Vägens djävlar

Ibland blir man erbarmligt trött på det gungfly som utgör internet. 99 procent träck av ettor och nollor. Kanske mest nollor. Men så stöter man på den där sista procenten som ändå gör det värt att vada genom smörjan. Som denna skönt avslappnade film till exempel:

Garage

Motorstopp goes Elle Interiör? Nej, inte riktigt men garagebygget har i alla fall blivit inflyttningsklart. Inte störst, inte finast men ganska hemtrevligt, om man får säga det själv.

Visst kunde man väl önska sig mer svängrum kring hojarna och en pelarborr står på önskelistan. Och ett lyftbord och en skorsten och...

 Luckor och lådor räddade jag från ett gammalt utrivet kök. Massivt trä rakt igenom. Inget jäkla fanér eller papp!

Gamla artefakter har man ju samlat på sig. Assurans-eldsläckaren VAKT ser till att det känns tryggt i verkstaden.

Jodå, fettburken innehåller äkta 1950-talsfett.

Ljungmanspumpen som väntar på renovering är från 1958. Ute i trädgården står en fyrtiotalare också.

Höst

Jepp, nu är det definitivt höst, inget att be för! Detta hindrar ju dock inte att man kör hoj. Dominatorn startade på första trots att hon stått overksam några veckor. Jag är faktiskt jäkligt nöjd med Mikunin och med den elektroniska tändningen. (Trots att vissa fnyser föraktfullt åt den billiga Wassell-tändningen.)

Jag såg inte många hojar ute idag men en modern Triumph mötte jag i alla fall. Färden gick bland annat ut till Mölle.

Det fanns inga andra hojar på hamnplan. Det är märkligt det där; hade det varit en lördag i april med samma väder (10 grader och sol) hade det varit fullt med hojar på parkeringen. Förvisso nästan uteslutande glidare med tillhörande pilot i pensionsåldern, men ändå. Jag antar att glidarfolket packat in sig för gott inför den annalkande vintern.

Det var en frisk nordvästan och ett gäng surfare roade sig på vågorna. Mölle är tydligen känt bland surfare för sina gynnsamma vågor och de kommer långväga ifrån för att rida på dem. Det såg härligt ut även om pågarna tycktes tillbringa mer tid under vatten än uppe på sina brädor.

Hade jag bott i Kalifornien eller i Australien hade jag nog också surfat. Nu drog jag istället vidare på soldränkta höstvägar där jag passade på att sota ur Dominatorn lite.

Garage

Brockan går varm. Det finns förvisso roligare saker än att släpa ett antal ton betong, först hem, sedan i brockan, ur brockan och ut på det blivande golvet. Så är det dock när man vill göra allting själv. Samma inställning som gäller när det kommer till att meka hoj: jag vill göra det själv. För mig ligger det ett egenvärde i att göra så mycket man kan efter egen förmåga.

För tillfället är jag alltså i färd med att bygga garage till motorcyklarna. Som tur är är jag bättre på att bygga hus än på att bygga hojar.

Hittills har jag haft hojar, verktyg och allt annat utspritt på olika ställen på gården. Det har retat mig. Nu fixar jag således till ett utrymme dedikerat åt hojar, mek och verktyg. En fristad med ordning och reda. En avskild byggnad att smita ut i när andan faller på. Ett såpass trivsamt ställe att jag äntligen kan få tummarna loss och fixa till Commandon.

Hemmaturism

Sommaren har hängt kvar. Tur det för en stackars fattiglapp som inte har råd att fly utomlands. Snart nog sitter man där i regn och rusk och väntar på en vår som aldrig verkar komma. Det gäller verkligen att fånga den undflyende sommaren och njuta av de sköna stunder som återstår av säsongen.

Jag försökte fånga lite skön sensommarkänsla "himmavid" i en kort och anspråkslös film. Den kan ses nedan.

Mer sommar!

Sommaren fortsätter, och det är ju skönt! Tråkigt nog vekar det däremot inte finnas några träffar överhuvudtaget att ha som mål på hojexkursionerna.

Degeberga veteranmarknad

Förra lördagen var det dags för veteranmarknad i Degeberga. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag kör dit. De senaste tjugo åren har jag tagit svängen ner till Österlen, inte varje år , men kanske vart tredje år.  Det enda jag någonsin köpt på marknaden är några klistermärken och en sats bakåtflyttade pinnar till min Commando. Jag upplever mest att det är gamla Volvo-, folka- och moppedelar på marknaden. Artefakter jag har mycket begränsat intresse av. Kanske är det för att jag gillar landskapet där nere ända sedan jag gjorde lumpen i Kristianstad 1989?

Nåja, i lördags rullade jag i alla fall ut Trajjan och styrde mot sydost. I trakten kring Ringsjön kryllade det av jänkebilar. Allt från fyrtiotalare till nersupna raggaråk från 70-talet. En koll med farbror Google berättade att det handlade om Twin Lake Run. Tydligen södra Sveriges största träff för amerikanska bilar. I fjor deltog visst mer än 700 ekipage.

Väl framme i Degeberga var marknaden snart avklarad. Jag drog istället ut på de backiga och kurviga vägarna i trakten.

När man är ute så här en heldag hinner man tänka en hel del. Närmar man sig dessutom de 50 kanske man drabbas av lite existentiella tankar. När jag summerar de senaste tio åren (vart tog de vägen?) kan jag konstatera att de till väldigt stor del ägnats åt motorcyklar och gamla hus. Denna dag var inget undantag.

Jag njöt i fulla drag av att öva på snabb kurvtagning och på att stanna effektivt för att fota gamla kåkar och miljöer. Jag tänker att så här skulle man alltid ha det. Bara köra dit näsan pekar. Upptäcka nya spännande vyer. Stanna för att ta några bilder. Upp i sadeln igen och vidare. Underbart!

Vid lunchtid började det suga i tarmen och jag begav mig mot Kivik. Jag passerade Vitaby och eftersom vi rör oss i Piraten-land erinrade jag mig ett citat från Bombi Bitt och jag: "Se på fan, där är ju Vitaby kyrka! Då är vi nästan framme!"

Efter mat och en bensträckare på Kiviks pittoreska gator följde jag kusten norrut och vek sedan in mot Linderödsåsen. Där hamnade jag på en lång underbart kurvig väg med konstant växlande mellan trean och fyran, två fingrar på kopplingen och tåspetsarna på pinnarna. I tjugo minuter befann jag mig i detta mc-Nirvana.

Jag närmade mig de centrala delarna av Skåne igen och plötsligt började skogsvägarna svämmas över av dessa evinnerliga jänke-bilar igen. I varenda ficka stod det ett par bilar med tillhörande mer eller mindre nyktra raggare. Tänk att denna kulturella avart fortfarande lever kvar... Vägen korkades igen då det blev möten mellan stora plåtschabrak med svajiga fjädringar. I många av bilarna verkade det sitta tre generationer av raggare och skråla Eddie Meduza-låtar. Jag antar att de köper egna utsläppsrätter för det kändes som om det var ett gigantiskt hål i ozonskiktet över Ringsjötrakten denna lördag.

35 mil visade trippmätaren när jag kommit hem. Huvuddelen av dessa på små, kurviga landsvägar. Jag köpte inget på marknaden denna gång heller.