Translate

onsdag 26 juni 2019

Instagram?

Nä, ingen fara. Jag sysslar varken med att lägga filter på Instagrambilder eller att visa självförhärligande semesterbilder på Facebook. Men när det är över 30 grader varmt och både kropp och hjärna känns överhettade finns det bara en sak att göra: snabb nedkylning.

Ut med Commandon och en rask tur med fladdrande T-shirt till något av Kullabygdens små fiskelägen där det friska saltvattnet hägrar.


Kameran kom inte med, därav av riktig skitbild med mobilen. Fotografskugga och allt... Horisonten blev i alla fall horisontell. Det är det inte alla som lyckas med.

Nåja, vad som inte framgår av den usla bilden är att jag satt på ny drivkedja på Commandon. Den gamla var nu så utsträckt att det inte fanns mer att ge på justerskruvarna. Således hög tid.


onsdag 19 juni 2019

Dogmafilm från Brösarp

Som nämnts i föregående bloggpost filmade jag lite under helgen. Här är det skakiga resultatet:


måndag 17 juni 2019

Commandohelg

Den gångna helgen har till stora delar tillbringats i sadeln på Commandon. På lördagen var det veteran- och samlarmarknad i Munka-Ljungby öster om Ängelholm. En marknad jag faktiskt inte varit på tidigare. Som vanligt köpte jag inget men det fanns i alla fall några trevliga hojar att kika på.




Efter att ha gått en sväng bland stånden, kikat på hojar och hälsat på några bekanta grenslade jag Commandon och drog inåt land. Efter någon timmes underhållning på kurviga och backiga vägar rullade jag in hemma på gården igen. Jag hann precis stänga garageportarna innan skyarna öppnade sig.

På söndagen var det dags för "Ljuva 50-tal" hos Skånska Järnvägar i Brösarp. Vägarna hade knappt torkat upp efter nattens regnande men prognosen lovade uppehåll så jag såg fram emot en trevlig tur de 12 milen ner till Österlen. Som vanligt blev det betydligt längre i verkligheten än på kartan. På Commandon blir det gärna så. 

Man hinner tänka än del när man sitter en timme eller så bakom styret. Tankarna vandrar än hit, än dit. Jag har ibland fått frågan om vilken av mina hojar jag tycker bäst om. Det kom jag bland annat att sitta och fundera över på vägen ner denna söndag.

Jag vill ju helst svara Dominatorn eftersom det var min första engelska hoj och den cykel jag haft längst. (24 år nu!) Det är också den hoj som jag gjort mest på själv och som är mest personlig. Det står mellan den och Commandon. Triumphen är förvisso trevlig men ändå bara en modern brukshoj som inte förmår uppbringa de där starka banden som gamla järn gör. 

Efter att ha rannsakat mig själv och dissekerat mina känslor under färden kom jag fram till att jag ändå måste svara: Commandon! Den är bara så jäkla rolig att köra! Bottendraget är beroendeframkallande, man sitter bekvämt, den är liten och lätthanterlig. Den är så jävla kul att slänga ut ur och in i kurvorna. Jag älskar ljudet, det är precis lagom volym och djup på sången ur peashootersämparna. Den luktar till och med gott! Commandon är också extremt mångsidig; lugn sightseeing eller mer inspirerad körning. Commandon fixar bådadera. Den är också, i mina ögon, en av historiens allra vackraste serieproducerade motorcyklar i originalutförande. 

Sådär, då var det sagt! Nu väntar jag bara på att illasinnade Gremlins skall attackera Dominatorn med oförklarliga problem som följd...

Nåväl, jag kom i alla fram till Brösarp i hyfsad tid denna gång, trots mitt filosoferande. En hel del hojar hade samlats vid stationshuset. Förutom min Norton såg jag ytterligare två Norton; en gammal sidventilstånka med sidovagn samt en P11 scrambler. 



P11 är ju ingen hoj man ser varje dag men nu har jag sett två under loppet av några veckor. Det dök nämligen upp en på Nortonklubbens träff i Hörby härförleden också. 

Jag knallade runt och kikade på bilar, hojar och tåg. Sniffade motorolja och stenkolsrök och filmade lite. Jag köpte en korv som enligt den ambulerande korvnasaren innehöll "2 % kött, resten korv" och hade det allmänt trevligt. Träffen var välbesökt och det var fullt på samlarbilsområdet. Några gamla tändkulemotorer stod och dunkade och det var svårt att inte trivas.


Om jag råkar ut för en olycka vill jag åka i en dylik ambulans. Skulle vara ett rent nöje att ligga där, lite lagom bedövad av någon opioid, ompysslad av en vacker sjuksköterska med rena, kritvita kläder.





Pantherstånkor är feta! Jag vet inte varför men jag har alltid varit svag för de där stånkorna. Men, min käre Freud, ibland är en cigarr faktiskt bara en cigarr!


Somliga hade stofferat sig i gamla paltor. Eller om det var nya kläder i gammal stil. Dylikt kan man inte vara säker på nuförtiden. Lite grand som i mc-världen...



En Suecia tillverkad i Örkelljunga fick pris.

Efter någon timme begav jag mig mot nordväst igen. I trakterna mellan Sösdala och Tyringe förirrade jag mig ut på en lång grusväg mitt ute i de djupa skogarna. (Nåja, djupa och djupa, vi befinner oss ju trots allt i Skåne...) Soppan var nästan slut i den lilla Roadstertanken, solen hade tittat fram och jag såg inte fram emot att leda hojen på en lång, svettig skogspromenad längs backiga grusvägar i en djup skog. 

Äntligen övergick skogsvägen till asfalt igen! Jag försökte köra ekonomiskt och lade mig i suget bakom en skåpbil och lyckades turligt nog ta mig ända fram till macken i Tyringe. Det var inte många droppar kvar när jag slog av tändningen och lättad kunde fylla tanken. Puh!

Efter att ha legat alltför länge och fis-kört bakom den där skåpbilen gick det sedan fort hem med full tank.


onsdag 12 juni 2019

Bonnevillen andas fritt!

En kort film som visar hur glad Bonnien blev av att få tillgång till mer luft.



måndag 10 juni 2019

Karburatorbestyckning


Sådär, då har jag monterat nya munstycken på Bonnevillen. Jag beställde dem från BraiGasen. Efter att ha googlat runt ett tag beslöt jag mig för storlek 140 på huvudmunstyckena, 42 på lågfartsmunstyckena och ett shims under vardera nål. Jag satte också på de öppna sextiotalsdämparna så att avgaserna kan flöda fritt ut i atmosfären.

Jag har ju sedan tidigare tagit bort hela den gigantiska luftburken och satt på koniska luftfilter på förgasarna. (Se tidigare bloggpost.)

Efter en stunds trevligt pyssel satt de nya munstyckena på plats.

Bränsleförbrukningen lär ju bli större nu men å andra sidan är ju bensinen billig. Äh, skojade bara! Bensinpriset är lite som priset på god öl eller på ett fint rött vin; det kvittar hur dyrt det blir, det kan ändå aldrig komma upp i sitt rätta pris. Man får vara glad så länge vi får lov att köra runt med våra förbränningsmotorer på allmän väg. Om ett par år kanske det blir som i motorismens barndom då man handlade bensin på apoteket...


Efter söndagens långa provrunda kan jag konstatera att det blivit en märkbar skillnad. Hojen är betydligt rappare och det känns som om den är 20 kilo lättare. Avgasljudet när man drar på är också annorlunda. Det är ju svårt att beskriva ljud men det låter mer racehoj än fiskebåt, om man uttrycker det så. Det hörs att maskinen andas friare. Kanske smattrar det lite väl mycket, kan jag tycka. Jag har ett par decibeldödare liggande som jag kanske tänkte stoppa i dämparna. Jag vet inte om de påverkar prestandan menligt.


Jag har inte skruvat vidare på förgasarna av ren rädsla att skruva bort mig totalt. Egentligen borde man köra hojen på en rullande landsväg för att ställa in allt optimalt.

Detta är antagligen de billigaste hästar som går att skaffa. Vill man ha mer kostar det rejält. Då blir det i sedvanlig ordning ökad cylindervolym, ny kam, större ventiler, portning och så vidare.


Gårdvaren Norton vaktar hojarna hemma i engelska parken.


tisdag 4 juni 2019

Andra tankar


På väg hem från turen ner till Degeberga för någon månad sedan började min Manx-tank svettas bensin i fogarna igen. Jag köpte ju den riktigt billigt, väl medveten om att den var behäftad med en viss inkontinens, så det är inte läge att skåda given häst i munnen så att säga. Jag försökte mig på en liten fuskis med kemisk tanktätare som utföll med dubiöst resultat, kan man konstatera. Det håller ett tag men det verkar nästan omöjligt att få det helt tätt. I alla fall på en aluminiumtank som är slät som nylackad parkett på insidan. Tanktätningmedel verkar vara en sådan där produkt som i längden mest gör en fattig och småförbannad.

Till Norton-träffen i Hörby härförleden fick jag resignera och hänga på min gamla glasfibertank igen. Det är såklart ingen långsiktig lösning. Tanken är nu över 20 år gammal och lär inte hålla hur länge som helst. Inte ens om man är noga med att tanka 98 oktan.


Det fungerar ok med den gamla tanken men jag är ändå lite småmissnöjd med formen på den. Jag skulle vilja ha en tank som är någon tum kortare och lite lägre i bakkant.


Det finns en gubbe här i trakten som tydligen skall vara en jäkel på att svetsa aluminium. Jag har kapat ur botten på Manx-tanken och tänkte kanske bege mig till denne artist för att kolla om det är görligt att svetsa i en ny botten på tanken. Det kanske blir dyrare än att skaffa en ny tank, vad vet jag? Hade jag varit stadd i kassa hade jag helt enkelt beställt en ny tank. Jag är väldigt förtjust i Lyta kortbanetankarna med sina svepande former.


För tillfället är det dock skralt med medel på botten av skattkistan då jag levt som en bohem alldeles för länge och verkligheten nu knackar på dörren. Knackar? Den håller på att slå in dörren, om jag skall vara ärlig. Synd att man inte har en mecenat. Då skulle man kört klotet runt på gamla hojar, fotat, filmat och skrivit resereportage. Nu råder det köpstopp av leksaker.

Tills vidare får den gamla plasttanken göra tjänst på Dominatorn. Förhoppningsvis kan den stå emot etanolens fördärvliga verkningar ett tag till.


Vyerna från italienska vägen vid Mölle vederlägger det gamla påståendet att Skåne skulle vara platt som en pannkaka. Det får duga som substitut för drömresan till Amalfikusten. Nere på krukmakeriet i Mölle serveras förresten alldeles utmärkta vedugnsbakade pizzor som gör illusionen komplett.