The Devil is in the Detail

Djävulen bor i detaljerna. Fick till ett par fästen till kåpvingarna som inte ser ut som grovt bondsmide. Nu känns det som om kåpan sitter tillräckligt stabilt. Det lär dock krävas lite seriös högfartstouring för att utröna den saken.

Kåpa på Dominan

Jag vet inte om det är åldern som gör sig påmind eller om det är för att jag kört allt mer och längre de senaste åren, men... nu blir det i alla fall en kåpa på Dominatorn. En läsare och tillika medlem i Nortonklubben kunde tänka sig att avyttra sin gamla Dunstall halvkåpa till ett facilt pris. (Tack, Lasse!)

Häromdagen anlände så de emotsedda grejorna ner till Skåne. Jag torrmonterade raskt kåpan på Dominatorn för att se hur det tog sig ut.

Det kändes lite ovant med kåpa på hojen som alltid varit naken som synden men det skall nog fungera, trots allt.

Lite spackling och slipning erfordras. Kåpan har tydligen varit röd i ett tidigare liv.

Fästen behövs såklart. I styrstammen fanns märkligt nog två hål med UNF-gänga så de utnyttjade jag till att försöka få till ett fäste. Mina svetsfogar tål inte närmare studium men de kommer knappt att synas när kåpan väl är på plats.

När jag provsatt hojen insåg jag att mina ben är alldeles för långa för gamla diminutiva race-hojar. Knäna slog i vingarna på kåpan. För att få till en knävinkel som fungerade hade jag behövt ha fotpinnarna någonstans i nivå med bakaxeln. Att böja ut den gamla spröda glasfibern i akt att klämma in knäna innanför vingarna kändes riskabelt. Efter moget övervägande tog jag fram Dremeln och kortade helt sonika vingarna en decimeter eller så.

Nu hänger den nymålade kåpan på tork.

Min gamla aluminiumkrona kom återigen till heders.

Den integrerade instrumentpanelen tar form. Jag fick också plocka fram amperemätaren igen.

Mycket återstår. Lyktfästen och fästen till kåpans nedre regioner skall tillverkas. El skall dras och jag räknar med tämligen många justeringar innan allt lirar ihop. Ganska kul, faktiskt.

Sidovagn åt sidan

Då var sidovagnen såld! Jag köpte ju den en gång för att kunna ta med hunden Norton på hojturerna. Det blev dock inte så många turer med den gamla Bendern och den samlade mest damm i garaget. Hunden var inte heller överförtjust av att åka i holken och undertecknad kom aldrig riktigt överens med de minst sagt säregna köregenskaperna. Bättre då att avyttra den till någon som har mer glädje av den.

Skulle jag lista plus och minus med att ha sidovagn, enligt mina erfarenheter, skulle det kunna se ut så här:

Plus:

• Ser coolt ut.
• Man kan lasta massor.
• Folk blir glada när de ser ekipaget.
• Om passageraren blir uttråkad kan hon läsa en bok.

Minus:

• Köregenskaperna. Högerkurvor är livsfarligt! Jobbigt att köra fort.
• Man fastnar i bilköer.
• Tar plats. Man får parkera som en bil.
• Drar mycket soppa.
• Man kan inte luta i kurvorna. Inte i högerkurvor i alla fall.

Long Live Loctite!

Som tidigare nämnts hade jag på den senaste Commando-turen en tomgång som vandrade mellan 1 och evigheten. Det föreföll som om det var något med den högra förgasaren som inte var riktigt som det skulle.

Mycket riktigt. När jag tog bort luftfiltret märkte jag att hela förgasaren satt löst! Muttrarna hade begärt skilsmässa och var på väg att lämna skeppet. Motorn hade fri tillgång till tjuvluft och det var ett under att hojen gick så bra som den faktiskt gjorde.

Amal-förgasarna är ju som bekant tillverkade av gamla nedsmälta engelska tekittlar och det är lätt att deformera dem om man drar fast dem för hårt. För en gångs skull hade jag tydligen varit försiktig i överkant. Nu är förgasaren på sin rätta position igen och muttrarna är fastskruvade med en droppe gänglåsning.

Brittsommar

Brittsommar i år igen, då måste man naturligtvis ut med sin brittiska hoj! Commandon fick en rejäl luftning uppe på Bjärehalvön i den 20-gradiga höstvärmen. Klorofyllet har bytt till färgsprakande höstskrud även om jag tycker att det ser ut som om grönskan är lite glesare denna höst. Den extremtorra och varma sommaren har antagligen krävt sin tribut.

Det blev en underbar och livgivande tur. Framfarten besvärades dock av en något vandrande tomgång. Från att ena stunden vara väldigt hög till att nästa stund nästan bara gå på vänstra sidan. Jag tycker mig alltså ha lokaliserat problemet till högra förgasaren. Gången var också lite småryckig på låga varv. Ungefär som vid osynkade förgasare. Åtgärden blev såklart att gasa mer!

Nu skall jag kika närmare på den där förknasaren. Kanske är huvudmunstycket löst, eller nålen eller... Skönt i alla fall att man kan stå ute på gården och meka i kortärmat med en pilsner inom räckhåll.

Norton Commando 50 år.

I år är det halvsekel-jubileum för Norton Commando. 1968 var året då ikonen rullade ut på vägarna.

Här är en lite ovanlig bild från just 1968. Bilden är antagligen tagen inne i AMC-fabriken i Plumstead i södra London där de första Commandona sattes ihop. Hojarna är såklart av Fastback-modell. (Som de alla var till en början. Fast de hette initialt bara Commando. Fastback kallades de retroaktivt när de andra varianterna dök upp.)

Cyklarna skall antagligen exporteras västerut då de har US-styre. Gubbarna har tvingat ut den snygga tösen som jobbar i receptionen och lurat i henne att man kickstartar en Norton med bromspedalen.

Ändringar, igen...

Ett utdraget släktbesök gjorde att undertecknad nödsakades att fly ut till verkstaden för att få lite lugn och egentid. Blickarna föll återigen på Dominatorn. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt tycker det är allra snyggast med två instrument, symmetrisk placerade ovanför styrkronan. Egentligen behövs ju inga instrument överhuvudtaget: man känner ju hur fort man kör och man hör ju när motorn vill att man skall växla. Men det var ju det här med estetiken...

Sagt och gjort. Jag tog fram en bit alu-plåt och satte igång att fila till en ny instrumentpanel med plats för mätarna, tändningslås och ljusomkopplare.

Med tvenne instrument på plats behövde jag placera panelen lite längre bak för att kunna få lite lutning på Manx-fly-screenen. Jag ville inte borra för fästen i aluminium-kronan så efter en stunds övervägande letade jag upp den kromade original-kronan och använde dess styrinfästning som fäste för instrumentpanelen.

Innan några belackare vädrar morgonluft; sprickorna i hastighetsmätarglaset är inte frukten av vibrationer. Det skylls helt på undertecknad som vid ett tillfälle råkade tappa mätaren. Förutom ren klantighet kan jag bara skylla på att händerna var ganska oljiga vid tillfället. Får väl beställa ett nytt glas så småningom. Faktum är att 650:an inte skakar särskilt mycket. Jag vill nog påstå att den faktiskt vibrerar mindre än Hickley-Bonnevillen trots att den senare är utrustad med balansaxlar.

Jag funderade ett tag på att göra någon slags nummerskylt fram och ha en nästan helt dold belysning med hjälp av projektorljus. Efter att ha funderat ett tag, och bild-googlat en massa hojar kom jag fram till att det skulle kännas alldeles för high-tech för min gamla artefakt till hoj. Jag provade med en liten Bates-replica men det kändes inte heller rätt. Nu satte jag istället dit en svart 5 3/4 " lykta.

Mer då? Ja, som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan; jag skulle vilja ha dit ett par svarta plåtgaffelhylsor med Roadholder-märken, svart ram, en effektivare frambroms vore också trevligt. Manx-oljetank kanske? Jag skulle också kunna tänka mig att testa en toppkåpa om jag skulle trilla över en billigt. Typ Dunstall eller liknade den som satt på Commando produktions-racern.