Hösten...

...levererar fortfarande!

Kalabaliken i Bender

I fjor sålde jag ju min Bender sidovagn som satt på Bonnevillen då jag aldrig riktigt blev vän med den. Eller rättare sagt; jag blev aldrig vän med de minst sagt oförutsägbara köregenskaperna.

Härförleden fick jag en bild på vagnens nya sällskap. Nu sitter den på en Moto-Guzzi California. Där trivs den säkert bättre.

Fjädrar också!

Igår var jag ute och cruisade  i lugn och ro på Commandon och skulle till att växla ner när jag märkte att det inte gick att byta växel. Kopplingen? Nej, den frikopplade som den skulle. Något med lådan, alltså. "Ajdå!" tänkte jag.

Med lite slir på kopplingen och Commandons rejäla vrid gick det ändå ganska hyfsat att ta sig hem enbart med tillgång till fyrans växel.

Väl hemma kollade jag runt lite på Access Norton-forumet och kom fram till att det borde vara växelväljarfjädern som gett upp. Eller "Gearchange Rachet Spring" med artikelnummer 04.0038 på Nortonspråk.

Bort med fotpinne, kick, växelpedal och lådgavel. Visst, där låg halva fjädern och gottade sig i oljan medan andra halvan satt kvar på sin plats. Alltid skönt när arbetshypoteserna visar sig vara korrekta!

Idag ringde jag ner till Acke för att kolla om han hade en dylik fjäder på lager och det hade han naturligtvis. Jag rullade ut Bonnevillen och begav mig de tolv milen ner till Sjöbo. Tyvärr hade den 30-gradiga värmen nu förbytts till halv storm, 15 grader och lokala regnskurar. Det blev en timmeslång, lite kylslagen brottningsmatch i de kraftiga vindbyarna för att hämta den där fjädern.

Jag kan konstatera att Bonnien spruttar på rätt bra nu med borttagen luftburk, öppna dämpare och större munstycken. Det blev trots allt en fin dagsutflykt och när jag närmade mig Kullabygden uppenbarade sig solen igen. Det blåste dock rejält hemma på halvön.

Efter en kopp kaffe och en stunds pyssel i garaget satt fjädern och övriga delar innanför kåpan monterade igen. En provtur gav vid handen att alla växlar, inklusive neutralen, gick i lätt och fint. Snick, snick, snick bara! En redan fin låda blev nu ännu skönare. Nu räknar jag med att den här fjädern också håller i 50 år...

Bonnevillen andas fritt!

En kort film som visar hur glad Bonnien blev av att få tillgång till mer luft.

Karburatorbestyckning

Sådär, då har jag monterat nya munstycken på Bonnevillen. Jag beställde dem från BraiGasen. Efter att ha googlat runt ett tag beslöt jag mig för storlek 140 på huvudmunstyckena, 42 på lågfartsmunstyckena och ett shims under vardera nål. Jag satte också på de öppna sextiotalsdämparna så att avgaserna kan flöda fritt ut i atmosfären.

Jag har ju sedan tidigare tagit bort hela den gigantiska luftburken och satt på koniska luftfilter på förgasarna. (Se tidigare bloggpost.)

Efter en stunds trevligt pyssel satt de nya munstyckena på plats.

Bränsleförbrukningen lär ju bli större nu men å andra sidan är ju bensinen billig. Äh, skojade bara! Bensinpriset är lite som priset på god öl eller på ett fint rött vin; det kvittar hur dyrt det blir, det kan ändå aldrig komma upp i sitt rätta pris. Man får vara glad så länge vi får lov att köra runt med våra förbränningsmotorer på allmän väg. Om ett par år kanske det blir som i motorismens barndom då man handlade bensin på apoteket...

Efter söndagens långa provrunda kan jag konstatera att det blivit en märkbar skillnad. Hojen är betydligt rappare och det känns som om den är 20 kilo lättare. Avgasljudet när man drar på är också annorlunda. Det är ju svårt att beskriva ljud men det låter mer racehoj än fiskebåt, om man uttrycker det så. Det hörs att maskinen andas friare. Kanske smattrar det lite väl mycket, kan jag tycka. Jag har ett par decibeldödare liggande som jag kanske tänkte stoppa i dämparna. Jag vet inte om de påverkar prestandan menligt.

Jag har inte skruvat vidare på förgasarna av ren rädsla att skruva bort mig totalt. Egentligen borde man köra hojen på en rullande landsväg för att ställa in allt optimalt.

Detta är antagligen de billigaste hästar som går att skaffa. Vill man ha mer kostar det rejält. Då blir det i sedvanlig ordning ökad cylindervolym, ny kam, större ventiler, portning och så vidare.

Gårdvaren Norton vaktar hojarna hemma i engelska parken.

Frisk luft!

Alla behöver frisk luft! Såväl människa som maskin är i behov av att andas frisk och syrebemängd luft.

Jag har inte kört Bonnevillen särskilt mycket den senaste tiden. Det är vådan av att ha två körklara Norton i garaget. Häromdagen fick jag dock ett litet ryck och fick för mig att jag skulle locka fram det stall av hästar som tydligen finns gömda och står overksamma till ingen nytta någonstans i Hinckley-Trajjans inre. Jag har sett bromsbänksgrafer där man ser att effekten har ökat från Bonniens originaleffekt på 55 bakhjulshästar till 70 pållar på bakhjulet med hjälp av bortplockad luftbox, friflödande luftfilter, öppna ljuddämpare och större munstycken.

Initialt hade jag bara tänkt mig att plocka bort luftsnorkeln och den restriktorplastgrej som sitter ovanpå Bonniens stora luftfilter. Det slutade med att jag tog bort hela luftboxen. Det blev en ganska ansenlig hög med svart plast som försvann från hojen. Jag hittade två gamla koniska luftfilter i garaget som turligt nog passade perfekt på förgasarna.

Det är ganska mycket prylar som sitter fästa på den gigantiska luftboxen; bromsvätskebehållare, säkringsbox och ett antal reläer. Det blev till att tillverka fästen till alla attiraljer som sedan döljs av de snygga sidokåporna. 

Insugningsljudet gick från en ohörbar viskning till ett vrål på höga varv. Som väntat törstade hojen nu rejält efter bensin och gick endast att köra genom att försiktigt mjölka gashandtaget och ha choken lite utdragen så nu skall det beställas större munstycken till förgasarna.

I väntan på detta kände husse också behov av frisk luft. Commandon rullades ut, packväska hängdes på och kaffe och lyxmackor stoppades ned. Färden gick genom slättens knallgula rapsfält upp till Rössjön på Hallandsåsen där fika avnjöts till vågskvalp, fågelkvitter och en tickande, svalnande Norton.

Efter en kort siesta körde jag över Åsen, in i Halland där jag fortsatte längs nordsidan i riktning mot Båstad. På Bjärehalvön sotade jag ur motorn på de kurviga och backiga vägarna med doften av både söt raps och salt hav i näsan.

Bjärehalvön är fantastiskt fin. Kurviga vägar, backiga fält och kullar. Havet är ständigt närvarande och rätt som det är öppnar sig en blänkande vy mot Kattegatt eller Skälderviken. På vardagarna är det inte särskilt mycket trafik heller; en och annan traktor och husbil kanske. Undviker man tennisveckorna då vägarna korkas igen av knähöga Ferrari och Porsche har man halvön för sig själv.

Sidovagnsbrottning

Solen sjunker ner i Öresund efter ännu en dag med temperaturer på över 30 grader. Nu har det gått nästan tre månader då termometern visat mellan 25 och 34 grader och jag tror det har regnat en gång under perioden. Landskapet går i brunt och gult men hojarna rullar på.

Häromdagen skulle jag ner en bit (8 mil) i Skåne för att jobba på ett gammalt hus. Jag tänkte att jag skulle hänga på sidovagnen på Trajjan för att få med mig erforderliga verktyg då det slog mig att jag faktiskt inte kört Bonnevillen en enda gång i år trots att mer än halva året gått. Vådan av att ha två körklara Norton i skjulet är uppenbar.

Sagt och gjort: holken häktades på och verktygen lastades ner i sittbrunnen. Jackan åkte ner i bagageutrymmet då det var 25 grader varmt redan på morgonen då jag begav mig av. Jag hade nästan förträngt hur jobbigt det är att framföra det här ekipaget. Herrejösses vilken fribrottning! Man får ta i för kung och fosterland för att överhuvudtaget kunna svänga och högersvängar är ett rent helsicke! Kommer man in för fort i en högersväng på en normal hoj är det bara att luta mer men med en stor plåttunna hängande på högersidan faller ju det alternativet bort. Instinkten säger istället åt en att bromsa men då drar hela ekipaget kraftfullt åt vänster. Puh! Skall den här combon gå att framföra utan att det känns som ett hälsovådligt gympass krävs nog bättre bakfjädring, bredare styre och ändrat gaffelförsprång.

Min lösning blev att köra fortare. Runt 120 går det hyfsat att svänga men då fick jag välja rakare, tråkigare vägar. Efter 16 mils fribrottning i sadeln med en bångstyrig sidovagn under en stekande sol kändes som om man gått 100 matcher mot Alexandr Karelin. Svettig och mör kändes det skönt vid hemkomst att grensla den smidiga och rappa Dominatorn för en tur till stranden och ett svalkande dopp. Bara att peka framhjulet dit du vill och den stabila Featherbeden tar dig dit utan dramatik.

Sidovagn är nog inte min grej.

Hamnträff i Viken

En onsdag i månaden är det veteranfordonsträff på hamnplan i Viken mellan Höganäs och Helsingborg. Det är egentligen inte mycket till hojträff om man gillar gamla järn men jag brukar ändå, av någon outgrundlig anledning, köra dit och ta en korv om vädret är fint. I onsdags var det dags igen och de intressanta cyklarna var såklart få. Träffen har mer karaktären av folkfest med bilägare som har picknick intill sina fordon och människor i alla åldrar som går omkring och socialiserar.

Harley-Davidson tillhör ju inte mina främsta preferenser men gamla sidventilare och Knuckleheads kan jag tycka är tämligen fina, både i originalskick och lite rått bobbade.

I onsdags filmade jag lite och jag tycker att jag fångade något av vad hamnträffen är i en lätt bisarr dogmafilm. En gammal H-D kickas igång och ett par kvinnor, upptagna med att titta på folk, sätter kaffet i vrångstrupen. Ett par Trajjor drar igång och föräldrar drar sina ungar åt sidan, gamla tanter sätts i säkerhet och en gubbe håller hårt i sin rollator. Allt medan Höganäs Musikkår exekverar glada trudelutter i sina (ganska effektiva) försök att dränka motorljud och konversationer.

Håll till godo!

Triumph på skärmkurs

Jag har lackat min Bonnevilletank ungefär som den kunde ha sett ut under åren 1965-66. (Tror jag i alla fall. Som nortonist har man inte järnkoll på Triumph-historiken.)

Nu har det ju blivit fuktigare på vägarna så det var hög tid att få en framskärm på plats. Jag kapade ner den gigantiska originalskärmen ganska rejält och sprayade den sedan enligt samma färgschema som tanken. Man kanske dessutom skall lacka skärmstagen svarta, som de väl var på de gamla riktiga Trajjorna?

Hinckley-Bonnien är ju en ganska snygg hoj även om den naturligtvis inte riktigt kan mäta sig med de gamla Trajjorna. Ur en estetisk synpunkt är det väl, enligt mitt förmenande, främst tre detaljer som sticker i ögonen; de hiskliga rörböjningarna innan ljuddämparna, gaffelskydden och presskanten på undersidan av bränsletanken.

De hemska gaffel-grejorna har jag hackat bort. Att man bara kan montera något så fult på en retro-hoj, eller på vilken sorts motorcykel som helst, är ett mysterium. Designavdelningen befann sig kanske på puben den dagen? När de sedan kom tillbaka och ställdes inför fullbordat faktum var de kanske glada i hatten och bara skrattade åt eländet?

Bränsletanken, då? Tja, går det att klämma dit en gammal Bonnevilletank över rambalken? Jag vet inte.

Att avgaspiporna inte är bytta än beror mest på att jag är snål.

I övrigt skulle jag vilja byta stötdämparna mot ett par klassiska Hagon med svarta hylsor. Limpan skulle jag vilja byta mot en gammal grey-top för att fullända retrofieringen. Anskaffningskostnaderna för dessa detaljer försöker jag motivera för mig själv med att originalstötdämparna inte är särskilt bra och att jag blir lite öm i baken på längre turer av pudan.

Som gammal cyniker förundras man över de skickliga designavdelningarna hos fordonstillverkarna som kan skapa en produkt som är tillräckligt attraktiv för att folk skall köpa den men ändå är såpass ofulländad att kunderna skall spendera lika mycket på eftermarknadsdelar.

Commandotopp på Bonneville

Commandotopp på  en Bonnie? Nej, det är inte frågan om något finmekaniskt hempul. Jag stoppade helt enkelt ner min topp i ryggsäcken och grenslade Trajjan.

Nu hade den legat länge nog på arbetsbänken och blängt på mig. Jag beslöt mig för att sticka ner till Acke med topplocket. En bit över tjugo grader varmt redan på morgonen borgade för en trevlig tur i det skånska sommarlandskapet.

I de inre delarna av Skåne är trafiken inte lika tät som hemma på västkusten. Himmavid är det tjockt med husbilar och tyska turister så här års. Således skönt att låta Trajjan sträcka ut på kurviga småvägar de elva-tolv milen ner till Acke i Alestad.

Efter cirka tio mil på Bonnevillen får jag alltid träsmak i baken. Det är märkligt det där: på de tunna, och synbarligen obekväma, Manx-sadlarna får jag aldrig några känningar oavsett hur långt jag kör. På den välstoppade Triumph-limpan däremot... Det måste vara något med utformningen av sadeln som inte är kompatibelt med min bakre anatomi.

Framme hos Acke konstaterade han att ventilstyrningarna var ganska tjocka så det blev antagligen till att tillverka egna. Men det skulle inte bereda några problem. I övrigt såg det bra ut. Inom en överskådlig framtid skall Commandon vara på vägarna igen.

Med tom ryggsäck och sydöstlig vind i ryggen gick färden raskt hem.

Sommarkväll

Det råder inte direkt medelhavsvärme över Skåneland men det är ganska skönt ändå. Klockan har passerat åtta på kvällen när jag rullar ut Trajjan ur garaget. Färden går norrut denna gång. Jag har inga speciella planer, mer än att njuta en stund och förhoppningsvis få rensa skallen på diverse slaggprodukter.

I fonden hägrar landskapets nordligaste utpost Hallandsåsen, och på något vis är det där vi hamnar denna kväll. Jag rundar Västersjön och hamnar vid Frans G Bengtssons barndomstrakter kring Rössjön.

"Den lustgård som jag minns", det vill säga trakten kring Rössjöholms gods och Tåssjö kyrka, passeras. Det var här författaren föddes och de första fröna till Röde Orm kanske såddes.

Efter en bensträckare fortsätter jag österut uppe på åsen och avverkar mil efter mil på kurviga vägar i de djupa skogarna. (Nåja, för en skåning van vid öppna landskap verkar de i alla fall djupa.) Skyltarna som varnar för vildsvin oroar en aning men vad fan skall man göra? Har ett gäng grisar bestämt sig för att korsa vägen just när man passerar är det väl bara att be en stilla bön (om man hinner) och hoppas på det bästa. Förhoppningsvis varnas de av Bonnevillens ganska ljudliga pipor och håller sig i skogen.

Ett antal timmar senare rullar jag in på gården där hemma, i Röde Orms hemtrakt, och det har redan hunnit mörkna. Jag känner mig påtagligt vederkvickt när jag fäller ut sidostödet och kliver av hojen.

Träff i Billesholm

I torsdags var det veteranbils- och mc-träff i Billesholms folkpark några mil öster om Helsingborg. Frugan ville följa med så det blev Bonneville-åka dit.

En del intressanta hojar hade letat sig dit. Några känner man igen vid det här laget, andra var nya för mig. Tyvärr är det nästan omöjligt att ta bra bilder på hojparkeringen. Cyklarna står tätt och är det inte en Harley-Parkinson som skymmer sikten så är det ett par ben. Nåja, några bilder blev det i alla fall i den fina sommarkvällen.

Sommarkvällen var skön så det blev mat ute och långa vägen hem.

Real or Retro?

Retrofieringen fortsätter. Jag har fortfarande blandade känslor för retro-hojar. De saknar något som riktigt gamla järn har men å andra sidan är det skönt att bara tanka och köra. Nåja, jag hängde på ett par 1963-70 Triumph-dämpare på Bonnevillen för att i någon mån öka den gamla känslan. Db-värdet ökade i alla fall...

Testrundan kan ses och höras i filmen nedan:

Tanklack

Den blå bränsletanken på Bonnevillen har också fått ny lack. Mitt på tanken hade någon på fabriken i Hinckley kletat på ett sådant där fult klistermärke med fåniga förmaningar och symboler. Jag gillar inte fula klistermärken och jag gillar onödiga och förnumstiga förmaningar ännu mindre. Jag försökte alltså ta bort den där fula dekalen det första jag gjorde när vi skaffade hojen. Detta bör man nog göra direkt när hojen är ny och inte när den stått två år i ett fuktigt garage i Göteborg. (Som den hade gjort när vi köpte den.) Följden blev således såklart att en bit av lacken följde med. När jag sedan hängde på sidvagnen passade den blå lacken inte heller alls ihop med den svart/röda vagnen.

Sagt och gjort; nu hade jag gått och retat mig länge nog. Ny färg på tanken, således!

Billiga sketna sprayburkar och stripes från Feltema fick det bli. Jag satte dit ett par knägummi från '68:ans Bonneville också.

Packad!

Korken, förlåt holken, är avskruvad och Trajjan är packad. Imorgon bär det av utrikes. Visserligen bara till danernas rike, men ändå...

Bonneville vårtur

Såhär i rapsens tid passade jag på att ta lite bilder under en färd med Bonnevillen, huvudsakligen på Bjärehalvön.

Länk till film:
Bonneville Springtime

Sidovagn.

Det har blivit lite novemberkörning med Trajjan och Bendern också.

Irrfärder.

Idag hade jag egentligen tänkt att bege mig ner till Degeberga och veteranmarknaden därstädes. Trajjan och tillhörande Bender rullades ut i det fina vårvädret och så drog vi iväg mot sydöst.

På något märkligt vis lyckades jag krångla mig ut på en massa krokiga småvägar som jag faktiskt inte kört förut. Resan är ju målet och veteranmarknaden som destination var inte ristad i sten på något vis. Det var dessutom många år sedan man kunde fynda på marknaderna så inga ledsna miner för den sakens skull.

Jag passerade några av Skånes många slott på min irrfärd. Här är Trolleholm.

Jag rundade Ringsjön och vände norrut igen efter att ha stannat för att åtgärda vätskebalansen. (Min egen alltså, Bonnevillen behöver aldrig justeras.)

Triumphen sökte sig ut mot allt mindre vägar som slutligen utmynnade i en mils kurvig grusvägskörning. Fina möjligheter att öva kurvtagning med sidvagnen således. Gruset sprätte och förutom närkontakt med några potthål hade jag jäkligt kul.

Hemma igen smakade det med varmt kaffe. 18 mil stod trippmätaren på.

Sommarnatt.

Tröjan fladdrar i vinden. Trots att klockan är halv tio på kvällen är det fortfarande varmt och fartvinden svalkar bara marginellt.

Först en tur genom stan som doftar varm asfalt och mat från de packade uteserveringarna. Sedan drar vi norrut längs med Öresundskusten. Vi stannar för ett dopp i Sundet samtidigt som solen väster om Kullaberg sakta sänker sig ner i Kattegatt.

När vi torkat har det nästan blivit mörkt och vi beger oss hemåt. Det är fortfarande lika varmt. Romantiker? Äh, vadå?

Sommar, sommar, sommar...

Man vet att det är sommar när fartvinden inte kyler utan känns som en hårfön trots att man kör i shorts och kortärmat. När temperaturen legat på nästan 30 grader flera dagar i rad packar man gärna in fruga och hund i sidovagnen och kör de fem minuterna till havet för ett svalkande dopp.