.

Att sitta i sjön och tycka.

Jag tog Commandon till stranden. När temperaturen ligger på över 30 grader är det det enda ställe man vill befinna sig på. En svag sjöbris och strax över tjugo behagliga grader i det salta havet kyler hjälpligt ner min överhettade lekamen. Commandon tar längre tid på sig för att svalna där hon står och knäpper hemtrevligt i solskenet.

När jag nu har kört Dominatorn ganska mycket den senaste tiden är det ofrånkomligt att man jämför de båda maskinerna. De är så klart ganska lika, som de barn av Urspungsdominatorn från 1948 de är, men de är också väldigt olika.

Effektmässigt är skillnaden inte så stor. Norton själva uppgav 58 hästar för Commandon och 52 hästar för 650 ss. De uppgifterna, särskilt Commandons, kan nog tillföras till kategorin "försäljningshästar" och får väl tas med en hel slev salt. Runt 50 ardennerhästar för Commandon är nog rimligt. Några ponnyhästar färre på 650:an, skulle jag tro. Och just tro är väl vad de allra flesta gör; ärliga bänkningar och jämförelser är sällsynta. "Att mäta är att veta." brukade min gamle kompis elektrikern säga.

Accelerationen känns tämligen likvärdig på de båda maskinerna. Här kan dock intrycken förvirras något av att framfarten på Commandon sker nästintill vibrationsfritt. Dominans pulserande hjärta är närvarande på ett helt annat sätt. Varje kolvslag känns. Den stora skillnaden mellan hojarna är att Commandon verkar större, lite fullvuxnare. De 100 extra kubiken märks.

Även om det i realiteten inte skiljer så många år mellan dem känns Commandon som om den vore en generation yngre än Dominatorn. Att montera (det vid tiden redan föråldrade) drivpaketet i vibrationshämmande gummi känns som något av ett genidrag vid en tidpunkt då pengar saknades för att ta fram en ny motor. Även om ett blödande Norton sedan oundvikligen dog i samma förödande industrimassaker som den övriga engelska hojindustrin lyckades man ju faktiskt skapa en cykel med verklig ikonstatus.

Rent storleksmässigt är det inte så stor skillnad. Commandon har några centimeter längre hjulbas. Sitthöjden är densamma på mina båda hojar. Rent ergonomiskt sitter jag helt perfekt på Commandon; det raka styret i kombination med bakåtflyttade fotpinnar är som skräddarsytt för mina 185 cm. På Dominan är det främst det låga Tommaselli clip-onstyret som gör att min kropp protesterar mot långfärder. Den har knarrat såpass att jag faktiskt kapitulerat och beställt ett fullt justerbart Tarozzi clip-on. Dyrt som pocker men förhoppningsvis värt varenda krona. Visst skulle jag kunna sätta på ett pinna-styre igen men då kan jag ju inte använda min fina antika, stilrena alu-överkrona som saknar styrfästen. Nej, clip-on skall det vara på den här hojen! Jag återkommer med rapport. Jag har också monterat ett par progressiva Hagon-dämpare som jag hade liggande hemma i skrotlådorna. De är ungefär en tum längre än orginaldämparna vilket gjorde att jag fick en mycket bekvämare vinkel för mina ben.

Dominatorn är lättare än Commandon, det märks tydligt när man rullar hojarna in och ut ur garaget. Exakt vad de väger vet jag inte. Det är så svårt att ställa dem på högkant på vågen. Jag får väl skaffa en badrumsvåg till. "Att mäta är att veta..."

Och ja, visst ser väl majsen reslig och fin ut här i Skåne, den svenska södern.