Britanniarally.
Jag är ingen utpräglad träff-människa och någon riktig touring-räv lär jag heller aldrig bli. Ibland känner man dock att den där rastlösa
wanderlust-känslan vaknar till liv i kroppen.
När nu årets Britanniarally skulle avhållas på rimligt avstånd i Lenhovda uppe i mörkaste Småland såg jag en möjlighet att komma iväg ett par dagar. Tält, sovsäck, liggunderlag, verktyg, pengar och telefon packades ner. Så lite som möjligt skulle med; man föredrar ju att resa lätt packad. (Sic!) Sociala förpliktelser höll mig på hemmaplan under fredagen men på lördagen surrades allt fast på Dominatorn som tankats full med bränsle och smörjmedel. Hon bränner fortfarande en del olja men jag hoppas att törsten skall minska något allt eftersom hon slits in.
Den första biten på väg 21 fram till Hässleholm har jag kört åtskilliga gånger. Den utgör bara en tråkig transportsträcka och jag stod på ganska bra för att snabbt komma upp till de roligare vägarna norr om nämnda Göingemetropol. Här blir vägarna kurvigare i det småbrutna landskapet och kantas ofta av gamla hus och gårdar. Är man som jag dessutom intresserad av byggnadsvård och gamla hus noterar man både bålehus och utstickande bakugnar.
Redan innan man lämnat Skåne smålandar landskapet till sig och granskogarna blir allt tätare. I Ryd stannar jag för en kebab och en kall Ramlösa. Många av de här små samhällena; Lönsboda; Tingsryd; Emmaboda och allt vad de heter har kvar en slags halvslumrande, charmig femtiotalskänsla. Det är i alla fall så jag upplever dem denna heta lördagseftermiddag i augusti sittandes på en halvantik hoj.
Jag tangerar Blekingegränsen innan jag kommer upp till de riktigt mörka granskogarna i glasriket. De sista fem milen var ganska trista men Dominatorn spann på fint så jag kom snabbt upp till målet för resan. Jag mötte också en Commando och en Meriden-Triumph som lyste upp i de djupa skogarna.
Vid ankomsten fick jag en klisterlapp på strålkastarglaset som talade om att Dominatorn var 292:a engelska hoj att anlända till rallyt. Jag letade upp en tom plats och öppnade den obligatoriska och efterlängtade tältresarpilsnern i solskenet. Jag ringde hem till frugan för att säga att jag kommit fram och hon rapporterade i sin tur att det ösregnade för fullt hemma på västkusten nu.
När tältet var rest knallade jag runt och kollade på alla hojar. Här är ett litet urval:
AJS 350 från fyrtiotalet. Jag är svag för gamla stånkor, särskilt med stelhäck och hade gärna haft en i garaget.
BSA A65 Spitfire.
En av Small Heaths finaste och en handfull Commandos.
Commando Interstate.
Mycket fin Speed Twin.
Prydlig Atlas.
Tidig Fastback.
Triumph med holk som får ens eget sidvagnsekipage att se tämligen blekt ut.
Genuin Roadster.
Inte varje dag man ser en Italjet. Denna kom som synes från Tyskland.
Suverän Vincent i Wideline-ram. Blev följaktligen Peoples Choice.
BSA Road Rocket.
Velocette Thruxton.
Dominator 99. En 60:a fast med wideline-dyna.
Det är ju främst gamla järn som intresserar undertecknad men Thruxtonen som valdes till Träffens Trajja gör att det suger till rejält i köptarmen. Frågan är dock om det verkligen är vettigt att ha
fyra snarlika cyklar stående i garaget. Ständigt denna kamp mellan förnuft och vansinnigt habegär...
Vid halv åtta drog regnet in över Småland. Efter att ha hälsat på några bekanta och obekanta och klämt en handfull pilsner drog jag mig tillbaka. Jag är ju legitimerad förtidsstofil och tråkmåns och coverband är inte min kopp te så redan innan klockan slog tio drogs rullgardinen ner. Under natten smattrade regnet tidvis mot tältduken men det höll tätt.
På söndagsmorgonen var det fint väder igen och redan vid sju hörde jag hur några morgonpigga träffdeltagare startade sina hojar och drog iväg. Själv tog jag det lugnt; min lekamen kräver frukost och kaffe för att fungera. Efter frukost och en pliktskyldig tvagning vidtog packning.
Jag valde en nordligare rutt för hemfärden. Vägen mellan Växjö och Ljungby var förvisso en trist transportsträcka med vajerräcken och viltstängsel men efter Ljungby vek jag nedåt på mindre vägar och här visade Småland upp en vackrare sida. Små samhällen med sågverk och välskötta faluröda hus avlöste varandra längs vägen. Det var en ren fröjd att färdas genom landskapet. Kilometer efter kilometer lades bakom mig och jag satt med ett leende på läpparna.
Strax innan Laholm lämnar man skogarna bakom sig och landskapet öppnar sig. Det blir ljusare men också blåsigare. Nu är vi på välbekant territorium och något av mammas gata för Featherbeden så det dröjer inte länge innan jag är hemma där frugan och hunden Norton välkomnar på gårdsplanen.
Dominatorn missade inte en takt under nästan femtio mil och verktygen blev kvar längst ner i tankväskan.
