Varmgång.

Innan jag stoppade in nuvarande 650 SS-motor i Dominatorn var det en Norton modell 99. Det vill säga en 600-kubikare med kanske knappt 35 inte så vilda hästar. Tändningen sköttes av en Lucas K2FC-magnet. Eller sköttes och sköttes... Gnistapparaten från The Prince of Darkness, Mörkrets Furste eller Mannen som uppfann mörkret, välj själv, höll på att ge mig gråa hår. Tändpunkten vandrade upp och ner och det gnistrade tidvis mellan pick-uperna och magnethuset. Vi magnetiserade om och vi bytte diverse delar men ingenting tycktes hjälpa. Vid ett tillfälle gick hojen såpass varm att piporna blåfärgades.

Jag är av naturen ganska skeptisk till diverse undermedel som påstås lösa alla problem. Utan att ha alltför stora förhoppningar köpte jag ändå en burk Blue-Job; ett slags pulver som man skall kunna putsa bort missfärgningarna med.

Efter bara en liten stund och utan att gnida alltför hårt eller mycket såg piporna ut så här:

Kan bara konstatera att det fungerade långt över förväntan. Bilderna talar för sig själv. Om min medfödda skepticism beror på att jag är en särdeles misstänksam och skeptisk individ eller ej, låter jag vara osagt. Jag konstaterar bara att det, för en gångs skull, var väldigt trevligt att bli positivt överraskad.

Med medlet polerade jag också enkelt bort brännmärkena på avgasröret där min högerkänga under alla år grävt efter växelspaken. Tillverkaren hävdar också att medlet fungerar förebyggande på nya pipor. Det har jag dock inte testat.

Rekommenderas!

Kör så det ryker!

Jag skaffade min Commando 2003 eftersom jag då tänkte ge min gamla Dominator en större ansiktslyftning. Nu skulle detta projekt av olika anledningar komma att dra ut på tiden. Närmare bestämt nästan tio år!

Commandon, ursprungligen en Roadster från 1971, hade redan från början många förnuftiga modifieringar sedan den tidigare ägaren: Koni dämpare, belt, Boyer, senaste versionen av Isolastics, Brembo frambroms med grymt bett, bara för att nämna några. Jag behövde själv bara ägna mig åt lite trevligt förädlingsarbete för att få till den användbara och potenta "Commanx" jag ville ha.

Vi har gått igenom en del, hojen och jag. 2004 dubblerade hojen både som luftburen projektil och som jordfräs efter att plötsligt ha lämnat vägbanan och gett sig ut i grönskan i över 100 km/t på en av Skånes åsar. Enligt åsyna vittnen utförde jag en snygg trippel Mollbergare när jag flög genom luften innan jag slog i marken och plöjde genom ett dike med ansiktet först. Jag klarade mig med en bruten arm och en krossad axel när hojen kom flygande och letade efter husse. När det är på väg att bli snö börjar axeln värka, trots att det gått tio år sedan missödet, och metallbultarna där inne gör sig påminda med en molande värk som följd.

Hojen har sedan konvalescensen rullat flitigt och tämligen pålitligt. De senaste åren har den dock blivit stående i garaget då annat tagit upp tiden. Efter återuppstarten har den tyvärr börjat ryka nästan som en sur gammal tvåtaktare. Jag misstänker slitna ventilstyrningar. Styrningarna på Commandon är egentligen för korta för att förhindra att vakuumet i insuget inte tar luft från ventilfjäderkammaren. När så sker kommer det ofelbart med olja i luften. Norton "löste" detta genom att montera gummihattar på ventilerna. Dessa åldras dock och blir stela i den tuffa miljön och fyller snart inte längre någon funktion.

I Nortonklubben finns en gentleman som fixar till ventilstyrningar som är längre än Norton-orginalen. Denna operation åtgärdar problemet genom sin längre lagringsyta och ger som bonus också en längre livslängd än orginalstyrningarna.

Jag tänkte sprida oljeröken över Kullabygden denna sommar också men till hösten åker toppen troligtvis av för renovering.

Lite på sidan.

Jag skaffade en sidovagn för ett tag sedan. Tanken var att möjligtvis kunna få med både bättre hälft och hund på lite turer. Jag har aldrig varit direkt intresserad av att köra med sidovagn. Visst har jag sneglat lite försiktigt när jag sett ett fränt, välmatchat sidovagnsekipage men för egen del har det inte riktigt funnits på kartan. Har alltid betraktat det som att beröva hojåkandet flera av dess förtjänster; att lägga ner i kurvorna, slippa stå i köer i stan, lätthanterligheten och så vidare.

Nåväl, sagt och gjort. Man är väl inte sämre än att man kan ge galenskaperna en chans. En gammal dansk Bender från 50-talet införskaffades och bultades frejdigt till Trajjan.

Första turen var närmast chockartad! Vad in i helvete är detta? Vagnen verkade ha eget liv och högersvängar var en ren prövning. Armarna värkte och svetten bröt fram i pannan.

Efter diverse justeringar av toe-in och lean-out blev det något bättre. Högersvängar med tom vagn går dock fortfarande tungt. Ekipaget skulle inte må dåligt av hårdare bakfjädring.

Lite roligare än den första rundan har det ju blivit men jag blir antagligen aldrig någon riktig sidovagnsentusiast. Visst är det kul att lyfta upp vagnen så att det blir lite luft mellan sidovagnshjulet och marken men jag har ändå en gnagande känsla av frustration. Bonnevillen var ju så rolig att slänga runt i kurvorna. Tur att man har fler hojar att leka med.

Tidsresor.

Jag när en illa dold fascination för hojrelaterade fotografier från 1950 och 60-talen. Eller rättare sagt av alla möjliga gamla subkulturer oavsett om det handlar om Teddy Boys, Rude Boys eller skinheads i London eller om oljiga skinnknuttar i gamla Svedala. Här är en länk till Göran Håkanssons bilder från den perioden, tagna främst i Örebrotrakten. Jag är själv född försent (1968) för att ha upplevt denna gyllene mc-epok. Utan att försöka romantisera det förflutna alltför mycket är det inte svårt att förstå att det måste ha varit en alldeles speciell upplevelse att se rocken födas, vara med när tonåringen uppfanns och att uppleva när engelska järn regerade på vägarna. Och detta i en ålder när man är som allra mest påverkbar och formbar. Det är frapperande att se hur unga alla knuttar är i jämförelse med dagens genomsnittliga hojåkare. På Görans bilder ser man främst Triumph och BSA men en såpass exotisk hoj som en Norton International skymtar också förbi. Tuffa spättor också!

Det är tacksamt nog fler som har gjort sig omaket att lägga upp gamla bilder på nätet. Här har Bosse Bengtsson lagt upp sina bilder från 1960-talet. Denna gång främst från mina hemtrakter i Helsingborg. Här är det mest Trajjor och BMW men även många BSA. Fler färgbilder också. Här verkar man också ha anammat ett milt café-stuk med clip on-styre i högre grad.

Commando.

Min gamla Norton Commando har inte varit startad på sex, sju år. Nu är jag ju i princip färdig med Dominatorn så nu kunde det vara hög tid att ta tag i den gamle och få honom på fötter igen. Eller rättare sagt på hjul igen. Nu har den stått overksam länge nog!

Jag har bytt en del packningar och gummin, satt i ett nytt batteri, bytt filter och olja, gjort ren tankarna et cetera. Det vanliga efter ett längre stillestånd.

Efter några kickar startade han och oljan flödade tillbaka till oljetanken efter en liten stund. När jag gasade sjönk han ner så där härligt i bakfjädringen.

På med tank och sadel igen.

Jag kunde inte låta bli att ta hojen på en runda på någon mil i det sommarlika påskvädret. Jag hade nästan glömt hur kul Commandon är att köra. Den har ett rejält klipp i motorn för att vara en hoj som snart fyller 45 år och avgasljudet är sagolikt. Mycket kul! Detta gav verkligen mersmak!

Nu skall jag fixa nytt bakdäck och lite andra småprylar. Mer om denna hoj kommer vad det lider.

Veteranmarknad.

Vi har varit på veteranmarknad i Degeberga. Det är över tio år sedan jag var där senast och jag hade överhuvudtaget inga förväntningar denna gång. Jag slutade åka på marknader då jag upplevde att det nästan bara handlades med Volvo-, Folkvagns- och moppedelar. På hojparkeringarna brukade man dock kunna se lite roliga och genuina järn men plötsligt en dag såg man nästan bara tjocka gubbar på stora, nya och fula customhojar av japanskt eller amerikanskt ursprung. Definitivt inte min kopp te.

Nu såg det väl ungefär likadant ut, fast i en något mindre skala. Marknadsstånden var färre än jag minns och man behövde inte trängas i gångarna. Blocket, Tradera och e-bay har väl tagit över den mesta kommersen, antar jag. För att inte åka hem tomhänt köpte jag några klistermärken och en rulle raggartape. Det blev lite dekaltrimning av sidvagnsekipaget. Ganska barnsligt men what the heck? Lite pepitarutigt är väl aldrig fel? Och vi hade trots allt ganska trevligt.

Birmingham Small Arms.

För tillfället har jag två Norton och en Triumph i garaget men ett märke jag har en verklig soft spot för är BSA. För några år sedan hade jag faktiskt en BSA Lightning. Många gillar inte A65:orna och tycker att de är rent av fula. Jag gillar dock deras flashiga sextiotalsstil skarpt. Tyvärr vibrerar de lika illa som alla säger när man gasar på lite och när en vevstake en dag dessutom greps av plötslig frihetslängtan och tittade ut genom vevhuset tröttnade jag på den. Dominatorn var fortfarande i delar, det var fullt upp med husrenovering och annat och bara tanken på ett garage fullt av renoveringsobjekt kändes stressande. Vid sådana tillfällen känns det som om prylarna äger dig istället för tvärtom så BSA:an fick lämna ägorna.

Ett par bilder på Beezan finns i alla fall kvar på hårddisken.

En dag skall jag äga en BSA igen. Kanske en snygg Golden Flash i originalskick. Eller varför inte en fin B33:a med stelben? Som en kontrast och ett komplement till twinnarna. En dag...

Lacken lade jag faktiskt själv med sprayburk en sommarkväll. BSA:an var svart när jag köpte den men en Lightning skall ju vara röd. Det vet ju alla att rött är den snabbaste färgen! Blev ju såklart inget proffsjobb men inte heller helt misslyckat.

Småpyssel.

Bort med högra avgasröret. Bort med registerkåpan. Allt väl i maskinrummet?

Dit med den andra registerkåpan. På med varvräknardrivningen och kabeln. Tillbaka med avgasröret. Hmm, dålig färg på den där drivningen. Trillar ju av bara man tittar lite intensivt på den.

Uppstart. Funkar? Funkar!

Uppe i varv.

Jag har skaffat en varvräknardrivning till Dominatorn. Hojen har inte haft en varvräknare med funktion på hela tiden jag ägt den. Jag köpte hojen 1995 så det är lite stort. Och visst är det fascinerande att man kan beställa grejor till 50, 60 år gamla hojar och ha dem hemma i garaget dagen därpå.

Hastighetsmätare är onödigt så den beslöt jag mig för att lägga på hyllan. En varvräknare är kanske inte helt livsnödvändigt heller då man ju knappast kör runt och tokvarvar med en gammal stötstångsmotor men det ser ju raceigt ut.

Registerkåpan på hojen har ett utförande där varvräknarknät skall monteras vertikalt. Tyvärr hamnar då drivkabeln i konflikt med det bakåtsvepta Thruxton-röret.

Den tråkiga blåneringen är ett minne från när jag hade en strulig Lucas K2F-magnet på hojen. Nu sitter det ett elektroniskt tändsystem på moppen.

Registerkåporna lämnade fabriken på Bracebridge Street i Birmingham i ett antal olika utföranden. Som tur är samlar man ju på sig en del prylar och i samlingarna finns faktiskt en registerkåpa med ett diagonalt fäste som kommer att passa som en smäck.

Någon notorisk putsare kommer man aldrig att bli men det är häpnadsväckande vad tio minuter med en polertrissa på borrmaskinen kan åstadkomma.

Preferenser.

Vi har alla våra preferenser. Vissa hävdar att de gillar allt på två hjul. Andra åter är mer sparsmakade. Personligen gillar jag hojar från 1940-, 50- och 60-talen. 1970-talet kan vara okej men när vi kommer in på 80-talet...uj,uj.  Vill man vara snäll kan man ju kanske säga att hojarna var fyrkantiga, stora, färgglada och aningen klumpiga på 80-talet. I övrigt inga kommentarer.

En hojmotor har en eller två cylindrar, möjligen tre. Blir det fler cylindrar talar vi inte mc längre; då pratar vi bilmotor. Av samma skäl går kardan bort. Motorn är så klart luftkyld. Fyrtakt är självskrivet. Tvåtaktaren betraktar jag inte ens som en motor. Det är en pump...

Hjulen har ekrar och inga kåpor är tillåtna. Vill jag inte känna fartvind tar jag bilen.

Detta är inget utslag av snobberi utan bara ett konstaterande av vad jag gillar efter 25 år med motorcyklar. Jag har faktiskt ägt en fyrcylindrig hoj från ett asiatiskt örike. Den gav mig dock inga större känslor och när först startmotorn rasade och sedan resten av elsystemet kollapsade likt ett diminutivt Fukushima hamnade den under en presenning i ett buskage i ett hörn av trädgården. Saknad av ingen... Vid närmare eftertanke tror jag till och med att den står kvar där ute och skäms.

Nedan en Dominator 650-motor med tillhörande AMC-låda i mitt garage strax innan den ingår äktenskap med en Featherbed-ram.

Norton Dominator 650 ss

Dominatorn ute i vårsolen. Nyrenoverad motor, nybyggda hjul och nydragen el. Ny transmission med belt och Commandokoppling blev det också när byxorna ändå var nere och man skulle bli pungslagen.

Hon är fortfarande lika högljudd, opraktisk och obekväm. Precis som en riktig caféracer skall vara. Sadeln är bekväm som en genomsnittlig strykbräda och man sitter hopkrupen som en gräshoppa med knäskålarna vid öronen. Så långt från en Guldvinge som det bara är möjligt.