Toppjobb

Så var Commando-toppen hemma på arbetsbänken igen efter en sväng nere hos Acke i Alestad. Det blev hela kitet när den ändå var av: nya styrningar, nya ventiler, fjädrar och säten. Nu skall jag förhoppningsvis inte behöva röra den mer under min livstid.

Britanniarally 2017

I år var Britanniarallyt förlagt till Falkenberg. Vädret var tämligen brittiskt denna lördag så jag lämnade tält och packning hemma och beslöt mig för en dagsutflykt istället. Det där med att ligga full i ett tält i en skog någonstans samtidigt som ett coverband exekverar gamla låtar är ju ändå inte riktig min kopp te. Knappt 25 mil tur och retur kändes som en lagom dagsutflykt.

På väg att lämna ett regnigt Europa och bege mig in i samojedernas rike. Jag är med andra ord på väg uppför Hallandsåsen...

Någon timme senare rullade jag småfuktig in på träffplatsen och parkerade bakom en annan Norton. En Atlas i wideline-ram.

Jag hälsades välkommen av bekanta och så vidtog en okulär besiktning av platsens hojbestånd. Nuförtiden är det väl mest nya Hinckley-Trajjor på Britannia men en hel del Nortons hade hittat till träffplatsen.

Strippad Commando med produktions-racertank och Guzzi-broms.

En Atlas från västkusten lämnade precis när jag kom.

Sidventilare från 1928.

HPD-Norton.

Commandos galore.

Mats-Otto inspekterar.

Långmilare.

Norvin.

Det engelska vädret höll i sig med skurar mest hela tiden.

En hoj som väckte berättigat uppseende var denna dubbelmotoriserade Trajja. Man måste bara beundra hantverket och den kreativa galenskapen.

Efter att ha tjatat lite med bekanta och obekanta beslöt jag mig för att bege mig hemåt igen. Skurarna fortsatte och det var ingen idé att invänta bättre väder.

Det var hyfsat väder ner till Hallandsåsen men från Båstad och söderut spöregnade det. Det forsade vatten ur kängor och skinnbyxor när jag rullade in på gården himmavid. Dominatorn såg för jävlig ut och jag var kall, våt och hungrig. Desto skönare att frugan tog emot med nylagad lasagne och kall bier. Efter en varm dusch och en delikat måltid mådde man som en prins. Hojen skötte sig exemplariskt hela resan och verktygen stannade i väskan denna gång också. Nu skall vi snart få ordning på Commandon också!

Packad

Hur packar man för utfärd på en minimalistisk och avskalad kafferäser? Vad skall med? Tält, sovsäck och liggunderlag. En kudde vore skönt för min gamla knakande nacke men det får nog vara. Några bier och tandborste och tandkräm. Fast krasst sett behöver man ju bara ha Visa-kortet med sig.

Commandotopp på Bonneville

Commandotopp på  en Bonnie? Nej, det är inte frågan om något finmekaniskt hempul. Jag stoppade helt enkelt ner min topp i ryggsäcken och grenslade Trajjan.

Nu hade den legat länge nog på arbetsbänken och blängt på mig. Jag beslöt mig för att sticka ner till Acke med topplocket. En bit över tjugo grader varmt redan på morgonen borgade för en trevlig tur i det skånska sommarlandskapet.

I de inre delarna av Skåne är trafiken inte lika tät som hemma på västkusten. Himmavid är det tjockt med husbilar och tyska turister så här års. Således skönt att låta Trajjan sträcka ut på kurviga småvägar de elva-tolv milen ner till Acke i Alestad.

Efter cirka tio mil på Bonnevillen får jag alltid träsmak i baken. Det är märkligt det där: på de tunna, och synbarligen obekväma, Manx-sadlarna får jag aldrig några känningar oavsett hur långt jag kör. På den välstoppade Triumph-limpan däremot... Det måste vara något med utformningen av sadeln som inte är kompatibelt med min bakre anatomi.

Framme hos Acke konstaterade han att ventilstyrningarna var ganska tjocka så det blev antagligen till att tillverka egna. Men det skulle inte bereda några problem. I övrigt såg det bra ut. Inom en överskådlig framtid skall Commandon vara på vägarna igen.

Med tom ryggsäck och sydöstlig vind i ryggen gick färden raskt hem.

Sommarkväll

Det råder inte direkt medelhavsvärme över Skåneland men det är ganska skönt ändå. Klockan har passerat åtta på kvällen när jag rullar ut Trajjan ur garaget. Färden går norrut denna gång. Jag har inga speciella planer, mer än att njuta en stund och förhoppningsvis få rensa skallen på diverse slaggprodukter.

I fonden hägrar landskapets nordligaste utpost Hallandsåsen, och på något vis är det där vi hamnar denna kväll. Jag rundar Västersjön och hamnar vid Frans G Bengtssons barndomstrakter kring Rössjön.

"Den lustgård som jag minns", det vill säga trakten kring Rössjöholms gods och Tåssjö kyrka, passeras. Det var här författaren föddes och de första fröna till Röde Orm kanske såddes.

Efter en bensträckare fortsätter jag österut uppe på åsen och avverkar mil efter mil på kurviga vägar i de djupa skogarna. (Nåja, för en skåning van vid öppna landskap verkar de i alla fall djupa.) Skyltarna som varnar för vildsvin oroar en aning men vad fan skall man göra? Har ett gäng grisar bestämt sig för att korsa vägen just när man passerar är det väl bara att be en stilla bön (om man hinner) och hoppas på det bästa. Förhoppningsvis varnas de av Bonnevillens ganska ljudliga pipor och håller sig i skogen.

Ett antal timmar senare rullar jag in på gården där hemma, i Röde Orms hemtrakt, och det har redan hunnit mörkna. Jag känner mig påtagligt vederkvickt när jag fäller ut sidostödet och kliver av hojen.

I stan

Jag har valt att bo på landet. Fördelarna är många: lägre bokostnader, gott om plats att odla sina intressen, inga grannar att reta sig på etc. Ibland är man dock tvungen att göra sig ärende in till staden. Då är man glad att man slipper ta bilen. Min närmaste större stad (Helsingborg) blir allt bilfientligare. Man får leta efter parkeringsplatser och när man väl hittar någon i relativ närhet till sin valda destination kostar den hundratals kronor i sekunden, parkeringstiden är begränsad och nitiska vakter cirkulerar likt gamar i sin skoningslösa jakt på potentiella regelöverträdare. Då är det skönt att kunna ta hojen och parkera alldeles intill dörren.

Träff i Billesholm

I torsdags var det veteranbils- och mc-träff i Billesholms folkpark några mil öster om Helsingborg. Frugan ville följa med så det blev Bonneville-åka dit.

En del intressanta hojar hade letat sig dit. Några känner man igen vid det här laget, andra var nya för mig. Tyvärr är det nästan omöjligt att ta bra bilder på hojparkeringen. Cyklarna står tätt och är det inte en Harley-Parkinson som skymmer sikten så är det ett par ben. Nåja, några bilder blev det i alla fall i den fina sommarkvällen.

Sommarkvällen var skön så det blev mat ute och långa vägen hem.