Karburatorbestyckning

Sådär, då har jag monterat nya munstycken på Bonnevillen. Jag beställde dem från BraiGasen. Efter att ha googlat runt ett tag beslöt jag mig för storlek 140 på huvudmunstyckena, 42 på lågfartsmunstyckena och ett shims under vardera nål. Jag satte också på de öppna sextiotalsdämparna så att avgaserna kan flöda fritt ut i atmosfären.

Jag har ju sedan tidigare tagit bort hela den gigantiska luftburken och satt på koniska luftfilter på förgasarna. (Se tidigare bloggpost.)

Efter en stunds trevligt pyssel satt de nya munstyckena på plats.

Bränsleförbrukningen lär ju bli större nu men å andra sidan är ju bensinen billig. Äh, skojade bara! Bensinpriset är lite som priset på god öl eller på ett fint rött vin; det kvittar hur dyrt det blir, det kan ändå aldrig komma upp i sitt rätta pris. Man får vara glad så länge vi får lov att köra runt med våra förbränningsmotorer på allmän väg. Om ett par år kanske det blir som i motorismens barndom då man handlade bensin på apoteket...

Efter söndagens långa provrunda kan jag konstatera att det blivit en märkbar skillnad. Hojen är betydligt rappare och det känns som om den är 20 kilo lättare. Avgasljudet när man drar på är också annorlunda. Det är ju svårt att beskriva ljud men det låter mer racehoj än fiskebåt, om man uttrycker det så. Det hörs att maskinen andas friare. Kanske smattrar det lite väl mycket, kan jag tycka. Jag har ett par decibeldödare liggande som jag kanske tänkte stoppa i dämparna. Jag vet inte om de påverkar prestandan menligt.

Jag har inte skruvat vidare på förgasarna av ren rädsla att skruva bort mig totalt. Egentligen borde man köra hojen på en rullande landsväg för att ställa in allt optimalt.

Detta är antagligen de billigaste hästar som går att skaffa. Vill man ha mer kostar det rejält. Då blir det i sedvanlig ordning ökad cylindervolym, ny kam, större ventiler, portning och så vidare.

Gårdvaren Norton vaktar hojarna hemma i engelska parken.

Andra tankar

På väg hem från turen ner till Degeberga för någon månad sedan började min Manx-tank svettas bensin i fogarna igen. Jag köpte ju den riktigt billigt, väl medveten om att den var behäftad med en viss inkontinens, så det är inte läge att skåda given häst i munnen så att säga. Jag försökte mig på en liten fuskis med kemisk tanktätare som utföll med dubiöst resultat, kan man konstatera. Det håller ett tag men det verkar nästan omöjligt att få det helt tätt. I alla fall på en aluminiumtank som är slät som nylackad parkett på insidan. Tanktätningmedel verkar vara en sådan där produkt som i längden mest gör en fattig och småförbannad.

Till Norton-träffen i Hörby härförleden fick jag resignera och hänga på min gamla glasfibertank igen. Det är såklart ingen långsiktig lösning. Tanken är nu över 20 år gammal och lär inte hålla hur länge som helst. Inte ens om man är noga med att tanka 98 oktan.

Det fungerar ok med den gamla tanken men jag är ändå lite småmissnöjd med formen på den. Jag skulle vilja ha en tank som är någon tum kortare och lite lägre i bakkant.

Det finns en gubbe här i trakten som tydligen skall vara en jäkel på att svetsa aluminium. Jag har kapat ur botten på Manx-tanken och tänkte kanske bege mig till denne artist för att kolla om det är görligt att svetsa i en ny botten på tanken. Det kanske blir dyrare än att skaffa en ny tank, vad vet jag? Hade jag varit stadd i kassa hade jag helt enkelt beställt en ny tank. Jag är väldigt förtjust i Lyta kortbanetankarna med sina svepande former.

För tillfället är det dock skralt med medel på botten av skattkistan då jag levt som en bohem alldeles för länge och verkligheten nu knackar på dörren. Knackar? Den håller på att slå in dörren, om jag skall vara ärlig. Synd att man inte har en mecenat. Då skulle man kört klotet runt på gamla hojar, fotat, filmat och skrivit resereportage. Nu råder det köpstopp av leksaker.

Tills vidare får den gamla plasttanken göra tjänst på Dominatorn. Förhoppningsvis kan den stå emot etanolens fördärvliga verkningar ett tag till.

Vyerna från italienska vägen vid Mölle vederlägger det gamla påståendet att Skåne skulle vara platt som en pannkaka. Det får duga som substitut för drömresan till Amalfikusten. Nere på krukmakeriet i Mölle serveras förresten alldeles utmärkta vedugnsbakade pizzor som gör illusionen komplett.

Nortonträff i Skåne

Jag har varit medlem i Nortonklubben i ganska många år men faktiskt aldrig varit på någon träff arrangerad av klubben. Dels för att jag inte är någon utpräglad träffmänniska (halvasocial enstöring som man är) men kanske framförallt för att träffarna hittills har legat närmare polcirkeln än Europa.

Nu var det dock dags då klubben skulle hålla träff i Hörby, mitt i Skåne. Träffen pågick tydligen hela helgen men jag beslöt mig för att vika lördagen åt den då jag hade ett socialt åtagande på fredagen som jag svårligen kunde krångla mig ur.

Väderprognosen lovade uppehåll men bara blygsamma temperaturer så jag stofferade mig i både underställ och fodrade handskar innan den tio mil långa färden mot sydost anträddes.

I de raggartäta områdena kring Klippan-Kvidinge var vägarna fyllda av gamla amerikanska plåtschabrak som gungade fram i maklig takt. Tydligen pågick något slags event för dylika fordon i trakten.

De tio milen tog en timme att avverka på Dominatorn så även en gammal humanist som jag, utan fallenhet för aritmetik, kunde lätt räkna ut att jag haft en snitthastighet på 100 km/t. På sträckan mellan Höör och Hörby fotograferade myndigheterna framfarten. Två gånger dessutom för att vara på den säkra sidan.

Träffplatsen i sig var inte über-charmig. Inte brutalt som ett gammalt öst-tyskt dopningsinstitut men lite som "söndags-sömnigt industriområde möter övergiven bondgård" ungefär.

Välkomnandet var däremot varmt. Träffgeneralen mötte upp och det bjöds på frukost och en mycket efterlängtad kopp hett kaffe. Kul också att träffa medlemmar som man bara lärt känna virtuellt, så att säga.

Snart formerade sig ekipagen för en runda på uppskattningsvis 12-15 mil. Färden gick över Linderödsåsen, mot östkusten. Den vanligtvis fina utsikten över Hanöbukten vid Degeberga kunde anas i det mulna vädret. Kortegen leddes av en Norton-Wankel (enda exemplaret i Sverige!) som troligtvis hade köpt egna utsläppsrättigheter. Efter en härlig färd på små kurviga vägar och ett prostata-stopp i skogen stannade vi till nere i ett tämligen kylslaget Kivik.

Nästa anhalt var hos legendariska Norton-gurun Acke i Alesta. Acke hade rullat ut sin gamla trogna Atlas och bjöd på grillad korv och efterföljande kaffe. Jag passade på att köpa lite småpryttlar till Commandon. Acke tyckte att jag kunde köpa hela lagret. Det kunde förvisso vara ett spännande prospekt att kränga Norton-delar men jag avböjde trots allt erbjudandet.

En italiensk och en japansk hoj hade också letat sig in i skaran, likt sparvar i tranedansen. Ironiskt nog strejkade det japanska ekipaget i en backe på grund av ett elfel, under tiden som alla engelska hojar dundrade vidare.

Efter ytterligare körning i ett moln av ofullständigt förbrända avgaser kom vi så tillbaka till träffplatsen där lite sedvanligt hojsnack vidtog och lekar exekverades.

Solen bröt igenom molntäcket och jag började förbereda mig så smått på hemfärd. Det kom att bli en riktigt fin kväll. Färden mot Kullahalvön gick över Röstånga där kvällssolen silades ner genom bokskogens illgröna lövtak. Dominatorn spann som en katt och solen spred sitt guld över Söderåsens sluttningar. Ren njutning!

Jag hade en mycket fin lördag med cirka 35 mil i sadeln men led samtidigt lite med de som kört till träffen i fredagens regn och hem i söndagens dito.

Frisk luft!

Alla behöver frisk luft! Såväl människa som maskin är i behov av att andas frisk och syrebemängd luft.

Jag har inte kört Bonnevillen särskilt mycket den senaste tiden. Det är vådan av att ha två körklara Norton i garaget. Häromdagen fick jag dock ett litet ryck och fick för mig att jag skulle locka fram det stall av hästar som tydligen finns gömda och står overksamma till ingen nytta någonstans i Hinckley-Trajjans inre. Jag har sett bromsbänksgrafer där man ser att effekten har ökat från Bonniens originaleffekt på 55 bakhjulshästar till 70 pållar på bakhjulet med hjälp av bortplockad luftbox, friflödande luftfilter, öppna ljuddämpare och större munstycken.

Initialt hade jag bara tänkt mig att plocka bort luftsnorkeln och den restriktorplastgrej som sitter ovanpå Bonniens stora luftfilter. Det slutade med att jag tog bort hela luftboxen. Det blev en ganska ansenlig hög med svart plast som försvann från hojen. Jag hittade två gamla koniska luftfilter i garaget som turligt nog passade perfekt på förgasarna.

Det är ganska mycket prylar som sitter fästa på den gigantiska luftboxen; bromsvätskebehållare, säkringsbox och ett antal reläer. Det blev till att tillverka fästen till alla attiraljer som sedan döljs av de snygga sidokåporna. 

Insugningsljudet gick från en ohörbar viskning till ett vrål på höga varv. Som väntat törstade hojen nu rejält efter bensin och gick endast att köra genom att försiktigt mjölka gashandtaget och ha choken lite utdragen så nu skall det beställas större munstycken till förgasarna.

I väntan på detta kände husse också behov av frisk luft. Commandon rullades ut, packväska hängdes på och kaffe och lyxmackor stoppades ned. Färden gick genom slättens knallgula rapsfält upp till Rössjön på Hallandsåsen där fika avnjöts till vågskvalp, fågelkvitter och en tickande, svalnande Norton.

Efter en kort siesta körde jag över Åsen, in i Halland där jag fortsatte längs nordsidan i riktning mot Båstad. På Bjärehalvön sotade jag ur motorn på de kurviga och backiga vägarna med doften av både söt raps och salt hav i näsan.

Bjärehalvön är fantastiskt fin. Kurviga vägar, backiga fält och kullar. Havet är ständigt närvarande och rätt som det är öppnar sig en blänkande vy mot Kattegatt eller Skälderviken. På vardagarna är det inte särskilt mycket trafik heller; en och annan traktor och husbil kanske. Undviker man tennisveckorna då vägarna korkas igen av knähöga Ferrari och Porsche har man halvön för sig själv.

Storshopparen

Försommarvärme och en möjlighet att testa Dunstall-kåpan på en lite längre sväng. Marknad i Degeberga betyder cirka 25 mil tur och retur.

I år kom jag faktiskt iväg i hyfsad tid och anlände till Österlen före lunch. Detta trots att pågående konstrunda på sina ställen gjorde vägarna igenkorkade av irrande bilister.

Väl framme vid marknadsplatsen såg jag inte en enda intressant motorcykel på besöksparkeringen; tyvärr nästan bara moderna glidare.

Det var ganska mycket folk på marknaden och jag beslöt mig för att bryta min vana att aldrig köpa något. Jag tömde fickorna och slog till på en gammal nyckelring för ett par tior.

Jag kikade lite på ett Triumph framhjul med koniskt framnav. Säljaren ville ha 1500:- men det  verkade förhandlingsbart. De där frambromsarna är ju lite Manx-liknande men jag lät det ändå bero. Dels för att det skulle bli svårt att få ner det i ryggsäcken och dels för att jag har mina dubier om hur effektiva de där bromsarna är. (Comical hub...)

Det funkar bra med toppkåpan. Det enda kruxet är väl att man tenderar att köra lite för fort. Hade min hastighetsmätare fungerat hade jag vetat exakt hur mycket för fort. Jag tror för övrigt att jag skall testa att gå upp en kugg till. Ett nytt drev ligger på hyllan och väntar.

Vårmarknad

Hojarna rullar på i vårvädret. Dock inga längre turer, det blir mest hemma kring Berget.

Nästa helg är det veteranmarknad i Degeberga. Väderleksprognosen ser lovande ut så det blir garanterat en sväng ner till Österlen. Jag brukar alltid komma försent till nämnda marknad. I år höll det på att bli extra sent då jag av någon anledning fått för mig att marknaden avhålls den 20:e april. Av en ren tillfällighet snubblade jag över nedanstående annons.

(Är det förresten verkligen rimligt att man skall behöva gå upp klockan fyra på natten för att komma i tid? Gentlemen don't motor about in the dark...)

Berliner Brothers

Ofta får enskilda personers vilja och drivkraft oanade konsekvenser på historiens förlopp. I stort och smått. Hade inte de ungersk-judiska Berliner-bröderna i New Jersey överlevt nationalsocialismens terror (12 nära släktingar till dem dog i Auschwitz) hade vi kanske inte haft någon Norton Atlas. Utan Atlas, ingen Commando...

Bröderna var alltså huvudimportör för Norton i USA. Dessutom distributörer av Ducati, Moto-Guzzi och Matchless. De var drivande i utvecklingen av större och starkare twinnar från Norton-fabriken i Birmingham. Den anslående 650:n Manxman kom till som ett direkt resultat av de amerikanska kraven på större volym och mer hästkrafter. Modellen gick nästan uteslutande till Staterna men ett tiotal exemplar letade sig faktiskt till Sverige via importören Rådhes.

Bröderna låg ständigt på fabriken om mer kubik och 1962 kom så Norton Atlas. Fem år senare stoppade man, som bekant, in rovan i en helt ny ram och Commandon var född! Utan The Berliner Motor Corporation hade den konservativa, kanske rentav reaktionära Norton-fabriken antagligen bara fortsatt med mindre stånkor och twinnar.

I annonsen ovan från 1959 ser man lokalerna på Plant Road i New Jersey där en stor del av alla tillverkade Norton Commandos bör ha passerat! (55 000 Commandos tillverkades och de flesta gick till USA.) Således något av helig mark för en gammal anglofil och Nortonist.

Idag kan man ju turista hemma i fåtöljen om man inte har tid, råd eller ork att (välj adekvat alternativ) bege sig ut i stora vida världen. En titt i Google Street View ger vid handen att lokalerna faktiskt ligger kvar på adressen. Idag säljs det begagnade bilar på platsen...

Marknadsföringen på 1960- och 70-talen var rätt skön, kan man konstatera. Alla känner till helsidesannonserna med Norton-brudarna och ett tag sponsrade man den galne stuntmannen Evel Knievel.