Dekaltrimning

Svart och silver med några få röda färgklickar. Klassisk Norton-färgsättning. Stilrent och snyggt. Jag tycker dock att de röda inslagen på Dominatorn kan få bli lite fler. Sagt och gjort; jag klickade hem några Dunstalldekaler på e-bay.

Som så ofta utvecklar sig ett bagatellartat ingrepp till en större operation. Det är likadant med gamla hus: man skall bara fixa några lister och rätt som det är har man rivit en vägg. Nåja, denna gång blev det en enkel operation utan större komplikationer.

Jag hade ju bara tänkt applicera den där dekalen på oljetanken, men... Visst var väl lacken på oljetanken lite dassig? Och uppe vid fästet hade några fula bubblor uppstått. Oljeburken åkte raskt ur ramen för spackling, slipning och ny färg.

Jag satt och filosoferade i lackångorna under tiden som färgen torkade. Sedan äntligen dit med den där dekalen. Jag funderade på om jag skulle klarlacka tanken utanpå dekalen, tog en kopp hemgjord glögg och beslöt mig för att låta bli. (Jag kände mig lite yr av både lackångor och glögg.)

In med tanken i ramen igen. Detta var också ett bra tillfälle att byta ut de gamla slangarna mot nya.

Sådärja! Lite ny olja bara så är vi redo att rulla igen.

Kåpa på Dominan

Jag vet inte om det är åldern som gör sig påmind eller om det är för att jag kört allt mer och längre de senaste åren, men... nu blir det i alla fall en kåpa på Dominatorn. En läsare och tillika medlem i Nortonklubben kunde tänka sig att avyttra sin gamla Dunstall halvkåpa till ett facilt pris. (Tack, Lasse!)

Häromdagen anlände så de emotsedda grejorna ner till Skåne. Jag torrmonterade raskt kåpan på Dominatorn för att se hur det tog sig ut.

Det kändes lite ovant med kåpa på hojen som alltid varit naken som synden men det skall nog fungera, trots allt.

Lite spackling och slipning erfordras. Kåpan har tydligen varit röd i ett tidigare liv.

Fästen behövs såklart. I styrstammen fanns märkligt nog två hål med UNF-gänga så de utnyttjade jag till att försöka få till ett fäste. Mina svetsfogar tål inte närmare studium men de kommer knappt att synas när kåpan väl är på plats.

När jag provsatt hojen insåg jag att mina ben är alldeles för långa för gamla diminutiva race-hojar. Knäna slog i vingarna på kåpan. För att få till en knävinkel som fungerade hade jag behövt ha fotpinnarna någonstans i nivå med bakaxeln. Att böja ut den gamla spröda glasfibern i akt att klämma in knäna innanför vingarna kändes riskabelt. Efter moget övervägande tog jag fram Dremeln och kortade helt sonika vingarna en decimeter eller så.

Nu hänger den nymålade kåpan på tork.

Min gamla aluminiumkrona kom återigen till heders.

Den integrerade instrumentpanelen tar form. Jag fick också plocka fram amperemätaren igen.

Mycket återstår. Lyktfästen och fästen till kåpans nedre regioner skall tillverkas. El skall dras och jag räknar med tämligen många justeringar innan allt lirar ihop. Ganska kul, faktiskt.

Dunstall Commando

De senaste veckorna har det blåst rejält och regnskurarna har formligen stått i kö redo att avlösa varandra. I onsdags blåste det fortfarande friskt men det var tillfälligt uppehåll i regnandet så jag grenslade Dominatorn och körde in till den månatliga hamnträffen i Viken. Skummet yrde kring hamnen och det var tämligen tomt på hamnplan när jag kom dit men efter ett tag rullade det in en del fordon, bland annat denna Dunstall-Commando.

"Äkta" Paul Dunstall eller en replik? Ägaren visste inte säkert och inte spelar det någon roll heller egentligen. Som ägaren sa: "Den är ju ändå inte till salu."

Jag har inte sett denna cykel tidigare trots att det visade sig att den faktiskt har sin hemvist bara en dryg halvmil från mitt hem.

Nice! Det är nästan så att man överväger att testa en toppkåpa på Commandon...