Sveriges Grand Prix

I lördags korsade jag Skåne igen. Det förefaller som om lejonparten av alla arrangemang man vill bevista går av stapeln på den östra sidan. Men det är ju bra; då får man en bit att köra och förhoppningsvis en trevlig utflykt!

Målet var GP-museet i Råbelöv utanför Kristianstad.

Museet högtidlighöll 60-års jubileet av Sveriges Grand Prix för motorcyklar 1959. En tävling som ingick i världsmästerskapen. Man hade bland andra, bjudit in legendaren Varg-Olle, snart 90 år, till eventet. Varg-Olle deltog i det första Skåneloppet 1952 och även i VM-deltävlingen 1959 där han tog en sjätteplats i 500-klassen i kamp med legendarer som Mike Hailwood, Jim Redman och Bob Brown.

Jag kom upp i rimlig tid denna varma lördag och styrde österut på Commandon. Jag undviker gärna väg 21 om jag kan. Den vägen är jag ganska trött på då jag kört den oräkneliga gånger. Detta medförde att jag hamnade i Vinslöv. Vinslöv måste vara ett av Skånes tradigaste samhällen, i konkurrens med Bjuv och ett par andra gudsförgätna hålor.

Vinslöv ligger, likt många andra stationssamhällen, utslängt på slätten. Man kan avläsa forna storhetstider i bebyggelsen. Idag är småindustrierna förfallna eller rivna. De små gatuhusen längs genomfartsvägarna är oftast rejält förvanskade och i behov av en aning kärlek. Man ser det i många skånska stationssamhällen i inlandet, Kvidinge, Östra Ljungby, Lövestad, Vollsjö för att nämna några.

Strukturomvandling är bara en term för något som alltid pågått. Nu går det bara så mycket fortare än på stenåldern att det är lätt att inse att man befinner sig mitt i det hela. Globalisering och storproduktion tog kål på småindustrierna och småsamhällena blev pendlingsorter. Massbilismen dödade servicenäringarna, bara pizzeriorna blev kvar. Turligt nog för en motorburen turist i tillvaron som gärna stannar till för en kebab...

Nu befinner vi ju oss i Skåne och det är aldrig långt till närmaste stad. De här samhällena dör ju inte, möjligen byter de karaktär demografiskt. Det är ett landskap med diversifierade näringar så omvandlingarna får inte samma oerhörda konsekvenser som man ser i Pennsylvanias rostbälte eller i bilindustrins Detroit där mil efter mil med bostadskvarter står tomma innan de rasar och återgår till naturen. Skalan är så oerhört mycket mindre här, men i grunden är det nog en diminutiv version av samma fenomen vi skådar.

Överhuvudtaget är ödehusen ganska få i Skåne. I de allra sämsta lägena, alldeles intill någon hårt trafikerad landsväg, ser man ibland någon övergiven kåk som sjunger på sista versen.

Jag gillar vacker natur. Det är en av anledningarna till att man ger sig ut på alla dessa hojturer. Men jag kan inte heller låta bli att fascineras av de här samhällena och viker gärna av från huvudleden för att köra in i någon av alla dessa hålor. Jag upplever dem som så oerhört mycket mer lockande än exempelvis förorternas vidsträckta villamattor med rader av nybyggda papphus.

Även om stationssamhällena oftast ligger ganska trist utslängda på slätten har de ofta vacker natur i sin omedelbara närhet. Vid Bjuv finns den underbara Söderåsen och vid Vinslöv finns Nävlingeåsen. Det småbrutna landskapet norr om orten är också fint. När man kommer ut ur samhällena ser man också med vilken pietet många pysslar om sina fastigheter.

Det var alltså dessa funderingar som upptog mig när jag närmade mig Råbelövs gods och GP-museet. Det var en hel del fina hojar parkerade på gräsmattan; en Commando, en Gold Star ett antal gamla Trajjor, en Indian, någon Guzzi, för att nämna några.

Bland TT-hojarna syntes bland annat ett par Manxar, en AJS 7R, och en Seeley G50.

Lite trist var det kanske att man smög runt med cyklarna på en grusbana. Jag hade nog hoppats på lite mer fart. Annars var det inte svårt att slå ihjäl någon timme i värmen: det var gott om hojar att kika på och museet var trevligt. Rekommenderas!  http://kristianstad-gp.se/

Efter att ha sett, och hört, mig mätt på gamla hojar kände jag att det behövdes en svalkande fartvind så jag startade Commandon och begav mig återigen västerut. Denna gång tog jag en nordligare rutt genom norra Skånes skogslandskap.

Väl hemma, någon timme senare, kunde jag summera ännu en trevlig dag på vägarna. Just när jag rullade in hojen i garaget kom det ett litet värmeåskväder. Jag brukar ha tumme med vädergudarna!

Jag filmade lite också så här har man möjlighet att lyssna på cyklarna:

PS. Tavernan i Vinslöv, känd från filmen "Plötsligt i Vinslöv" finns fortfarande kvar. Jag stannade dock inte till där denna gång.

Old School

Old School.

Vid en inventering i garagegömmorna häromkvällen dök det upp några gamla bilder. Man kan lugnt konstatera att tiden flyr med rasande fart!

På bilden ovan ses undertecknad efter en tidsresa till 1950-talet. Eller? Nej, bilden är faktiskt tagen i Lund 1992 eller möjligen 1993, då jag var där med bandet jag spelade ståbas i. Det var något slags 50-talstema på tillställningen i akademikertillhållet och man hade dragit dit några gamla bilar och hojar som en extra attraktion. Bland annat denna Ariel Square Four som jag poserar vid.

Siw Malmkvist var också där och då hon uppträdde före oss kan jag ju stoltsera med att ha haft Siwan som förband...

Här har vi just lämnat Helsingborg på väg till Österlen. Vi kom bara till Råå, strax söder om staden, innan kompisen fick punktering på sin nyrenoverade Ariel 43:a. Skulle kanske inte monterat de där gamla torra Trelleborgsdäcken...

Bilden är tagen 1995 och min tämligen nyinförskaffade Dominator står och glänser i bakgrunden.

Jag och dåvarande flickvännen fortsatte färden som gick bra ända till Tågarp ytterligare några mil åt sydost då min kopplings-wire gick av. Med hjälp av en spik och en bit ståltråd som jag fann i vägkanten kunde vi dock fortsätta och vi kom faktiskt både till Österlen och åter till Helsingborg.

Huvudmålet för resan var Veteran-MC i Lövestad som höll öppet hus i det gamla mejeriet. Något av ett Mekka för en anglofil. Undrar om Bertil fortfarande håller på?

Jag gillar A65:orna och jag hade ju också ett tag en dylik vibrator. Fränast av dem alla är enligt mitt förmenande Lightning Clubman. En riktigt lyckad kaffe-räser direkt från fabriken i Small Heath. Jag minns inte riktigt var bilden ovan är tagen men den bör i alla fall vara från perioden 1995- '97. Jag pratade med ägaren men kommer inte ihåg om det var en "äkta" Clubman eller en replik. Nåja, det spelar ju ingen roll egentligen.

På en av mina irrfärder stötte jag också på de här tre galanta töserna som bröstar upp sig inför kameran. Det var, som synes, en väldigt varm dag.

Vägens djävlar

Ibland blir man erbarmligt trött på det gungfly som utgör internet. 99 procent träck av ettor och nollor. Kanske mest nollor. Men så stöter man på den där sista procenten som ändå gör det värt att vada genom smörjan. Som denna skönt avslappnade film till exempel:

Britanniarally.

Jag är ingen utpräglad träff-människa och någon riktig touring-räv lär jag heller aldrig bli. Ibland känner man dock att den där rastlösa wanderlust-känslan vaknar till liv i kroppen.

När nu årets Britanniarally skulle avhållas på rimligt avstånd i Lenhovda uppe i mörkaste Småland såg jag en möjlighet att komma iväg ett par dagar. Tält, sovsäck, liggunderlag, verktyg, pengar och telefon packades ner. Så lite som möjligt skulle med; man föredrar ju att resa lätt packad. (Sic!) Sociala förpliktelser höll mig på hemmaplan under fredagen men på lördagen surrades allt fast på Dominatorn som tankats full med bränsle och smörjmedel. Hon bränner fortfarande en del olja men jag hoppas att törsten skall minska något allt eftersom hon slits in.

Den första biten på väg 21 fram till Hässleholm har jag kört åtskilliga gånger. Den utgör bara en tråkig transportsträcka och jag stod på ganska bra för att snabbt komma upp till de roligare vägarna norr om nämnda Göingemetropol. Här blir vägarna kurvigare i det småbrutna landskapet och kantas ofta av gamla hus och gårdar. Är man som jag dessutom intresserad av byggnadsvård och gamla hus noterar man både bålehus och utstickande bakugnar.

Redan innan man lämnat Skåne smålandar landskapet till sig och granskogarna blir allt tätare. I Ryd stannar jag för en kebab och en kall Ramlösa. Många av de här små samhällena; Lönsboda; Tingsryd; Emmaboda och allt vad de heter har kvar en slags halvslumrande, charmig femtiotalskänsla. Det är i alla fall så jag upplever dem denna heta lördagseftermiddag i augusti sittandes på en halvantik hoj.

Jag tangerar Blekingegränsen innan jag kommer upp till de riktigt mörka granskogarna i glasriket. De sista fem milen var ganska trista men Dominatorn spann på fint så jag kom snabbt upp till målet för resan. Jag mötte också en Commando och en Meriden-Triumph som lyste upp i de djupa skogarna.

Vid ankomsten fick jag en klisterlapp på strålkastarglaset som talade om att Dominatorn var 292:a engelska hoj att anlända till rallyt. Jag letade upp en tom plats och öppnade den obligatoriska och efterlängtade tältresarpilsnern i solskenet. Jag ringde hem till frugan för att säga att jag kommit fram och hon rapporterade i sin tur att det ösregnade för fullt hemma på västkusten nu.

När tältet var rest knallade jag runt och kollade på alla hojar. Här är ett litet urval:

AJS 350 från fyrtiotalet. Jag är svag för gamla stånkor, särskilt med stelhäck och hade gärna haft en i garaget.

BSA A65 Spitfire.

En av Small Heaths finaste och en handfull Commandos.

Commando Interstate.

Mycket fin Speed Twin.

Prydlig Atlas.

Tidig Fastback.

Triumph med holk som får ens eget sidvagnsekipage att se tämligen blekt ut.

Genuin Roadster.

Inte varje dag man ser en Italjet. Denna kom som synes från Tyskland.

Suverän Vincent i Wideline-ram. Blev följaktligen Peoples Choice.

BSA Road Rocket.

Velocette Thruxton.

Dominator 99. En 60:a fast med wideline-dyna.

Det är ju främst gamla järn som intresserar undertecknad men Thruxtonen som valdes till Träffens Trajja gör att det suger till rejält i köptarmen. Frågan är dock om det verkligen är vettigt att ha fyra snarlika cyklar stående i garaget. Ständigt denna kamp mellan förnuft och vansinnigt habegär...

Vid halv åtta drog regnet in över Småland. Efter att ha hälsat på några bekanta och obekanta och klämt en handfull pilsner drog jag mig tillbaka. Jag är ju legitimerad förtidsstofil och tråkmåns och coverband är inte min kopp te så redan innan klockan slog tio drogs rullgardinen ner. Under natten smattrade regnet tidvis mot tältduken men det höll tätt.

På söndagsmorgonen var det fint väder igen och redan vid sju hörde jag hur några morgonpigga träffdeltagare startade sina hojar och drog iväg. Själv tog jag det lugnt; min lekamen kräver frukost och kaffe för att fungera. Efter frukost och en pliktskyldig tvagning vidtog packning.

Jag valde en nordligare rutt för hemfärden. Vägen mellan Växjö och Ljungby var förvisso en trist transportsträcka med vajerräcken och viltstängsel men efter Ljungby vek jag nedåt på mindre vägar och här visade Småland upp en vackrare sida. Små samhällen med sågverk och välskötta faluröda hus avlöste varandra längs vägen. Det var en ren fröjd att färdas genom landskapet. Kilometer efter kilometer lades bakom mig och jag satt med ett leende på läpparna.

Strax innan Laholm lämnar man skogarna bakom sig och landskapet öppnar sig. Det blir ljusare men också blåsigare. Nu är vi på välbekant territorium och något av mammas gata för Featherbeden så det dröjer inte länge innan jag är hemma där frugan och hunden Norton välkomnar på gårdsplanen.

Dominatorn missade inte en takt under nästan femtio mil och verktygen blev kvar längst ner i tankväskan.