Vägens djävlar

Ibland blir man erbarmligt trött på det gungfly som utgör internet. 99 procent träck av ettor och nollor. Kanske mest nollor. Men så stöter man på den där sista procenten som ändå gör det värt att vada genom smörjan. Som denna skönt avslappnade film till exempel:

Garage

Motorstopp goes Elle Interiör? Nej, inte riktigt men garagebygget har i alla fall blivit inflyttningsklart. Inte störst, inte finast men ganska hemtrevligt, om man får säga det själv.

Visst kunde man väl önska sig mer svängrum kring hojarna och en pelarborr står på önskelistan. Och ett lyftbord och en skorsten och...

 Luckor och lådor räddade jag från ett gammalt utrivet kök. Massivt trä rakt igenom. Inget jäkla fanér eller papp!

Gamla artefakter har man ju samlat på sig. Assurans-eldsläckaren VAKT ser till att det känns tryggt i verkstaden.

Jodå, fettburken innehåller äkta 1950-talsfett.

Ljungmanspumpen som väntar på renovering är från 1958. Ute i trädgården står en fyrtiotalare också.

Höst

Jepp, nu är det definitivt höst, inget att be för! Detta hindrar ju dock inte att man kör hoj. Dominatorn startade på första trots att hon stått overksam några veckor. Jag är faktiskt jäkligt nöjd med Mikunin och med den elektroniska tändningen. (Trots att vissa fnyser föraktfullt åt den billiga Wassell-tändningen.)

Jag såg inte många hojar ute idag men en modern Triumph mötte jag i alla fall. Färden gick bland annat ut till Mölle.

Det fanns inga andra hojar på hamnplan. Det är märkligt det där; hade det varit en lördag i april med samma väder (10 grader och sol) hade det varit fullt med hojar på parkeringen. Förvisso nästan uteslutande glidare med tillhörande pilot i pensionsåldern, men ändå. Jag antar att glidarfolket packat in sig för gott inför den annalkande vintern.

Det var en frisk nordvästan och ett gäng surfare roade sig på vågorna. Mölle är tydligen känt bland surfare för sina gynnsamma vågor och de kommer långväga ifrån för att rida på dem. Det såg härligt ut även om pågarna tycktes tillbringa mer tid under vatten än uppe på sina brädor.

Hade jag bott i Kalifornien eller i Australien hade jag nog också surfat. Nu drog jag istället vidare på soldränkta höstvägar där jag passade på att sota ur Dominatorn lite.

Garage

Brockan går varm. Det finns förvisso roligare saker än att släpa ett antal ton betong, först hem, sedan i brockan, ur brockan och ut på det blivande golvet. Så är det dock när man vill göra allting själv. Samma inställning som gäller när det kommer till att meka hoj: jag vill göra det själv. För mig ligger det ett egenvärde i att göra så mycket man kan efter egen förmåga.

För tillfället är jag alltså i färd med att bygga garage till motorcyklarna. Som tur är är jag bättre på att bygga hus än på att bygga hojar.

Hittills har jag haft hojar, verktyg och allt annat utspritt på olika ställen på gården. Det har retat mig. Nu fixar jag således till ett utrymme dedikerat åt hojar, mek och verktyg. En fristad med ordning och reda. En avskild byggnad att smita ut i när andan faller på. Ett såpass trivsamt ställe att jag äntligen kan få tummarna loss och fixa till Commandon.

Hemmaturism

Sommaren har hängt kvar. Tur det för en stackars fattiglapp som inte har råd att fly utomlands. Snart nog sitter man där i regn och rusk och väntar på en vår som aldrig verkar komma. Det gäller verkligen att fånga den undflyende sommaren och njuta av de sköna stunder som återstår av säsongen.

Jag försökte fånga lite skön sensommarkänsla "himmavid" i en kort och anspråkslös film. Den kan ses nedan.

Mer sommar!

Sommaren fortsätter, och det är ju skönt! Tråkigt nog vekar det däremot inte finnas några träffar överhuvudtaget att ha som mål på hojexkursionerna.

Degeberga veteranmarknad

Förra lördagen var det dags för veteranmarknad i Degeberga. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag kör dit. De senaste tjugo åren har jag tagit svängen ner till Österlen, inte varje år , men kanske vart tredje år.  Det enda jag någonsin köpt på marknaden är några klistermärken och en sats bakåtflyttade pinnar till min Commando. Jag upplever mest att det är gamla Volvo-, folka- och moppedelar på marknaden. Artefakter jag har mycket begränsat intresse av. Kanske är det för att jag gillar landskapet där nere ända sedan jag gjorde lumpen i Kristianstad 1989?

Nåja, i lördags rullade jag i alla fall ut Trajjan och styrde mot sydost. I trakten kring Ringsjön kryllade det av jänkebilar. Allt från fyrtiotalare till nersupna raggaråk från 70-talet. En koll med farbror Google berättade att det handlade om Twin Lake Run. Tydligen södra Sveriges största träff för amerikanska bilar. I fjor deltog visst mer än 700 ekipage.

Väl framme i Degeberga var marknaden snart avklarad. Jag drog istället ut på de backiga och kurviga vägarna i trakten.

När man är ute så här en heldag hinner man tänka en hel del. Närmar man sig dessutom de 50 kanske man drabbas av lite existentiella tankar. När jag summerar de senaste tio åren (vart tog de vägen?) kan jag konstatera att de till väldigt stor del ägnats åt motorcyklar och gamla hus. Denna dag var inget undantag.

Jag njöt i fulla drag av att öva på snabb kurvtagning och på att stanna effektivt för att fota gamla kåkar och miljöer. Jag tänker att så här skulle man alltid ha det. Bara köra dit näsan pekar. Upptäcka nya spännande vyer. Stanna för att ta några bilder. Upp i sadeln igen och vidare. Underbart!

Vid lunchtid började det suga i tarmen och jag begav mig mot Kivik. Jag passerade Vitaby och eftersom vi rör oss i Piraten-land erinrade jag mig ett citat från Bombi Bitt och jag: "Se på fan, där är ju Vitaby kyrka! Då är vi nästan framme!"

Efter mat och en bensträckare på Kiviks pittoreska gator följde jag kusten norrut och vek sedan in mot Linderödsåsen. Där hamnade jag på en lång underbart kurvig väg med konstant växlande mellan trean och fyran, två fingrar på kopplingen och tåspetsarna på pinnarna. I tjugo minuter befann jag mig i detta mc-Nirvana.

Jag närmade mig de centrala delarna av Skåne igen och plötsligt började skogsvägarna svämmas över av dessa evinnerliga jänke-bilar igen. I varenda ficka stod det ett par bilar med tillhörande mer eller mindre nyktra raggare. Tänk att denna kulturella avart fortfarande lever kvar... Vägen korkades igen då det blev möten mellan stora plåtschabrak med svajiga fjädringar. I många av bilarna verkade det sitta tre generationer av raggare och skråla Eddie Meduza-låtar. Jag antar att de köper egna utsläppsrätter för det kändes som om det var ett gigantiskt hål i ozonskiktet över Ringsjötrakten denna lördag.

35 mil visade trippmätaren när jag kommit hem. Huvuddelen av dessa på små, kurviga landsvägar. Jag köpte inget på marknaden denna gång heller.

Högsommar

Sommaren dröjer sig kvar. 25 grader varmt även efter klockan åtta på kvällen. Fartvinden kyler knappt och man får knäppa upp jackan för att få lite svalka. Jag gillar det!

Ibland drömmer jag om Medelhavet, norra Italien kanske och att köra längs med kusten vid Genua-bukten. Stanna till vid någon liten Ristorante och frossa i italiensk gastronomi. Ta ett glas rött. Köra vidare och känna hur det svalkar marginellt av havsbrisen. Asfalten är fortfarande varm.

Nåja, nu är vi ju i nordvästra Skåne och denna kväll är asfalten varm här också. Jag tar Trajjan upp mot Hallandsåsen (eller "Skyddsvallen" som vi skåningar säger) Vid den spegelblanka Rössjön stannar jag till och överväger ett dopp.

Jag fick dock inte med mig någon handduk och jag föredrar ändå det salta Öresund eller Kattegatt framför halvsunkigt insjövatten. Jag startar och kör vidare norrut upp över åsen på en underbart kurvig väg. Ingen trafik är det och snart är jag utomlands. Hallands län står det på skylten...

Svänger västerut med kvällssolen i ögonen och hamnar i Skåne igen, i Båstad. Här finns en pizzeria som har den bästa kebab jag ätit. Inte störst, inte billigast, men godast. Jag avnjuter mitt Medelhavs-substitut på uteserveringen medan hojen står och svalnar på parkeringen bara någon meter bort.

Mätt och nöjd drar jag sedan upp på Bjärehalvöns backiga och kurviga småvägar under tiden som solen sakta sjunker ner i Kattegatt.

När jag kommer hem har det precis blivit mörkt när frugan och hunden Norton tar emot på gårdsplanen. 12 mil säger trippmätaren. En helt vanlig underbar torsdagskväll. Vardagslyx!

Triton

Triton? Nja, inte riktigt. Testade bara att hänga på produktionsracer-tanken och en Manx-dyna på Bonnien. Tänk därefter dit en kortad bakram, bakåtsvepta pipor, rear sets, clip-on, andra dämpare, rensat under sadeln och möjligen en toppkåpa. Norton-tanken passade riktigt bra över Trajjans rambalk. Ett par fästen behöver svetsas dit i framkant bara.

Ibland blir man ju sugen på att bygga sig en specialare baserad på en Featherbed och någon trevlig och pålitlig rova. En Hinckley Bonneville-motor kan kanske kännas som ett logiskt val. Det går att klämma in den i en Featherbed men det låter sig dock tydligen inte göras helt utan vissa besvär. Om man exempelvis vill kunna komma åt kammarna utan att behöva plocka ur hela motorn måste man kapa de övre ramrören på Featherbeden och göra dem avtagbara med någon form av bultarrangemang.

Kanske bättre då att bygga på en nyare Bonneville? Eller kanske rent av en Thruxton som ju redan har bakåtflyttat, clip-on, hyfsade fälgar och ytterligare några kusar.

Vem vet, endera dagen står man där med vinkelkapen och svetsen...

Norton wheelie

Det är inte varje dag man ser en Norton wheelie på film. Inte i verkligheten heller för den delen. Men i den australiensiska filmen Stone från 1974 kan man se just detta. Där sparar under-cover-polisen Stone framdäck på sin Commando Roadster. Tråkigt nog lägger han också hojen i backen några sekunder senare.

Rullen är mycket tidstypisk; långhårigt, flummigt, pundigt, skitigt. Det blir inte så mycket mer 1970-tal än så här. Har man en faiblesse för dylikt kan man se hela filmen här:

Känner man att man vill bespara sig detta kan man se själva Commando-åkat här:

Real or Retro?

Retrofieringen fortsätter. Jag har fortfarande blandade känslor för retro-hojar. De saknar något som riktigt gamla järn har men å andra sidan är det skönt att bara tanka och köra. Nåja, jag hängde på ett par 1963-70 Triumph-dämpare på Bonnevillen för att i någon mån öka den gamla känslan. Db-värdet ökade i alla fall...

Testrundan kan ses och höras i filmen nedan:

Tanklack

Den blå bränsletanken på Bonnevillen har också fått ny lack. Mitt på tanken hade någon på fabriken i Hinckley kletat på ett sådant där fult klistermärke med fåniga förmaningar och symboler. Jag gillar inte fula klistermärken och jag gillar onödiga och förnumstiga förmaningar ännu mindre. Jag försökte alltså ta bort den där fula dekalen det första jag gjorde när vi skaffade hojen. Detta bör man nog göra direkt när hojen är ny och inte när den stått två år i ett fuktigt garage i Göteborg. (Som den hade gjort när vi köpte den.) Följden blev således såklart att en bit av lacken följde med. När jag sedan hängde på sidvagnen passade den blå lacken inte heller alls ihop med den svart/röda vagnen.

Sagt och gjort; nu hade jag gått och retat mig länge nog. Ny färg på tanken, således!

Billiga sketna sprayburkar och stripes från Feltema fick det bli. Jag satte dit ett par knägummi från '68:ans Bonneville också.

Mods vs Rockers

I lördags avhölls Mods vs Rockers i Malmö. En slags hommage till de två engelska 1960-talsfenomenen.

Efter frukost grenslade jag Dominatorn och drog ner till Malmö. Efter knappt nio njutbara mil rullade jag in på Davidshallstorg.

Ett 40-tal hojar hade samlats på torget. I en perfekt värld hade line-upen enbart bestått av engelska 1950-60 talshojar. Nu är ju verkligheten inte alltid idealisk och flertalet av hojarna har väl egentligen inte mycket med engelska rockers att göra. Nåja, bara att lägga religionen åt sidan och njuta av många fina hojar, trevligt väder och gemytlig stämning.

En riktigt fet hoj var denna danska Ducton, eller Norcati, hur man nu väljer att se på saken. Ducati Monster motor i Featherbed. Gick som ett skållat troll.

Nedan Commando 920cc i Wideline-ram.

Commando Roadster 71:a.

Har väl aldrig varit helt såld på tripplarna men denna Trident var extremt fräsch.

Efter att ha kolonn-kört, gasat och förargat medtrafikanterna i Malmö gick färden mot Lund där det var dags för akademikerna att bli bullerskadade och förargade. Vid Hep Cat Store var det fika och mer hojsnack innan jag ganska nöjd styrde norrut.

Efter ett tag började hojen bluddra för att strax stanna helt. Jag kickade igång och drog iväg men efter några hundra meter dog hojen igen. Hmmm, verkade alltså vara bränslerelaterat. Jodå. När jag satte på glasfibertanken bytte jag aldrig bränsleslang. Nu hade den fått en olycklig böj som gjorde att bränsletillförseln ströps. Säkert bidrog också värmen som mjukade upp slangen. Jag lyckades hänga upp den så att soppan flödade någorlunda fritt och körde vidare norrut.

Strax innan Röstånga började det bluddra igen men jag kunde klämma slangen med vänsterhanden och kunde på så sätt rulla in på macken i Röstånga. När jag kikade närmare såg jag att det plastiga bränslefiltret från Biltema hade gått av och det hela hängde bara ihop med slangklämman.

Efter att ha grunnat ett tag på hur jag skulle kunna få ihop en fungerande bränsletillförsel med de stumpar jag nu hade kvar dök den ena hojintresserade efter den andra upp, alla lika behjälpliga. Det slutade med att en vänlig man i lokalbefolkningen körde hem och klippte loss en bit slang från sin bevattningsanläggning. Efter en kort stund kunde jag kicka igång hojen igen.

På de kurviga vägarna runt Söderåsen passade jag sedan på att sota ur motorn.

På det hela taget blev det en lyckad och trevlig hojdag. Dominan skötte sig klanderfritt med undantag av nämnda lilla incident som vi väl i ärlighetens namn får sätta på ägarens konto.

Ny slang och nytt filter. Nu i alu. Det skall väl hålla bättre.

Läckage och lack

Jaha, nu höll min fusklagade aluminiumtank inte längre. Bensinen letar sig så sakteliga ut genom både svetsfogar och kemisk metall. Det blir till att hitta någon som kan svetsa om botten på tanken. Det behövs kanske lite kraftigare gods och/eller förstärkningar i botten för att stå emot vibbarna.

Vad göra så länge? Jo, jag plockade fram min gamla glasfibertank. Än så länge har den inte lösts upp av dagens räliga bränsle. Det är väl dock bara en tidsfråga innan den äts upp av soppan och så sakteliga rinner ner i förgasaren. Av det skälet tycker jag inte det är värt att lägga för mycket krut på den. Då den röda lacken blivit både skavd och nött, den har ju faktiskt bland annat varit med om en dikesinspektion, beslöt jag mig för att lacka den i traditionellt Norton-silver. Vanliga simpla Biltema-sprayburkar och tape från samma firma höll kostnaderna i schack. Jag tänkte först handmåla loggorna men föll till föga och beställde ett par stickers från BAS-motor. Tyvärr började Biltema-tapen röra på sig under klarlacken. Jag var väl, som vanligt, lite ivrig och lät inte färgen torka tillräckligt. Nåja, på lite avstånd ser det väl ok ut... om det är mörkt ute och man har ett smärre synfel. Bilderna bär syn för sägen.

Nåja, plast-tanken får sitta på tills jag fått lagat aluminiumtanken. Det är ju trots allt ingen jäkla utställningscykel man har!

Söndag på vägen

Perfekt hojväder: halvklart och strax under 20 grader. Lite blåsigt kanske. Den friska västliga vinden gjorde dock att det gick fort att ta sig över till Skånes östra sida. I Brösarp var det dags för "Ljuva 50-tal" vilket innebär att föreningen Skånska Järnvägar har säsongsstart för veterantågstrafiken och att det är träff för veteranfordon kring stationen. Således goda möjligheter att tillfredsställa sina lustar och inhalera både stenkolsrök och brända Castrol-ångor.

Uppslutningen var ovanligt god och allmogen fick parkera långt upp på stora vägen.

Inte bara en, utan två Velocetter dök upp.

Panther.

ES2.



Upplagda pipor är aldrig fel, som på denna ES2 '37:a.

Mitt bilintresse är väl ganska ljummet men en Hudson-limpa gör mig allt lite knäsvag. Denna '52:a var fantastisk!

Efter att ha knallat runt och kikat på hojar, bilar och tåg drog vi till Kivik för lite näringsintag och därefter ner till Simrishamn då frugan ville ta en sväng längs memory lane och återuppliva lite gamla barndomsminnen.

I Simrishamn drog det förbi en Trajja och en Norton Commando med upplagda rör när vi satt och njöt i hamnen. Tyvärr fick jag inte upp kameran då jag var upptagen med både glass och kaffe.

Lite mer än 30 mil blev det när vi nöjda summerade denna härliga sommarsöndag.