Britanniarally 2019

Så var det dags för Britanniarally i Lenhovda igen. Förra gången var 2014, då var jag där med Dominatorn. Det känns som igår trots att det gått fem år. Tiden är en platt cirkel och man är dömd att ständigt upprepa sina handlingar, så varför kämpa emot?

Jag beslöt mig för att köra upp först på lördagen. Fredagen tillbringades i medelhavsklimatet hemma på den skånska innergården bland vindruvor och fikon. En entrecote och en tjeckisk pilsner och sedan ett glas rött under kvällshimlen höll mig hemma.

Vid lunchtid på lördagen var Commandon packad, en liten framstänka ditskruvad och jag begav mig upp mot de djupa småländska skogarna. I Osby stannade jag för en Thai-buffé.

Småland är skog, skog, skog, sjö, skog, skog, sjö, skog... och så vidare.

Lämnar man de större huvudvägarna öppnar sig landskapet då och då och man kan ha turen att hamna i något som närmast liknar ett Astrid Lindgren-land. Röda stugor, stenmurar, gärdsgårdar och hagar i bymiljöer av ett slag som man knappt trodde fanns längre.

Mina irrfärder gjorde att jag inte kom fram till Lenhovda förrän en god bit in på lördagskvällen. Jag hann precis få upp tältet innan tomgångstävlingen som avhölls i hällande regn. Själv hade jag kört de 25 milen helt torrskodd och till och med i något solsken. Samtidigt rapporterade frugan att ett fruktansvärt oväder dragit in hemma i Kullabygden. Regn, hagel, åska och stormvindar på en och samma gång. Det var tydligen mängder av översvämningar i Höganäs. Själv hade jag inte ens behövt titta åt de extra kläderna jag packat ner i plastpåsar för säkerhets skull.

Jag köpte ett par öl och knallade runt och kikade på hojar under kvällen. Tjatade med lite gubbar och gummor och kickstartade en trimmad Trident.

De nya Hinckley-Trajjorna var i majoritet på träffen. Jag såg bara en enda Norton förutom min egen Commando. (Som en kille för övrigt ville köpa.) Det var betydligt fler den där gången för fem år sedan.

Jag vaknade i god tid på söndagen, tog för mig rejält av frukostbuffén, rev tältet och lastade hojen. Det var lite blåsigt men uppehåll så jag såg fram emot en fin tur ner mot Skåne. Jag tog några genvägar som blev till senvägar men å andra sidan hamnade jag på platser jag inte besökt tidigare.

Tingsryd, Ryd, Urshult, Lönsboda, Broby... Samhälle efter samhälle passerades i gränslandet mellan Skåne och Småland. Vid lunchtid började det suga i tarmen och någonstans norr om Hässleholm svängde jag, på vinst och förlust, in på en liten grusväg i akt att finna en trevlig plats att avnjuta middag på. Grusvägen tog slut vid en sjö med badplats. Stormköket åkte raskt fram och och en delikat måltid i form av Bullens klassiska pilsnerkorv avnjöts.

Jag kokade lite kaffe och somnade sedan till vindens sus och vågplasket från sjön.

På eftermiddagen var jag åter hemma på gården där frugan och hunden utgjorde välkomstkommitté.

Commandon gick som en klocka hela färden och jag hade som vanligt tur med vädret. Vad mer kan man begära?

Sveriges Grand Prix

I lördags korsade jag Skåne igen. Det förefaller som om lejonparten av alla arrangemang man vill bevista går av stapeln på den östra sidan. Men det är ju bra; då får man en bit att köra och förhoppningsvis en trevlig utflykt!

Målet var GP-museet i Råbelöv utanför Kristianstad.

Museet högtidlighöll 60-års jubileet av Sveriges Grand Prix för motorcyklar 1959. En tävling som ingick i världsmästerskapen. Man hade bland andra, bjudit in legendaren Varg-Olle, snart 90 år, till eventet. Varg-Olle deltog i det första Skåneloppet 1952 och även i VM-deltävlingen 1959 där han tog en sjätteplats i 500-klassen i kamp med legendarer som Mike Hailwood, Jim Redman och Bob Brown.

Jag kom upp i rimlig tid denna varma lördag och styrde österut på Commandon. Jag undviker gärna väg 21 om jag kan. Den vägen är jag ganska trött på då jag kört den oräkneliga gånger. Detta medförde att jag hamnade i Vinslöv. Vinslöv måste vara ett av Skånes tradigaste samhällen, i konkurrens med Bjuv och ett par andra gudsförgätna hålor.

Vinslöv ligger, likt många andra stationssamhällen, utslängt på slätten. Man kan avläsa forna storhetstider i bebyggelsen. Idag är småindustrierna förfallna eller rivna. De små gatuhusen längs genomfartsvägarna är oftast rejält förvanskade och i behov av en aning kärlek. Man ser det i många skånska stationssamhällen i inlandet, Kvidinge, Östra Ljungby, Lövestad, Vollsjö för att nämna några.

Strukturomvandling är bara en term för något som alltid pågått. Nu går det bara så mycket fortare än på stenåldern att det är lätt att inse att man befinner sig mitt i det hela. Globalisering och storproduktion tog kål på småindustrierna och småsamhällena blev pendlingsorter. Massbilismen dödade servicenäringarna, bara pizzeriorna blev kvar. Turligt nog för en motorburen turist i tillvaron som gärna stannar till för en kebab...

Nu befinner vi ju oss i Skåne och det är aldrig långt till närmaste stad. De här samhällena dör ju inte, möjligen byter de karaktär demografiskt. Det är ett landskap med diversifierade näringar så omvandlingarna får inte samma oerhörda konsekvenser som man ser i Pennsylvanias rostbälte eller i bilindustrins Detroit där mil efter mil med bostadskvarter står tomma innan de rasar och återgår till naturen. Skalan är så oerhört mycket mindre här, men i grunden är det nog en diminutiv version av samma fenomen vi skådar.

Överhuvudtaget är ödehusen ganska få i Skåne. I de allra sämsta lägena, alldeles intill någon hårt trafikerad landsväg, ser man ibland någon övergiven kåk som sjunger på sista versen.

Jag gillar vacker natur. Det är en av anledningarna till att man ger sig ut på alla dessa hojturer. Men jag kan inte heller låta bli att fascineras av de här samhällena och viker gärna av från huvudleden för att köra in i någon av alla dessa hålor. Jag upplever dem som så oerhört mycket mer lockande än exempelvis förorternas vidsträckta villamattor med rader av nybyggda papphus.

Även om stationssamhällena oftast ligger ganska trist utslängda på slätten har de ofta vacker natur i sin omedelbara närhet. Vid Bjuv finns den underbara Söderåsen och vid Vinslöv finns Nävlingeåsen. Det småbrutna landskapet norr om orten är också fint. När man kommer ut ur samhällena ser man också med vilken pietet många pysslar om sina fastigheter.

Det var alltså dessa funderingar som upptog mig när jag närmade mig Råbelövs gods och GP-museet. Det var en hel del fina hojar parkerade på gräsmattan; en Commando, en Gold Star ett antal gamla Trajjor, en Indian, någon Guzzi, för att nämna några.

Bland TT-hojarna syntes bland annat ett par Manxar, en AJS 7R, och en Seeley G50.

Lite trist var det kanske att man smög runt med cyklarna på en grusbana. Jag hade nog hoppats på lite mer fart. Annars var det inte svårt att slå ihjäl någon timme i värmen: det var gott om hojar att kika på och museet var trevligt. Rekommenderas!  http://kristianstad-gp.se/

Efter att ha sett, och hört, mig mätt på gamla hojar kände jag att det behövdes en svalkande fartvind så jag startade Commandon och begav mig återigen västerut. Denna gång tog jag en nordligare rutt genom norra Skånes skogslandskap.

Väl hemma, någon timme senare, kunde jag summera ännu en trevlig dag på vägarna. Just när jag rullade in hojen i garaget kom det ett litet värmeåskväder. Jag brukar ha tumme med vädergudarna!

Jag filmade lite också så här har man möjlighet att lyssna på cyklarna:

PS. Tavernan i Vinslöv, känd från filmen "Plötsligt i Vinslöv" finns fortfarande kvar. Jag stannade dock inte till där denna gång.

The Bluegrass Commando II

Det blev faktiskt lite rörliga bilder också från förra helgens Bluegrass festival.

Som synes på filmen lever instrumenten på Commandon sitt eget liv. Hastighetsmätaren visar säkert 30 km för mycket och varvräknarnålen dansar runt som en epileptiker kring 8000 varv. Det stör mig dock inte nämnvärt. Jag betraktar de där gamla Smiths-instrumenten mest som en slags dekoration. Jag känner ju om det går för fort och motorn talar om när jag skall växla.

The Bluegrass Commando

Jag packade alltså Commandon och begav mig norrut. Målet var Nääsville Bluegrass Festival i Ätran. Lite levande, autentisk, akustisk musik i pittoresk miljö är inte fel i denna överdigitaliserade och infantila värld vi kallar vår samtid. Duktiga musiker med hantverksmässigt tillverkade instrument och total avsaknad av effektpedaler och autotune känns angelägnare än massproducerat och ytligt skval.

Jag startade i strålande solsken men det mulnade alltmer ju längre jag trängde in i de djupa skogarna i gränslandet mellan Halland och Småland. Väl framme i Ätran hann jag precis sätta upp tältet innan ett lätt regn började falla. Nåja, tältresar-ölen avnjöts i tältet som fick plats alldeles vid strandkanten och regnet slutade snart.

En flaska rött och lite grillat slank ner under kvällen som faktiskt var helt myggfri trots läget vid en sjö i inlandet. Allt ackompanjerat av amerikansk rotmusik natten igenom.

Den fina gamla 1940-tals rotundan i all ära, allra trevligast är nog ändå att höra banden när de lirar på campingen eller på nattens jam.

Efter en natt i tält känner man sig som vanligt som en kratta. Eller en hoprostad fällkniv. Eller som en urlakad wettexduk. Att värma köttsoppa och därefter kaffe på spritköket får livsandarna att långsamt vakna till liv igen.

Dagen efter dagen före tar alla uppstartsprocedurer sin lilla tid och jag gjorde mig ingen brådska att komma iväg. Commandon var också förvånansvärt trögstartad och jag hann bara komma några hundra meter när hojen snedtände och sedan dog. Jag rullade in på det lilla torget vid den lokala affären och fann skugga under ett träd intill fontänen.

Jag provade att kicka några gånger men det gav ingen reaktion. Lamporna lyste bra så säkringen hade inte gått och det verkade vara bra kräm i batteriet. Av med stiften då. Jag hävde mig på kicken men det fanns inte den minsta lilla gnista på något av stiften. Nu börjar man genast måla upp värsta scenariot och tänker att den gamla Boyer-tändningen har packat ihop. Man är svettig i skinnmunderingen och 20 mil hemifrån. Suck...

Jag började i alla fall att kolla kabelanslutningar; vid likriktaren, vid resistorn och vid Boyer-plattan. Uppe vid tändspolarna blev det bingo! Jag fick en lös kabel i handen. En kabelsko hade gått av och med hjälp av klassikerna ståltråd och eltejp kunde felet avhjälpas temporärt.

Jag surrade fast packningen igen, kickade igång besten, som svarade på första och begav mig söderut. Svettig men lättad.

Vägarna slingrade sig mellan sjöar och bergsknallar. Då och då öppnar sig de mörka skogarna och välskötta röda stugor ligger naturskönt belägna i de ljusa lyckorna. Ibland kör man förbi något litet sågverk där det luktar gott av nysågat virke. Inte är det någon nämnvärd trafik heller. Kontrasten är stor mot västra Skånes motorvägar, lastbilskonvojer, stressade galningar som tittar mer på mobilen än vägen, trafikolyckor och igenkorkade vägar.

När jag så småningom snirklat mig igenom skogarna och närmade mig Hallandsåsen tog jag omvägen om Båstad. Tennisveckorna pågår och trafikinfarkten genom samhället var nära. Långa köer med Ferraris, Range Rovers och Porschar gjorde framfarten långsam. Jag stannade till, tog en kebab och betraktade spektaklet. Likt en turist i tillvaron satt jag och såg miljonbilarna sakta, sakta rulla förbi.

När hungern väl var stillad och Commandon startad rullade jag en stund senare, mycket nöjd med helgen, in på gårdsplan hemmavid. Nästa lördag kör jag nog till Råbelöv utanför Kristianstad. Det utlovas gamla TT-maskiner har jag hört.

Fjädrar också!

Igår var jag ute och cruisade  i lugn och ro på Commandon och skulle till att växla ner när jag märkte att det inte gick att byta växel. Kopplingen? Nej, den frikopplade som den skulle. Något med lådan, alltså. "Ajdå!" tänkte jag.

Med lite slir på kopplingen och Commandons rejäla vrid gick det ändå ganska hyfsat att ta sig hem enbart med tillgång till fyrans växel.

Väl hemma kollade jag runt lite på Access Norton-forumet och kom fram till att det borde vara växelväljarfjädern som gett upp. Eller "Gearchange Rachet Spring" med artikelnummer 04.0038 på Nortonspråk.

Bort med fotpinne, kick, växelpedal och lådgavel. Visst, där låg halva fjädern och gottade sig i oljan medan andra halvan satt kvar på sin plats. Alltid skönt när arbetshypoteserna visar sig vara korrekta!

Idag ringde jag ner till Acke för att kolla om han hade en dylik fjäder på lager och det hade han naturligtvis. Jag rullade ut Bonnevillen och begav mig de tolv milen ner till Sjöbo. Tyvärr hade den 30-gradiga värmen nu förbytts till halv storm, 15 grader och lokala regnskurar. Det blev en timmeslång, lite kylslagen brottningsmatch i de kraftiga vindbyarna för att hämta den där fjädern.

Jag kan konstatera att Bonnien spruttar på rätt bra nu med borttagen luftburk, öppna dämpare och större munstycken. Det blev trots allt en fin dagsutflykt och när jag närmade mig Kullabygden uppenbarade sig solen igen. Det blåste dock rejält hemma på halvön.

Efter en kopp kaffe och en stunds pyssel i garaget satt fjädern och övriga delar innanför kåpan monterade igen. En provtur gav vid handen att alla växlar, inklusive neutralen, gick i lätt och fint. Snick, snick, snick bara! En redan fin låda blev nu ännu skönare. Nu räknar jag med att den här fjädern också håller i 50 år...

Instagram?

Nä, ingen fara. Jag sysslar varken med att lägga filter på Instagrambilder eller att visa självförhärligande semesterbilder på Facebook. Men när det är över 30 grader varmt och både kropp och hjärna känns överhettade finns det bara en sak att göra: snabb nedkylning.

Ut med Commandon och en rask tur med fladdrande T-shirt till något av Kullabygdens små fiskelägen där det friska saltvattnet hägrar.

Kameran kom inte med, därav av riktig skitbild med mobilen. Fotografskugga och allt... Horisonten blev i alla fall horisontell. Det är det inte alla som lyckas med.

Nåja, vad som inte framgår av den usla bilden är att jag satt på ny drivkedja på Commandon. Den gamla var nu så utsträckt att det inte fanns mer att ge på justerskruvarna. Således hög tid.

Frisk luft!

Alla behöver frisk luft! Såväl människa som maskin är i behov av att andas frisk och syrebemängd luft.

Jag har inte kört Bonnevillen särskilt mycket den senaste tiden. Det är vådan av att ha två körklara Norton i garaget. Häromdagen fick jag dock ett litet ryck och fick för mig att jag skulle locka fram det stall av hästar som tydligen finns gömda och står overksamma till ingen nytta någonstans i Hinckley-Trajjans inre. Jag har sett bromsbänksgrafer där man ser att effekten har ökat från Bonniens originaleffekt på 55 bakhjulshästar till 70 pållar på bakhjulet med hjälp av bortplockad luftbox, friflödande luftfilter, öppna ljuddämpare och större munstycken.

Initialt hade jag bara tänkt mig att plocka bort luftsnorkeln och den restriktorplastgrej som sitter ovanpå Bonniens stora luftfilter. Det slutade med att jag tog bort hela luftboxen. Det blev en ganska ansenlig hög med svart plast som försvann från hojen. Jag hittade två gamla koniska luftfilter i garaget som turligt nog passade perfekt på förgasarna.

Det är ganska mycket prylar som sitter fästa på den gigantiska luftboxen; bromsvätskebehållare, säkringsbox och ett antal reläer. Det blev till att tillverka fästen till alla attiraljer som sedan döljs av de snygga sidokåporna. 

Insugningsljudet gick från en ohörbar viskning till ett vrål på höga varv. Som väntat törstade hojen nu rejält efter bensin och gick endast att köra genom att försiktigt mjölka gashandtaget och ha choken lite utdragen så nu skall det beställas större munstycken till förgasarna.

I väntan på detta kände husse också behov av frisk luft. Commandon rullades ut, packväska hängdes på och kaffe och lyxmackor stoppades ned. Färden gick genom slättens knallgula rapsfält upp till Rössjön på Hallandsåsen där fika avnjöts till vågskvalp, fågelkvitter och en tickande, svalnande Norton.

Efter en kort siesta körde jag över Åsen, in i Halland där jag fortsatte längs nordsidan i riktning mot Båstad. På Bjärehalvön sotade jag ur motorn på de kurviga och backiga vägarna med doften av både söt raps och salt hav i näsan.

Bjärehalvön är fantastiskt fin. Kurviga vägar, backiga fält och kullar. Havet är ständigt närvarande och rätt som det är öppnar sig en blänkande vy mot Kattegatt eller Skälderviken. På vardagarna är det inte särskilt mycket trafik heller; en och annan traktor och husbil kanske. Undviker man tennisveckorna då vägarna korkas igen av knähöga Ferrari och Porsche har man halvön för sig själv.

Berliner Brothers

Ofta får enskilda personers vilja och drivkraft oanade konsekvenser på historiens förlopp. I stort och smått. Hade inte de ungersk-judiska Berliner-bröderna i New Jersey överlevt nationalsocialismens terror (12 nära släktingar till dem dog i Auschwitz) hade vi kanske inte haft någon Norton Atlas. Utan Atlas, ingen Commando...

Bröderna var alltså huvudimportör för Norton i USA. Dessutom distributörer av Ducati, Moto-Guzzi och Matchless. De var drivande i utvecklingen av större och starkare twinnar från Norton-fabriken i Birmingham. Den anslående 650:n Manxman kom till som ett direkt resultat av de amerikanska kraven på större volym och mer hästkrafter. Modellen gick nästan uteslutande till Staterna men ett tiotal exemplar letade sig faktiskt till Sverige via importören Rådhes.

Bröderna låg ständigt på fabriken om mer kubik och 1962 kom så Norton Atlas. Fem år senare stoppade man, som bekant, in rovan i en helt ny ram och Commandon var född! Utan The Berliner Motor Corporation hade den konservativa, kanske rentav reaktionära Norton-fabriken antagligen bara fortsatt med mindre stånkor och twinnar.

I annonsen ovan från 1959 ser man lokalerna på Plant Road i New Jersey där en stor del av alla tillverkade Norton Commandos bör ha passerat! (55 000 Commandos tillverkades och de flesta gick till USA.) Således något av helig mark för en gammal anglofil och Nortonist.

Idag kan man ju turista hemma i fåtöljen om man inte har tid, råd eller ork att (välj adekvat alternativ) bege sig ut i stora vida världen. En titt i Google Street View ger vid handen att lokalerna faktiskt ligger kvar på adressen. Idag säljs det begagnade bilar på platsen...

Marknadsföringen på 1960- och 70-talen var rätt skön, kan man konstatera. Alla känner till helsidesannonserna med Norton-brudarna och ett tag sponsrade man den galne stuntmannen Evel Knievel.

Gubbjäveln!

Jaha, nu är man officiellt en gubbjävel! Det började med att jag efter min minisemester i Småland plockade bort mitt låga styre på Commandon och satte dit ett original-styre. Nu blev körställningen aningen krystad med bakåtflyttade fotpinnar och mina tankar gick till en av lådorna med Norton-artefakter. Jodå, där låg de vackert gjutna Z-plattorna och de kromade fotpinnarna som satt på Commandon när den lämnade de dimmiga öarna 1971. Jag gav ljuddämparplåtarna lite ny färg och aluminiumplattorna fick en omgång med polertrissan.

Efter att ha gått som katten kring het gröt några dagar gav jag slutligen efter för ålderdomen, plockade bort de bakåtflyttade fotpinnarna och monterade original-grejorna.

Commandon blir således på något märkligt sätt mer och mer lik den cykel som en gång lämnade Norton-fabriken. Maskinens medfödda bortstötningsmekanismer har börjat göra sig påminda.

Ett tag hade min Commando och min Dominator mer eller mindre samma café-racerstuk och såg nästan likadana ut. I alla fall för ett otränat öga och det kändes lite märkligt med två nästan identiska hojar i garaget. Nu känns det faktiskt bättre. En smidig Commando för touring, shopping och sightseeing. En Dominator café-racer för bus och en modern Trajja att skjutsa frugan på.

Gubbjäveln är faktiskt gladare än han ser ut! (Fast han drömmer i hemlighet om ett upplagt avgassystem...)

Brittsommar

Brittsommar i år igen, då måste man naturligtvis ut med sin brittiska hoj! Commandon fick en rejäl luftning uppe på Bjärehalvön i den 20-gradiga höstvärmen. Klorofyllet har bytt till färgsprakande höstskrud även om jag tycker att det ser ut som om grönskan är lite glesare denna höst. Den extremtorra och varma sommaren har antagligen krävt sin tribut.

Det blev en underbar och livgivande tur. Framfarten besvärades dock av en något vandrande tomgång. Från att ena stunden vara väldigt hög till att nästa stund nästan bara gå på vänstra sidan. Jag tycker mig alltså ha lokaliserat problemet till högra förgasaren. Gången var också lite småryckig på låga varv. Ungefär som vid osynkade förgasare. Åtgärden blev såklart att gasa mer!

Nu skall jag kika närmare på den där förknasaren. Kanske är huvudmunstycket löst, eller nålen eller... Skönt i alla fall att man kan stå ute på gården och meka i kortärmat med en pilsner inom räckhåll.

Norton Commando 50 år.

I år är det halvsekel-jubileum för Norton Commando. 1968 var året då ikonen rullade ut på vägarna.

Här är en lite ovanlig bild från just 1968. Bilden är antagligen tagen inne i AMC-fabriken i Plumstead i södra London där de första Commandona sattes ihop. Hojarna är såklart av Fastback-modell. (Som de alla var till en början. Fast de hette initialt bara Commando. Fastback kallades de retroaktivt när de andra varianterna dök upp.)

Cyklarna skall antagligen exporteras västerut då de har US-styre. Gubbarna har tvingat ut den snygga tösen som jobbar i receptionen och lurat i henne att man kickstartar en Norton med bromspedalen.