Nu är denna märkliga sommar definitivt över och hösten har anlänt. Det är fortfarande 14 grader varmt så hojarna rullar än.
Jag har skaffat en begagnad aluminiumtank till Dominatorn. Hemklickad på e-bay. Den var definitivt inte lika snygg i verkligheten som på säljarens suddiga bilder. På sina ställen ser man rester av gammal grön färg som säljaren, eller någon annan tidigare ägare, försökt avlägsna på mekanisk väg så den är lite småbucklig på sina ställen. Nåja, jag polerade den raskt och slängde på några dekaler köpta på RGM i England.
Jag har också drevat upp hojen så nu tuffar den på rätt så bra på landsvägen. Nytt bakdäck har hon fått liksom en ny Manx-kåpa, också den från RGM. Dunstall-kåpan har jag lite andra planer för.
Den skarpögde noterar att jag satt på originalstötdämparna och dessutom lackat dem svarta. Nästa steg är att plocka ner hojen och ge också ramen lite svart färg. Jag skall också snygga till kablaget. Jag håller på att försöka tillverka en transmissionskåpa av aluminium. Flitens lampa lyser.
Jag har också definitivt (HA!) eliminerat hastighetsmätaren. Jag är så trött på saker med intermittent funktion. Ja, egentligen är det väl själva drivningen som spökar, misstänker jag. Då plockar vi väl bort den också så sparar vi några gram till.
I lördags korsade jag Skåne igen. Det förefaller som om lejonparten av alla arrangemang man vill bevista går av stapeln på den östra sidan. Men det är ju bra; då får man en bit att köra och förhoppningsvis en trevlig utflykt!
Målet var GP-museet i Råbelöv utanför Kristianstad.
Museet högtidlighöll 60-års jubileet av Sveriges Grand Prix för motorcyklar 1959. En tävling som ingick i världsmästerskapen. Man hade bland andra, bjudit in legendaren Varg-Olle, snart 90 år, till eventet. Varg-Olle deltog i det första Skåneloppet 1952 och även i VM-deltävlingen 1959 där han tog en sjätteplats i 500-klassen i kamp med legendarer som Mike Hailwood, Jim Redman och Bob Brown.
Jag kom upp i rimlig tid denna varma lördag och styrde österut på Commandon. Jag undviker gärna väg 21 om jag kan. Den vägen är jag ganska trött på då jag kört den oräkneliga gånger. Detta medförde att jag hamnade i Vinslöv. Vinslöv måste vara ett av Skånes tradigaste samhällen, i konkurrens med Bjuv och ett par andra gudsförgätna hålor.
Vinslöv ligger, likt många andra stationssamhällen, utslängt på slätten. Man kan avläsa forna storhetstider i bebyggelsen. Idag är småindustrierna förfallna eller rivna. De små gatuhusen längs genomfartsvägarna är oftast rejält förvanskade och i behov av en aning kärlek. Man ser det i många skånska stationssamhällen i inlandet, Kvidinge, Östra Ljungby, Lövestad, Vollsjö för att nämna några.
Strukturomvandling är bara en term för något som alltid pågått. Nu går det bara så mycket fortare än på stenåldern att det är lätt att inse att man befinner sig mitt i det hela. Globalisering och storproduktion tog kål på småindustrierna och småsamhällena blev pendlingsorter. Massbilismen dödade servicenäringarna, bara pizzeriorna blev kvar. Turligt nog för en motorburen turist i tillvaron som gärna stannar till för en kebab...
Nu befinner vi ju oss i Skåne och det är aldrig långt till närmaste stad. De här samhällena dör ju inte, möjligen byter de karaktär demografiskt. Det är ett landskap med diversifierade näringar så omvandlingarna får inte samma oerhörda konsekvenser som man ser i Pennsylvanias rostbälte eller i bilindustrins Detroit där mil efter mil med bostadskvarter står tomma innan de rasar och återgår till naturen. Skalan är så oerhört mycket mindre här, men i grunden är det nog en diminutiv version av samma fenomen vi skådar.
Överhuvudtaget är ödehusen ganska få i Skåne. I de allra sämsta lägena, alldeles intill någon hårt trafikerad landsväg, ser man ibland någon övergiven kåk som sjunger på sista versen.
Jag gillar vacker natur. Det är en av anledningarna till att man ger sig ut på alla dessa hojturer. Men jag kan inte heller låta bli att fascineras av de här samhällena och viker gärna av från huvudleden för att köra in i någon av alla dessa hålor. Jag upplever dem som så oerhört mycket mer lockande än exempelvis förorternas vidsträckta villamattor med rader av nybyggda papphus.
Även om stationssamhällena oftast ligger ganska trist utslängda på slätten har de ofta vacker natur i sin omedelbara närhet. Vid Bjuv finns den underbara Söderåsen och vid Vinslöv finns Nävlingeåsen. Det småbrutna landskapet norr om orten är också fint. När man kommer ut ur samhällena ser man också med vilken pietet många pysslar om sina fastigheter.
Det var alltså dessa funderingar som upptog mig när jag närmade mig Råbelövs gods och GP-museet. Det var en hel del fina hojar parkerade på gräsmattan; en Commando, en Gold Star ett antal gamla Trajjor, en Indian, någon Guzzi, för att nämna några.
Bland TT-hojarna syntes bland annat ett par Manxar, en AJS 7R, och en Seeley G50.
Lite trist var det kanske att man smög runt med cyklarna på en grusbana. Jag hade nog hoppats på lite mer fart. Annars var det inte svårt att slå ihjäl någon timme i värmen: det var gott om hojar att kika på och museet var trevligt. Rekommenderas! http://kristianstad-gp.se/
Efter att ha sett, och hört, mig mätt på gamla hojar kände jag att det behövdes en svalkande fartvind så jag startade Commandon och begav mig återigen västerut. Denna gång tog jag en nordligare rutt genom norra Skånes skogslandskap.
Väl hemma, någon timme senare, kunde jag summera ännu en trevlig dag på vägarna. Just när jag rullade in hojen i garaget kom det ett litet värmeåskväder. Jag brukar ha tumme med vädergudarna!
Jag filmade lite också så här har man möjlighet att lyssna på cyklarna:
PS. Tavernan i Vinslöv, känd från filmen "Plötsligt i Vinslöv" finns fortfarande kvar. Jag stannade dock inte till där denna gång.
På väg hem från turen ner till Degeberga för någon månad sedan började min Manx-tank svettas bensin i fogarna igen. Jag köpte ju den riktigt billigt, väl medveten om att den var behäftad med en viss inkontinens, så det är inte läge att skåda given häst i munnen så att säga. Jag försökte mig på en liten fuskis med kemisk tanktätare som utföll med dubiöst resultat, kan man konstatera. Det håller ett tag men det verkar nästan omöjligt att få det helt tätt. I alla fall på en aluminiumtank som är slät som nylackad parkett på insidan. Tanktätningmedel verkar vara en sådan där produkt som i längden mest gör en fattig och småförbannad.
Till Norton-träffen i Hörby härförleden fick jag resignera och hänga på min gamla glasfibertank igen. Det är såklart ingen långsiktig lösning. Tanken är nu över 20 år gammal och lär inte hålla hur länge som helst. Inte ens om man är noga med att tanka 98 oktan.
Det fungerar ok med den gamla tanken men jag är ändå lite småmissnöjd med formen på den. Jag skulle vilja ha en tank som är någon tum kortare och lite lägre i bakkant.
Det finns en gubbe här i trakten som tydligen skall vara en jäkel på att svetsa aluminium. Jag har kapat ur botten på Manx-tanken och tänkte kanske bege mig till denne artist för att kolla om det är görligt att svetsa i en ny botten på tanken. Det kanske blir dyrare än att skaffa en ny tank, vad vet jag? Hade jag varit stadd i kassa hade jag helt enkelt beställt en ny tank. Jag är väldigt förtjust i Lyta kortbanetankarna med sina svepande former.
För tillfället är det dock skralt med medel på botten av skattkistan då jag levt som en bohem alldeles för länge och verkligheten nu knackar på dörren. Knackar? Den håller på att slå in dörren, om jag skall vara ärlig. Synd att man inte har en mecenat. Då skulle man kört klotet runt på gamla hojar, fotat, filmat och skrivit resereportage. Nu råder det köpstopp av leksaker.
Tills vidare får den gamla plasttanken göra tjänst på Dominatorn. Förhoppningsvis kan den stå emot etanolens fördärvliga verkningar ett tag till.
Vyerna från italienska vägen vid Mölle vederlägger det gamla påståendet att Skåne skulle vara platt som en pannkaka. Det får duga som substitut för drömresan till Amalfikusten. Nere på krukmakeriet i Mölle serveras förresten alldeles utmärkta vedugnsbakade pizzor som gör illusionen komplett.
Ett utdraget släktbesök gjorde att undertecknad nödsakades att fly ut till verkstaden för att få lite lugn och egentid. Blickarna föll återigen på Dominatorn. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt tycker det är allra snyggast med två instrument, symmetrisk placerade ovanför styrkronan. Egentligen behövs ju inga instrument överhuvudtaget: man känner ju hur fort man kör och man hör ju när motorn vill att man skall växla. Men det var ju det här med estetiken...
Sagt och gjort. Jag tog fram en bit alu-plåt och satte igång att fila till en ny instrumentpanel med plats för mätarna, tändningslås och ljusomkopplare.
Med tvenne instrument på plats behövde jag placera panelen lite längre bak för att kunna få lite lutning på Manx-fly-screenen. Jag ville inte borra för fästen i aluminium-kronan så efter en stunds övervägande letade jag upp den kromade original-kronan och använde dess styrinfästning som fäste för instrumentpanelen.
Innan några belackare vädrar morgonluft; sprickorna i hastighetsmätarglaset är inte frukten av vibrationer. Det skylls helt på undertecknad som vid ett tillfälle råkade tappa mätaren. Förutom ren klantighet kan jag bara skylla på att händerna var ganska oljiga vid tillfället. Får väl beställa ett nytt glas så småningom. Faktum är att 650:an inte skakar särskilt mycket. Jag vill nog påstå att den faktiskt vibrerar mindre än Hickley-Bonnevillen trots att den senare är utrustad med balansaxlar.
Jag funderade ett tag på att göra någon slags nummerskylt fram och ha en nästan helt dold belysning med hjälp av projektorljus. Efter att ha funderat ett tag, och bild-googlat en massa hojar kom jag fram till att det skulle kännas alldeles för high-tech för min gamla artefakt till hoj. Jag provade med en liten Bates-replica men det kändes inte heller rätt. Nu satte jag istället dit en svart 5 3/4 " lykta.
Mer då? Ja, som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan; jag skulle vilja ha dit ett par svarta plåtgaffelhylsor med Roadholder-märken, svart ram, en effektivare frambroms vore också trevligt. Manx-oljetank kanske? Jag skulle också kunna tänka mig att testa en toppkåpa om jag skulle trilla över en billigt. Typ Dunstall eller liknade den som satt på Commando produktions-racern.
Det är ganska kul att hålla på med lite småjusteringar när andan faller på. På Dominatorn gjorde jag nya sadelfästen som höjde bakändan några centimeter. Ingen stor grej men jag fick ändå en betydligt skönare vinkel för mina ganska långa ben. Dessutom blev ju hojen som bonus en liiiten aning mer lik en Manx.
Jag har inte varit helt nöjd med den framskjutna placeringen av fly screenen så jag pillade dit en liten Bates-strålkastare istället för 7-tums-lyktan. Detta gjorde att kåpan kunde placeras betydligt närmare styret. Jag beslöt mig också för att ta bort hastighetsmätaren. Är det en kaffe-räser eller touring-hoj, eller vad?
Vad behöver jag mer göra för att hojen skall bli mer Manx-lik? Tja, kanske ta bort gaffelbälgarna och sätta dit svarta hylsor med Roadholder-skyltar istället? Och en ny oljetank? Jag funderar på om jag skall lacka om ramen i svart som den ju skall vara? Den är dessutom lite sliten i lacken på sina ställen så det kunde ju vara skönt att snygga till efter mer än 20 år i min ägo.
En bättre frambroms hade varit roligt; det finns ju nytillverkade repliker på feta Grimeca-, Fontana- och Manx-trummor ett par klick bort. Problemet är bara att de kostar mer än hela övriga hojen...
Ja, och så skall det ju egentligen vara en Wideline-ram, förstås.
