Jag skaffade en sidovagn för ett tag sedan. Tanken var att möjligtvis kunna få med både bättre hälft och hund på lite turer. Jag har aldrig varit direkt intresserad av att köra med sidovagn. Visst har jag sneglat lite försiktigt när jag sett ett fränt, välmatchat sidovagnsekipage men för egen del har det inte riktigt funnits på kartan. Har alltid betraktat det som att beröva hojåkandet flera av dess förtjänster; att lägga ner i kurvorna, slippa stå i köer i stan, lätthanterligheten och så vidare.
Nåväl, sagt och gjort. Man är väl inte sämre än att man kan ge galenskaperna en chans. En gammal dansk Bender från 50-talet införskaffades och bultades frejdigt till Trajjan.
Första turen var närmast chockartad! Vad in i helvete är detta? Vagnen verkade ha eget liv och högersvängar var en ren prövning. Armarna värkte och svetten bröt fram i pannan.
Efter diverse justeringar av toe-in och lean-out blev det något bättre. Högersvängar med tom vagn går dock fortfarande tungt. Ekipaget skulle inte må dåligt av hårdare bakfjädring.
Lite roligare än den första rundan har det ju blivit men jag blir antagligen aldrig någon riktig sidovagnsentusiast. Visst är det kul att lyfta upp vagnen så att det blir lite luft mellan sidovagnshjulet och marken men jag har ändå en gnagande känsla av frustration. Bonnevillen var ju så rolig att slänga runt i kurvorna. Tur att man har fler hojar att leka med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar