På väg hem från turen ner till Degeberga för någon månad sedan började min Manx-tank svettas bensin i fogarna igen. Jag köpte ju den riktigt billigt, väl medveten om att den var behäftad med en viss inkontinens, så det är inte läge att skåda given häst i munnen så att säga. Jag försökte mig på en liten fuskis med kemisk tanktätare som utföll med dubiöst resultat, kan man konstatera. Det håller ett tag men det verkar nästan omöjligt att få det helt tätt. I alla fall på en aluminiumtank som är slät som nylackad parkett på insidan. Tanktätningmedel verkar vara en sådan där produkt som i längden mest gör en fattig och småförbannad.
Till Norton-träffen i Hörby härförleden fick jag resignera och hänga på min gamla glasfibertank igen. Det är såklart ingen långsiktig lösning. Tanken är nu över 20 år gammal och lär inte hålla hur länge som helst. Inte ens om man är noga med att tanka 98 oktan.
Det fungerar ok med den gamla tanken men jag är ändå lite småmissnöjd med formen på den. Jag skulle vilja ha en tank som är någon tum kortare och lite lägre i bakkant.
Det finns en gubbe här i trakten som tydligen skall vara en jäkel på att svetsa aluminium. Jag har kapat ur botten på Manx-tanken och tänkte kanske bege mig till denne artist för att kolla om det är görligt att svetsa i en ny botten på tanken. Det kanske blir dyrare än att skaffa en ny tank, vad vet jag? Hade jag varit stadd i kassa hade jag helt enkelt beställt en ny tank. Jag är väldigt förtjust i Lyta kortbanetankarna med sina svepande former.
För tillfället är det dock skralt med medel på botten av skattkistan då jag levt som en bohem alldeles för länge och verkligheten nu knackar på dörren. Knackar? Den håller på att slå in dörren, om jag skall vara ärlig. Synd att man inte har en mecenat. Då skulle man kört klotet runt på gamla hojar, fotat, filmat och skrivit resereportage. Nu råder det köpstopp av leksaker.
Tills vidare får den gamla plasttanken göra tjänst på Dominatorn. Förhoppningsvis kan den stå emot etanolens fördärvliga verkningar ett tag till.
Vyerna från italienska vägen vid Mölle vederlägger det gamla påståendet att Skåne skulle vara platt som en pannkaka. Det får duga som substitut för drömresan till Amalfikusten. Nere på krukmakeriet i Mölle serveras förresten alldeles utmärkta vedugnsbakade pizzor som gör illusionen komplett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar