Höst och aluminium

 Nu är denna märkliga sommar definitivt över och hösten har anlänt. Det är fortfarande 14 grader varmt så hojarna rullar än.

Jag har skaffat en begagnad aluminiumtank till Dominatorn. Hemklickad på e-bay. Den var definitivt inte lika snygg i verkligheten som på säljarens suddiga bilder. På sina ställen ser man rester av gammal grön färg som säljaren, eller någon annan tidigare ägare, försökt avlägsna på mekanisk väg så den är lite småbucklig på sina ställen. Nåja, jag polerade den raskt och slängde på några dekaler köpta på RGM i England. 

Jag har också drevat upp hojen så nu tuffar den på rätt så bra på landsvägen. Nytt bakdäck har hon fått liksom en ny Manx-kåpa, också den från RGM. Dunstall-kåpan har jag lite andra planer för.

Den skarpögde noterar att jag satt på originalstötdämparna och dessutom lackat dem svarta. Nästa steg är att plocka ner hojen och ge också ramen lite svart färg. Jag skall också snygga till kablaget. Jag håller på att försöka tillverka en transmissionskåpa av aluminium. Flitens lampa lyser.

Jag har också definitivt (HA!) eliminerat hastighetsmätaren. Jag är så trött på saker med intermittent funktion. Ja, egentligen är det väl själva drivningen som spökar, misstänker jag. Då plockar vi väl bort den också så sparar vi några gram till.

Skåne Rundt

I år hade man förlagt det klassiska Skåne Rundt-rallyt till nordvästra Skåne. Förkrigsveteranerna skulle sättas på prov i backarna på Bjäre- och Kullahalvöarna. Således hemmaplan för undertecknad och en fin möjlighet att se och höra ett större antal veteranhojar.

Jag körde upp till Mölle på söndagen strax innan lunch då jag visste att man skulle ha ett litet stopp där. På vägen dit mötte jag hoj efter hoj och jag insåg att jag var försent ute, vanan trogen. Inte mycket, men dock. Vädret var underbart med mer än 25 grader så jag tog en sväng upp om berget.

Med min falkblick kunde jag se att de sista hojarna lämnade hamnplan i fiskeläget långt där nere. Jag beslöt mig för att köra in till Höganäs där lunchstoppet var förlagt.

Vid kajkanten stod hojarna uppradade och skinnkädda hojåkare blandades med badjävlar och nyfikna söndagsflanörer. Jag knallade runt ett tag, kollade på hojarna och hälsade på Nortonlegendaren Acke. Det var en imponerande line-up och allmänt trevligt.

Efter ett tag blev jag varm, svettig och lite frustrerad. Det ryckte i gashanden och jag längtade efter en svalkande fartvind. Jag körde upp till macken och fyllde den lilla Roadster-tanken med 98 oktan och begav mig upp mot Hallandsåsen.

Fartvinden svalkade bara måttligt och kändes mer som en fönvind. Jag avverkade Bjäres kurvigaste vägar, körde in i Halland, söderut över åsen igen och ner mot Rössjön. Det här är ganska populära hojvägar och det var mycket hojåkare ute denna varma söndag.

Det blev en magnifik söndag att bära med sig i minnet när vinterregnen så småningom drar in.

Britanniarally 2019

Så var det dags för Britanniarally i Lenhovda igen. Förra gången var 2014, då var jag där med Dominatorn. Det känns som igår trots att det gått fem år. Tiden är en platt cirkel och man är dömd att ständigt upprepa sina handlingar, så varför kämpa emot?

Jag beslöt mig för att köra upp först på lördagen. Fredagen tillbringades i medelhavsklimatet hemma på den skånska innergården bland vindruvor och fikon. En entrecote och en tjeckisk pilsner och sedan ett glas rött under kvällshimlen höll mig hemma.

Vid lunchtid på lördagen var Commandon packad, en liten framstänka ditskruvad och jag begav mig upp mot de djupa småländska skogarna. I Osby stannade jag för en Thai-buffé.

Småland är skog, skog, skog, sjö, skog, skog, sjö, skog... och så vidare.

Lämnar man de större huvudvägarna öppnar sig landskapet då och då och man kan ha turen att hamna i något som närmast liknar ett Astrid Lindgren-land. Röda stugor, stenmurar, gärdsgårdar och hagar i bymiljöer av ett slag som man knappt trodde fanns längre.

Mina irrfärder gjorde att jag inte kom fram till Lenhovda förrän en god bit in på lördagskvällen. Jag hann precis få upp tältet innan tomgångstävlingen som avhölls i hällande regn. Själv hade jag kört de 25 milen helt torrskodd och till och med i något solsken. Samtidigt rapporterade frugan att ett fruktansvärt oväder dragit in hemma i Kullabygden. Regn, hagel, åska och stormvindar på en och samma gång. Det var tydligen mängder av översvämningar i Höganäs. Själv hade jag inte ens behövt titta åt de extra kläderna jag packat ner i plastpåsar för säkerhets skull.

Jag köpte ett par öl och knallade runt och kikade på hojar under kvällen. Tjatade med lite gubbar och gummor och kickstartade en trimmad Trident.

De nya Hinckley-Trajjorna var i majoritet på träffen. Jag såg bara en enda Norton förutom min egen Commando. (Som en kille för övrigt ville köpa.) Det var betydligt fler den där gången för fem år sedan.

Jag vaknade i god tid på söndagen, tog för mig rejält av frukostbuffén, rev tältet och lastade hojen. Det var lite blåsigt men uppehåll så jag såg fram emot en fin tur ner mot Skåne. Jag tog några genvägar som blev till senvägar men å andra sidan hamnade jag på platser jag inte besökt tidigare.

Tingsryd, Ryd, Urshult, Lönsboda, Broby... Samhälle efter samhälle passerades i gränslandet mellan Skåne och Småland. Vid lunchtid började det suga i tarmen och någonstans norr om Hässleholm svängde jag, på vinst och förlust, in på en liten grusväg i akt att finna en trevlig plats att avnjuta middag på. Grusvägen tog slut vid en sjö med badplats. Stormköket åkte raskt fram och och en delikat måltid i form av Bullens klassiska pilsnerkorv avnjöts.

Jag kokade lite kaffe och somnade sedan till vindens sus och vågplasket från sjön.

På eftermiddagen var jag åter hemma på gården där frugan och hunden utgjorde välkomstkommitté.

Commandon gick som en klocka hela färden och jag hade som vanligt tur med vädret. Vad mer kan man begära?

Nortonmusik, typ...

Det finns ju en hel del musik som relaterar till hojåkning i allmänhet men hyllningslåtar till just Norton verkar det av någon anledning vara skralt av. Till andra engelska märken kommer jag spontant att tänka på Steve Gibbons Band och deras BSA-låt. Rätt hygglig engelsk pubrock med kul text. Detta måste förresten ha varit förlagan till Eddie Meduzas "Volvo".

Vincent har ju sin "1952 Vincent Black Lightning" av Richard Thompson. Här är en bluegrassversion med Del McCoury Band. En textrad som "Red hair and black leather, my favourite colour scheme" är ju ren lyrik.

Norton, då? Tja, jag vet inte... För en sisådär 20 år sedan såg jag att en figur vid namn Art Sirota släppte en cd med Norton-låtar. Jag misstänkte redan då att nivån skulle vara tämligen låg så av ren självbevarelsedrift lät jag bli att lyssna på skivan. Men så här om dagen tog jag mod till mig och lyssnade på ett par av låtarna. Herrejösses! Det var ännu värre än man kunde befara! Ibland blir ju dålig musik så dålig att den blir bra på ett komiskt sätt. Men detta är inte ens roligt. Värst är kanske "Norton Rap". Jag höjer ett varningen finger. Lyssna inte på detta! Du kommer att ångra dig. Klickar du på videon förlorar du två minuter och 55 sekunder av ditt liv som du kan ägna åt något roligare. Som till exempel en åderlåtning, en tarmsköljning eller att bara sitta tyst och glo rakt ut i luften.

Lokala aktiviteter, Billesholm, Magnarp, Viken

Så här års är det träffar av olika slag mest varje dag och det går inte att hinna med allt. (ens om man kör kriminellt fort)

En torsdag i månaden är det veteranfordonsträff i folkparken i Billesholm, några mil öster om Helsingborg. En väldigt gemytligt lokation som brukar locka en hel del gamla hojar. Så även denna torsdag då jag grenslade Dominatorn och körde dit. Det dök bland annat upp en mycket nära släkting till min Dominator.

Cykeln är en 60:a precis som min och har samma 600-motor som jag hade innan jag uppgraderade till nuvarande 650ss-rova. Bränsletanken är likadan som min men alu-oljetanken väcker viss avund.

På söndagen valde jag Commandon och körde norrut till det lilla fiskeläget Magnarpsstrand på Bjärehalvön. Den här träffen är inte så stor men det vackra läget med utsikt mot Kullahalvön och Bjäres kurviga vägar inom räckhåll gör det ändå till en trevlig utflykt.

Några Trajjor, bland andra en fin TR5, och en Norton Inter kunde i alla fall skådas vid hamnen.

AC:n på denna Hudson behövde inte gå på högvarv denna måttligt varma sommardag.

En onsdag i månaden är det hamnträff i Viken, alldeles nästgårds från mina bopålar. Senaste onsdagen kunde man bland annat skåda ett par vackra spaghetti-racers. Jag är väldigt svagt för de gamla Duccarna. Tyvärr verkar väldigt många andra också dela min faiblesse med följd att de blivit ohemult dyra.

För att i någon mån tillfredsställa Italien-vurmen avnjöt jag en pizza på en av restaurangerna i hamnen.

Och lådan på Commandon är för övrigt len som mjukglass...

Commandohelg

Den gångna helgen har till stora delar tillbringats i sadeln på Commandon. På lördagen var det veteran- och samlarmarknad i Munka-Ljungby öster om Ängelholm. En marknad jag faktiskt inte varit på tidigare. Som vanligt köpte jag inget men det fanns i alla fall några trevliga hojar att kika på.

Efter att ha gått en sväng bland stånden, kikat på hojar och hälsat på några bekanta grenslade jag Commandon och drog inåt land. Efter någon timmes underhållning på kurviga och backiga vägar rullade jag in hemma på gården igen. Jag hann precis stänga garageportarna innan skyarna öppnade sig.

På söndagen var det dags för "Ljuva 50-tal" hos Skånska Järnvägar i Brösarp. Vägarna hade knappt torkat upp efter nattens regnande men prognosen lovade uppehåll så jag såg fram emot en trevlig tur de 12 milen ner till Österlen. Som vanligt blev det betydligt längre i verkligheten än på kartan. På Commandon blir det gärna så. 

Man hinner tänka än del när man sitter en timme eller så bakom styret. Tankarna vandrar än hit, än dit. Jag har ibland fått frågan om vilken av mina hojar jag tycker bäst om. Det kom jag bland annat att sitta och fundera över på vägen ner denna söndag.

Jag vill ju helst svara Dominatorn eftersom det var min första engelska hoj och den cykel jag haft längst. (24 år nu!) Det är också den hoj som jag gjort mest på själv och som är mest personlig. Det står mellan den och Commandon. Triumphen är förvisso trevlig men ändå bara en modern brukshoj som inte förmår uppbringa de där starka banden som gamla järn gör. 

Efter att ha rannsakat mig själv och dissekerat mina känslor under färden kom jag fram till att jag ändå måste svara: Commandon! Den är bara så jäkla rolig att köra! Bottendraget är beroendeframkallande, man sitter bekvämt, den är liten och lätthanterlig. Den är så jävla kul att slänga ut ur och in i kurvorna. Jag älskar ljudet, det är precis lagom volym och djup på sången ur peashootersämparna. Den luktar till och med gott! Commandon är också extremt mångsidig; lugn sightseeing eller mer inspirerad körning. Commandon fixar bådadera. Den är också, i mina ögon, en av historiens allra vackraste serieproducerade motorcyklar i originalutförande. 

Sådär, då var det sagt! Nu väntar jag bara på att illasinnade Gremlins skall attackera Dominatorn med oförklarliga problem som följd...

Nåväl, jag kom i alla fram till Brösarp i hyfsad tid denna gång, trots mitt filosoferande. En hel del hojar hade samlats vid stationshuset. Förutom min Norton såg jag ytterligare två Norton; en gammal sidventilstånka med sidovagn samt en P11 scrambler. 

P11 är ju ingen hoj man ser varje dag men nu har jag sett två under loppet av några veckor. Det dök nämligen upp en på Nortonklubbens träff i Hörby härförleden också. 

Jag knallade runt och kikade på bilar, hojar och tåg. Sniffade motorolja och stenkolsrök och filmade lite. Jag köpte en korv som enligt den ambulerande korvnasaren innehöll "2 % kött, resten korv" och hade det allmänt trevligt. Träffen var välbesökt och det var fullt på samlarbilsområdet. Några gamla tändkulemotorer stod och dunkade och det var svårt att inte trivas.

Om jag råkar ut för en olycka vill jag åka i en dylik ambulans. Skulle vara ett rent nöje att ligga där, lite lagom bedövad av någon opioid, ompysslad av en vacker sjuksköterska med rena, kritvita kläder.

Pantherstånkor är feta! Jag vet inte varför men jag har alltid varit svag för de där stånkorna. Men, min käre Freud, ibland är en cigarr faktiskt bara en cigarr!

Somliga hade stofferat sig i gamla paltor. Eller om det var nya kläder i gammal stil. Dylikt kan man inte vara säker på nuförtiden. Lite grand som i mc-världen...

En Suecia tillverkad i Örkelljunga fick pris.

Efter någon timme begav jag mig mot nordväst igen. I trakterna mellan Sösdala och Tyringe förirrade jag mig ut på en lång grusväg mitt ute i de djupa skogarna. (Nåja, djupa och djupa, vi befinner oss ju trots allt i Skåne...) Soppan var nästan slut i den lilla Roadstertanken, solen hade tittat fram och jag såg inte fram emot att leda hojen på en lång, svettig skogspromenad längs backiga grusvägar i en djup skog. 

Äntligen övergick skogsvägen till asfalt igen! Jag försökte köra ekonomiskt och lade mig i suget bakom en skåpbil och lyckades turligt nog ta mig ända fram till macken i Tyringe. Det var inte många droppar kvar när jag slog av tändningen och lättad kunde fylla tanken. Puh!

Efter att ha legat alltför länge och fis-kört bakom den där skåpbilen gick det sedan fort hem med full tank.