Nortonträff i Skåne

Jag har varit medlem i Nortonklubben i ganska många år men faktiskt aldrig varit på någon träff arrangerad av klubben. Dels för att jag inte är någon utpräglad träffmänniska (halvasocial enstöring som man är) men kanske framförallt för att träffarna hittills har legat närmare polcirkeln än Europa.

Nu var det dock dags då klubben skulle hålla träff i Hörby, mitt i Skåne. Träffen pågick tydligen hela helgen men jag beslöt mig för att vika lördagen åt den då jag hade ett socialt åtagande på fredagen som jag svårligen kunde krångla mig ur.

Väderprognosen lovade uppehåll men bara blygsamma temperaturer så jag stofferade mig i både underställ och fodrade handskar innan den tio mil långa färden mot sydost anträddes.

I de raggartäta områdena kring Klippan-Kvidinge var vägarna fyllda av gamla amerikanska plåtschabrak som gungade fram i maklig takt. Tydligen pågick något slags event för dylika fordon i trakten.

De tio milen tog en timme att avverka på Dominatorn så även en gammal humanist som jag, utan fallenhet för aritmetik, kunde lätt räkna ut att jag haft en snitthastighet på 100 km/t. På sträckan mellan Höör och Hörby fotograferade myndigheterna framfarten. Två gånger dessutom för att vara på den säkra sidan.

Träffplatsen i sig var inte über-charmig. Inte brutalt som ett gammalt öst-tyskt dopningsinstitut men lite som "söndags-sömnigt industriområde möter övergiven bondgård" ungefär.

Välkomnandet var däremot varmt. Träffgeneralen mötte upp och det bjöds på frukost och en mycket efterlängtad kopp hett kaffe. Kul också att träffa medlemmar som man bara lärt känna virtuellt, så att säga.

Snart formerade sig ekipagen för en runda på uppskattningsvis 12-15 mil. Färden gick över Linderödsåsen, mot östkusten. Den vanligtvis fina utsikten över Hanöbukten vid Degeberga kunde anas i det mulna vädret. Kortegen leddes av en Norton-Wankel (enda exemplaret i Sverige!) som troligtvis hade köpt egna utsläppsrättigheter. Efter en härlig färd på små kurviga vägar och ett prostata-stopp i skogen stannade vi till nere i ett tämligen kylslaget Kivik.

Nästa anhalt var hos legendariska Norton-gurun Acke i Alesta. Acke hade rullat ut sin gamla trogna Atlas och bjöd på grillad korv och efterföljande kaffe. Jag passade på att köpa lite småpryttlar till Commandon. Acke tyckte att jag kunde köpa hela lagret. Det kunde förvisso vara ett spännande prospekt att kränga Norton-delar men jag avböjde trots allt erbjudandet.

En italiensk och en japansk hoj hade också letat sig in i skaran, likt sparvar i tranedansen. Ironiskt nog strejkade det japanska ekipaget i en backe på grund av ett elfel, under tiden som alla engelska hojar dundrade vidare.

Efter ytterligare körning i ett moln av ofullständigt förbrända avgaser kom vi så tillbaka till träffplatsen där lite sedvanligt hojsnack vidtog och lekar exekverades.

Solen bröt igenom molntäcket och jag började förbereda mig så smått på hemfärd. Det kom att bli en riktigt fin kväll. Färden mot Kullahalvön gick över Röstånga där kvällssolen silades ner genom bokskogens illgröna lövtak. Dominatorn spann som en katt och solen spred sitt guld över Söderåsens sluttningar. Ren njutning!

Jag hade en mycket fin lördag med cirka 35 mil i sadeln men led samtidigt lite med de som kört till träffen i fredagens regn och hem i söndagens dito.

Hamnträff.

Under sommarhalvåret ordnas det ju diverse mer eller mindre organiserade motorträffar överallt i vårt land. En onsdagskväll i månaden träffas motorfolk på hamnkajen i Viken mellan Höganäs och Helsingborg. Det händer inte särskilt mycket; man strosar runt i solskenet, glor på bilar och hojar, hälsar på några bekanta och tar det allmänt lugnt. Ikväll var det dags för hamnträff i Viken och då dagen bjöd på högsommarvärme grenslade jag Dominatorn och hamnade också där, så att säga. Det brukar mest vara bilar där men ett par intressanta hojar kan man oftast skönja sedan man kryssat fram mellan den myriad av nya och ointressanta glidare som av någon märklig anledning alltid skall stå i vägen på alla veteranträffar. Möjligtvis har förarna av dessa nya glänsande sänken missuppfattat själva begreppet "veteranträff". Det är alltså hojen som bör vara gammal, inte föraren.

Nåiallafall, som Lindeman brukade säga, direkt när jag svängde ner mot hamnen i Viken för att parkera moppen stod där en hoj som gjorde mödan värd; det är inte varje dag man ser en Vincent. Dessutom en som förefaller användas istället för att stå bakom ett rep i något musealt sammanhang.

Jag gillar verkligen den biffiga Vincent-motorn. Och tanken. Och det tidiga innovativa tänket med fjädringen och motorn som bärande del. Men... bakdelen på en Vincent ser dessvärre ut som om en rörmokare på ett oljeraffinaderi har gått bärsärk.

Jag slog en lov på kajen och det fina vädret hade lockat fram ett par gamla Trajjor också. Bland annat en Bonneville stofferad i British Racing Green café-kläder.

Nedan en 68:a tror jag.

Lite längre bort stod en BSA A65:a som lämnade Small Heath 1965. Schysst café-stuk med clip-on, bakåtflytt, oljekylare och Dunstall-liknande dämpare.

En Panther-stånka hade också tagit sig till Viken denna kväll. Sidovagnen föreföll dock ha ramlat av någonstans på vägen. För visst finns det väl någon gammal engelsk medeltidslag som säger att man måste ha vagn på dessa långslagiga stånkor?

Mitt bilintresse är ganska måttligt. Jag är dock lite svag för den bulliga formgivningen på amerikanska 1940- och tidiga 1950-talsbilar. Blyslädar, pickisar och bussiness-kupeér. Och hot rods förstås. Eller ännu hellre rat rods. Träffens mest attitydfyllda bil stod lite undanskymd bakom glasskiosken.

På sådana här tillställningar blir jag oftast lite frustrerad, eller kanske inspirerad, och längtar ut på vägarna trots att det är trevligt att strosa runt. Dommien startade på första. Det har den faktiskt gjort ända sedan renoveringen. Varm som kall.