Energispartips

Det sägs ju att man skall spara på energin så jag tänkte dra mitt strå till stacken. Vid ett besök på ett gubbdagis spontanköpte jag en LED-positionslampa.

På min Commando har jag ett gammalt halvantikt Boyer tändsystem som sägs vara känsligt för låg batterispänning. Jag har väl aldrig riktigt märkt av att det skulle vara ett reellt problem men man kan ju ändå försöka hushålla med energin.

Steg ett är väl egentligen att skaffa en LED-insats till huvudstrålkastaren och det blir det säkert också vad det lider. Recensionerna på dessa är goda; energiförbrukningen minskar och omgivningen lyses upp på ett hittills sällan skådat vis. I alla fall om man jämför med gamla engelska hojar med flämtande Lucas-lyktor. Dessutom är ju LED:arna inte heller så vibrationskänsliga som glödlampor.

Jag befriade den där positionslyktan från sin reflektor och sågade till det som var kvar. Jag vidgade skruvhålen lite och sedan passade det hela i Commandons Lucas-baklykta. På bilden nedan framgår att det är tre lysdioder.

Resultatet är ett bättre bakljus, minskad energiförbrukning och mindre vibrationskänslighet. Nackdelen är möjligen frånvaron av bromsljus. Den funktionen hade jag dock bortkopplad sedan tidigare så för min del spelar det ingen roll.

Street View.

Idag regnar det. Om man nu inte känner för att vara ute och skita ner sig på hojen eller vara i garaget och skita ner sig kan man ju alltid ägna dagen åt lite slösurfande. Google Street view till exempel, låter en ju färdas över hela världen utan att man blir vare sig blöt eller oljig.

Vi börjar väl på den mest legendariska av legendariska adresser; Bracebridge Street i Birmingham. Här låg Nortonfabriken fram till 1962 då den stängdes. (Fast Norton startade verksamheten på Bradford Street i samma stad.) Härifrån lastades min Dominator ut en dag 1960 med lite blybemängd bensin och Castrol-olja i tankarna och komprimerad Black Country-luft i ringarna. Ihopsatt och provkörd av tvättäkta Brummies.

Idag finns huvudbyggnaden på Bracebridge Street faktiskt kvar även om det känns något beklämmande att se byggnaden. Så här ser det ut på platsen.

1962 var det som sagt slut med Bracebridge Street-eran. Norton köptes av AMC redan 1953 och 1962 gick flyttlasset till AMC´s fabrik i Plumstead i sydöstra London. Här tillverkades de båda systermärkena AJS och Matchless och här tillverkades även min 650SS-motor som över fyrtio år senare i ett korsvirkeshus i Skåne skulle komma att förenas med Featherbedramen från Birmingham.

Området är idag tydligen helt sanerat och inga spår finns kvar av AMC-fabriken om jag uppfattat saken rätt. Området ser ganska trist ut och skärmdumpen nedan från Plumstead motsäger knappast den uppfattningen.

1966 var det AMC´s tur att hamna på obestånd. Man ombildades som Norton-Villiers och blev en del av Manganese-Bronze Holdings Ltd. 1968 kom så den första Norton Commandon ut på marknaden. Commando-ramen tillverkades i Manchester, motorn gjordes i Wolverhampton och hela härligheten monterades, till en början, ihop i Plumstead. 1969 flyttades hela monteringen så upp till Wolverhampton. Om jag inte fått allt om bakfoten var det i dessa lokaler på Marston Road det skedde.

Som mest monterade man 80 hojar i veckan. Så här såg det ut inne i fabriken:

En (antagligen regnig) dag 1971 lastade man även ut min 750 Commando Roadster från tegelbyggnaden på Marston Road. Byggnaden finns fortfarande kvar och ser ut så här.

Uppenbarligen säljer man nu golv och mattor i lokalerna. Suck.

Norton var bara ett av många offer för den strukturomvandling som skedde i Storbritannien under 1960, 70- och 80-talen. Vårdar och utvecklar man inte sitt varumärke finns man, i bästa fall, bara kvar som ett kollektivt minne. I värsta fall säljs varumärket och återanvänds till något banalt ändamål utan koppling till ursprunget. Gamla loggor har uppenbarligen ett inte ringa marknadsvärde även sedan fräsarna och svarvarna smälts ner och tegelväggarna raserats. Fast skall man se det i ett längre historiskt perspektiv är ju strukturomvandling egentligen bara ett påhittat begrepp för något som pågått sedan urminnes tider.

På våra kära engelska maskiner sköttes (nåja) ljus och tändning av Joseph Lucas. Lucas byggde på 1930-talet dessa imposanta byggnader för sin tillverkning på Great King Street i Birmingham.

De revs så sent som på 1990-talet. Det gör alltid ont i mig att se rivningar av byggnader med inbyggda hantverkskvaliteter som vi inte överhuvudtaget inte kan lösa idag. Ofta ersätts de rivna husen inte av någonting alls eller så uppför man billiga kåkar med kalkylerat kort livslängd.

Jag har inte lokalkännedom och har inte brytt mig om att lägga någon energi på att hitta den exakta positionen för Lucas fabriker men såhär ser det i alla fall ut på Great King Street i Birmingham idag. Tja, vad säger man?

Birmingham Small Arms, BSA, var ett tag världens största motorcykeltillverkare. I fabriken i Small Heath tillverkades också den vackra och välljudande vibrator, kallad BSA 650 Lightning, som jag ägde ett tag.

Idag återstår endast en liten del av fabriken på Armoury Road.

Det förefaller som om man fortfarande tillverkar BSA-gevär, eller i varje fall delar till dem, i en del av byggnaden. BSA började ju som en sammanslutning av vapentillverkare i Birmingham redan 1861.

Här kan du se en intressant film om BSA´s och den brittiska motorcykelindustrins försvinnande. Bland annat visas bilder inifrån Nortonfabriken på Bracebridge Street när de sista hojarna byggs innan flytten från Midlands ner till London och AMC.

Varmgång.

Innan jag stoppade in nuvarande 650 SS-motor i Dominatorn var det en Norton modell 99. Det vill säga en 600-kubikare med kanske knappt 35 inte så vilda hästar. Tändningen sköttes av en Lucas K2FC-magnet. Eller sköttes och sköttes... Gnistapparaten från The Prince of Darkness, Mörkrets Furste eller Mannen som uppfann mörkret, välj själv, höll på att ge mig gråa hår. Tändpunkten vandrade upp och ner och det gnistrade tidvis mellan pick-uperna och magnethuset. Vi magnetiserade om och vi bytte diverse delar men ingenting tycktes hjälpa. Vid ett tillfälle gick hojen såpass varm att piporna blåfärgades.

Jag är av naturen ganska skeptisk till diverse undermedel som påstås lösa alla problem. Utan att ha alltför stora förhoppningar köpte jag ändå en burk Blue-Job; ett slags pulver som man skall kunna putsa bort missfärgningarna med.

Efter bara en liten stund och utan att gnida alltför hårt eller mycket såg piporna ut så här:

Kan bara konstatera att det fungerade långt över förväntan. Bilderna talar för sig själv. Om min medfödda skepticism beror på att jag är en särdeles misstänksam och skeptisk individ eller ej, låter jag vara osagt. Jag konstaterar bara att det, för en gångs skull, var väldigt trevligt att bli positivt överraskad.

Med medlet polerade jag också enkelt bort brännmärkena på avgasröret där min högerkänga under alla år grävt efter växelspaken. Tillverkaren hävdar också att medlet fungerar förebyggande på nya pipor. Det har jag dock inte testat.

Rekommenderas!

Uppe i varv.

Jag har skaffat en varvräknardrivning till Dominatorn. Hojen har inte haft en varvräknare med funktion på hela tiden jag ägt den. Jag köpte hojen 1995 så det är lite stort. Och visst är det fascinerande att man kan beställa grejor till 50, 60 år gamla hojar och ha dem hemma i garaget dagen därpå.

Hastighetsmätare är onödigt så den beslöt jag mig för att lägga på hyllan. En varvräknare är kanske inte helt livsnödvändigt heller då man ju knappast kör runt och tokvarvar med en gammal stötstångsmotor men det ser ju raceigt ut.

Registerkåpan på hojen har ett utförande där varvräknarknät skall monteras vertikalt. Tyvärr hamnar då drivkabeln i konflikt med det bakåtsvepta Thruxton-röret.

Den tråkiga blåneringen är ett minne från när jag hade en strulig Lucas K2F-magnet på hojen. Nu sitter det ett elektroniskt tändsystem på moppen.

Registerkåporna lämnade fabriken på Bracebridge Street i Birmingham i ett antal olika utföranden. Som tur är samlar man ju på sig en del prylar och i samlingarna finns faktiskt en registerkåpa med ett diagonalt fäste som kommer att passa som en smäck.

Någon notorisk putsare kommer man aldrig att bli men det är häpnadsväckande vad tio minuter med en polertrissa på borrmaskinen kan åstadkomma.