Dunstall Commando

De senaste veckorna har det blåst rejält och regnskurarna har formligen stått i kö redo att avlösa varandra. I onsdags blåste det fortfarande friskt men det var tillfälligt uppehåll i regnandet så jag grenslade Dominatorn och körde in till den månatliga hamnträffen i Viken. Skummet yrde kring hamnen och det var tämligen tomt på hamnplan när jag kom dit men efter ett tag rullade det in en del fordon, bland annat denna Dunstall-Commando.

"Äkta" Paul Dunstall eller en replik? Ägaren visste inte säkert och inte spelar det någon roll heller egentligen. Som ägaren sa: "Den är ju ändå inte till salu."

Jag har inte sett denna cykel tidigare trots att det visade sig att den faktiskt har sin hemvist bara en dryg halvmil från mitt hem.

Nice! Det är nästan så att man överväger att testa en toppkåpa på Commandon...

Britanniarally.

Jag är ingen utpräglad träff-människa och någon riktig touring-räv lär jag heller aldrig bli. Ibland känner man dock att den där rastlösa wanderlust-känslan vaknar till liv i kroppen.

När nu årets Britanniarally skulle avhållas på rimligt avstånd i Lenhovda uppe i mörkaste Småland såg jag en möjlighet att komma iväg ett par dagar. Tält, sovsäck, liggunderlag, verktyg, pengar och telefon packades ner. Så lite som möjligt skulle med; man föredrar ju att resa lätt packad. (Sic!) Sociala förpliktelser höll mig på hemmaplan under fredagen men på lördagen surrades allt fast på Dominatorn som tankats full med bränsle och smörjmedel. Hon bränner fortfarande en del olja men jag hoppas att törsten skall minska något allt eftersom hon slits in.

Den första biten på väg 21 fram till Hässleholm har jag kört åtskilliga gånger. Den utgör bara en tråkig transportsträcka och jag stod på ganska bra för att snabbt komma upp till de roligare vägarna norr om nämnda Göingemetropol. Här blir vägarna kurvigare i det småbrutna landskapet och kantas ofta av gamla hus och gårdar. Är man som jag dessutom intresserad av byggnadsvård och gamla hus noterar man både bålehus och utstickande bakugnar.

Redan innan man lämnat Skåne smålandar landskapet till sig och granskogarna blir allt tätare. I Ryd stannar jag för en kebab och en kall Ramlösa. Många av de här små samhällena; Lönsboda; Tingsryd; Emmaboda och allt vad de heter har kvar en slags halvslumrande, charmig femtiotalskänsla. Det är i alla fall så jag upplever dem denna heta lördagseftermiddag i augusti sittandes på en halvantik hoj.

Jag tangerar Blekingegränsen innan jag kommer upp till de riktigt mörka granskogarna i glasriket. De sista fem milen var ganska trista men Dominatorn spann på fint så jag kom snabbt upp till målet för resan. Jag mötte också en Commando och en Meriden-Triumph som lyste upp i de djupa skogarna.

Vid ankomsten fick jag en klisterlapp på strålkastarglaset som talade om att Dominatorn var 292:a engelska hoj att anlända till rallyt. Jag letade upp en tom plats och öppnade den obligatoriska och efterlängtade tältresarpilsnern i solskenet. Jag ringde hem till frugan för att säga att jag kommit fram och hon rapporterade i sin tur att det ösregnade för fullt hemma på västkusten nu.

När tältet var rest knallade jag runt och kollade på alla hojar. Här är ett litet urval:

AJS 350 från fyrtiotalet. Jag är svag för gamla stånkor, särskilt med stelhäck och hade gärna haft en i garaget.

BSA A65 Spitfire.

En av Small Heaths finaste och en handfull Commandos.

Commando Interstate.

Mycket fin Speed Twin.

Prydlig Atlas.

Tidig Fastback.

Triumph med holk som får ens eget sidvagnsekipage att se tämligen blekt ut.

Genuin Roadster.

Inte varje dag man ser en Italjet. Denna kom som synes från Tyskland.

Suverän Vincent i Wideline-ram. Blev följaktligen Peoples Choice.

BSA Road Rocket.

Velocette Thruxton.

Dominator 99. En 60:a fast med wideline-dyna.

Det är ju främst gamla järn som intresserar undertecknad men Thruxtonen som valdes till Träffens Trajja gör att det suger till rejält i köptarmen. Frågan är dock om det verkligen är vettigt att ha fyra snarlika cyklar stående i garaget. Ständigt denna kamp mellan förnuft och vansinnigt habegär...

Vid halv åtta drog regnet in över Småland. Efter att ha hälsat på några bekanta och obekanta och klämt en handfull pilsner drog jag mig tillbaka. Jag är ju legitimerad förtidsstofil och tråkmåns och coverband är inte min kopp te så redan innan klockan slog tio drogs rullgardinen ner. Under natten smattrade regnet tidvis mot tältduken men det höll tätt.

På söndagsmorgonen var det fint väder igen och redan vid sju hörde jag hur några morgonpigga träffdeltagare startade sina hojar och drog iväg. Själv tog jag det lugnt; min lekamen kräver frukost och kaffe för att fungera. Efter frukost och en pliktskyldig tvagning vidtog packning.

Jag valde en nordligare rutt för hemfärden. Vägen mellan Växjö och Ljungby var förvisso en trist transportsträcka med vajerräcken och viltstängsel men efter Ljungby vek jag nedåt på mindre vägar och här visade Småland upp en vackrare sida. Små samhällen med sågverk och välskötta faluröda hus avlöste varandra längs vägen. Det var en ren fröjd att färdas genom landskapet. Kilometer efter kilometer lades bakom mig och jag satt med ett leende på läpparna.

Strax innan Laholm lämnar man skogarna bakom sig och landskapet öppnar sig. Det blir ljusare men också blåsigare. Nu är vi på välbekant territorium och något av mammas gata för Featherbeden så det dröjer inte länge innan jag är hemma där frugan och hunden Norton välkomnar på gårdsplanen.

Dominatorn missade inte en takt under nästan femtio mil och verktygen blev kvar längst ner i tankväskan.

Så skall det se ut!

Häromdagen fick jag besök av Mats från Helsingborg. Han kom på sin utsökta Dominator 500:a café-racer. En välanvänd och sedan länge utsorterad hoj med alla rätta delar på rätt plats: Wideline-ram, Tickle-kronor, alu Manx-tank, äkta Manx oljetank et cetera, et cetera. Just så här skall en Manx- alike se ut! Det är i alla fall intrycket man får när man kommer nära cykeln. Maskinen både ser och känns rätt ut. Den är så mycket mer än bara en hög hopplockade delar. Dessutom är det en hoj som använts flitigt under många år.

Jag såg den här hojen stå parkerad i Helsingborg en gång i början av 1990-talet. Redan då gjorde den avtryck på mig, minns jag. Såhär i efterhand kan jag nog konstatera att de synintrycken hade stark påverkan på vilken riktning mitt mc-intresse sedan skulle komma att ta.

In till stan.

Lantisen lämnade tillfälligt sitt rurala habitat och tog en runda till stan. Det kan man se här.

Att sitta i sjön och tycka.

Jag tog Commandon till stranden. När temperaturen ligger på över 30 grader är det det enda ställe man vill befinna sig på. En svag sjöbris och strax över tjugo behagliga grader i det salta havet kyler hjälpligt ner min överhettade lekamen. Commandon tar längre tid på sig för att svalna där hon står och knäpper hemtrevligt i solskenet.

När jag nu har kört Dominatorn ganska mycket den senaste tiden är det ofrånkomligt att man jämför de båda maskinerna. De är så klart ganska lika, som de barn av Urspungsdominatorn från 1948 de är, men de är också väldigt olika.

Effektmässigt är skillnaden inte så stor. Norton själva uppgav 58 hästar för Commandon och 52 hästar för 650 ss. De uppgifterna, särskilt Commandons, kan nog tillföras till kategorin "försäljningshästar" och får väl tas med en hel slev salt. Runt 50 ardennerhästar för Commandon är nog rimligt. Några ponnyhästar färre på 650:an, skulle jag tro. Och just tro är väl vad de allra flesta gör; ärliga bänkningar och jämförelser är sällsynta. "Att mäta är att veta." brukade min gamle kompis elektrikern säga.

Accelerationen känns tämligen likvärdig på de båda maskinerna. Här kan dock intrycken förvirras något av att framfarten på Commandon sker nästintill vibrationsfritt. Dominans pulserande hjärta är närvarande på ett helt annat sätt. Varje kolvslag känns. Den stora skillnaden mellan hojarna är att Commandon verkar större, lite fullvuxnare. De 100 extra kubiken märks.

Även om det i realiteten inte skiljer så många år mellan dem känns Commandon som om den vore en generation yngre än Dominatorn. Att montera (det vid tiden redan föråldrade) drivpaketet i vibrationshämmande gummi känns som något av ett genidrag vid en tidpunkt då pengar saknades för att ta fram en ny motor. Även om ett blödande Norton sedan oundvikligen dog i samma förödande industrimassaker som den övriga engelska hojindustrin lyckades man ju faktiskt skapa en cykel med verklig ikonstatus.

Rent storleksmässigt är det inte så stor skillnad. Commandon har några centimeter längre hjulbas. Sitthöjden är densamma på mina båda hojar. Rent ergonomiskt sitter jag helt perfekt på Commandon; det raka styret i kombination med bakåtflyttade fotpinnar är som skräddarsytt för mina 185 cm. På Dominan är det främst det låga Tommaselli clip-onstyret som gör att min kropp protesterar mot långfärder. Den har knarrat såpass att jag faktiskt kapitulerat och beställt ett fullt justerbart Tarozzi clip-on. Dyrt som pocker men förhoppningsvis värt varenda krona. Visst skulle jag kunna sätta på ett pinna-styre igen men då kan jag ju inte använda min fina antika, stilrena alu-överkrona som saknar styrfästen. Nej, clip-on skall det vara på den här hojen! Jag återkommer med rapport. Jag har också monterat ett par progressiva Hagon-dämpare som jag hade liggande hemma i skrotlådorna. De är ungefär en tum längre än orginaldämparna vilket gjorde att jag fick en mycket bekvämare vinkel för mina ben.

Dominatorn är lättare än Commandon, det märks tydligt när man rullar hojarna in och ut ur garaget. Exakt vad de väger vet jag inte. Det är så svårt att ställa dem på högkant på vågen. Jag får väl skaffa en badrumsvåg till. "Att mäta är att veta..."

Och ja, visst ser väl majsen reslig och fin ut här i Skåne, den svenska södern.

Film.

Jag tycker att det är ganska kul att filma mina irrfärder. Inte minst för att kunna plocka fram klippen när den skånska regnperioden är som mörkast och tråkigast. Just nu försöker jag fånga sommaren med kameran så mycket jag bara kan. Tanken är sedan att klippa ihop alla klipp till en lite längre film att avnjuta hemma i soffan under tiden som regnet piskar på fönstren. Risken är väl att man framstår som den där gamla skämtteckningen med killen i soffan med hjälm på skallen, styret i händerna och en fläkt ovanpå TV:n.

Här är ett kort klipp ombord på Dominatorn. Crank up the volume!

Kvällsrace.

Alla motorcyklister har väl en favoritväg. En väg där man kan varenda kurva. Tyvärr är min favoritväg nedlusad av irrande turister med husbilar och husvagnar så här års. Gängen med de medelålders lycramännen på cykel gör inte heller framfarten lättare. På kvällen har trafiken dock lugnat ner sig och man kan låta Dominatorn sträcka ut ordentligt. Vid nio, halvtio på kvällen drar vi ut, jag och Dominan. Filmkameran är med och filmmaterialet verkar efter en snabb titt riktigt lovande. Både ljud och bildmässigt, faktiskt. Nedan en stillbild från kvällens film att tåla sig med innan redigering.