Inåt land.

Idag drog jag inåt land. Omkring fem mil öster om Helsingborg ligger Söderåsen med sina underbart kurviga och backiga vägar. Där ligger också Ring Knutstorp. Jag fick en ingivelse och svängde in mot banan.

Denna måndagsförmiddag pågick det någon form av bankörning med gatreggade hojar. Mest moderna sporthojar.

Även om jag inte är så intresserad av den sortens maskiner var det ändå trevligt att stå och kolla en en stund. Och Duccarna låter gott, tycker jag.

Inspirerad kickade jag igång den röda Dominan och drog upp på Söderåsen. På de små kurviga vägarna kommer hon verkligen till sin rätt! Det är verkligen skitkul att lägga ner ordentligt, dra på och låta vridet dra en ut ur kurvorna. Hon går bra men inte perfekt. Jag har nästan fått till tändningen spot on; det handlar om att vrida statorplattan någon mm fram eller tillbaka bara. Däremot tvekar förgasaren en kort sekund innan den svarar när man drar på fullt på fyran från måttlig fart så där har jag lite att jobba med.

Det blev ungefär 15 mil innan jag var hemma igen. (Jag har ju bara varvräknare på hojen så det är en grov uppskattning.) Själva motorn är fri från inkontinens men jag har ett par andra irriterande oljeläckor. Växellådan skickar ut lite olja genom tryckstångstunneln. Ingen större sak och går väl att åtgärda genom att fräsa ett spår i stången och trä på en o-ring.

Det andra läckaget är riktigt fånigt och onödigt.

Det läcker alltså från oljepåfyllningslocket, särskilt vid lite inspirerad körning. Jag har testat några olika packningar utan synbar förbättring men får kanske skaffa ett nytt lock och se om det gör skillnad. Det är så himla tröttsamt när det kommer fram en Svenne eller en köpehojsåkare när man parkerat och denne för tusende gången klämmer fram sitt käcka "Hö, hö, man ser att det är en engelsk hoj!" Det handlar väl inte om vilket land hojen är tillverkad i. Det handlar om att det är grejor som är 50, 60 år gamla, har haft 10, 12 ägare varav kanske flera var tonåringar som satte skiftnyckeln i motorn så att metallspånen sprutade. En amerikansk gammal H-D läcker också olja. En italiensk gammal Ducati läcker olja. En svensk gammal Husqvarna läcker den också. En japansk Rikuo läcker olja. En ny Triumph läcker inte och den är väl engelsk? Den läcker möjligen om man kör med full fart rakt in i en Volvo V70. Då kan det komma en droppe.

Den uppmärksamme läsaren ser också att jag plockat bort ändkonorna på dämparna. Jag tycker att hojen går bättre utan dem. Men jag vet inte. Det kan ju var ren inbillning som en effekt av att hojen låter dovare. (Och mer!) Ljudet gör mycket för upplevelsen.

Mosten Engelsk Träff.

Jag är väl ingen utpräglad träffmänniska, antar jag. Att ligga drängfull i en glänta i en djup granskog under tiden som ett coverband exekverar låtar man hört tusen gånger förr är inte min kopp Earl Grey. Däremot gillar jag att titta, lyssna och dofta på motorcyklar. Och jag gillar att ha ett någorlunda utstakat mål att färdas mot när man beger sig ut på långtur.

En träff jag gillade är Mostens anglofilträff utanför Grenå på Jylland som jag varit på vid tre tillfällen. Här hände massor hela tiden; TT-lopp, veteran-cross och dragracing. En tre-fyrahundra engelska hojar surrade runt hela tiden och man kunde titta in hos engelsk-handlaren Frode Sörensen i det närbelägna samhället Allingåbro. Vare sig man var i behov av reservdelar eller bara ville dregla över de renoverade hojarna i skyltfönstret.

Bilderna är från våra besök hos Mosten 1996 och 1997. Kvaliteten är väl inte den bästa, inskannade som de är från gamla pappersfoton. Därtill tagna med en enkel kompaktkamera av en fotograf smålullig av den goda jylländska Thor-ölen.

Dominatorn på dansk mark. Huvudgatan i Allingåbro. I bakgrunden Frode Sörensens Nortonaffär.

Norton Commando och omisskännlig BSA.

Gött muller när engelska twinnar och stånkor rullar in i Allingåbro.

Härligt folkvimmel och horder med engelska hojar.

I skogen ute vid klubben.

Commandomotor i Featherbed.

Norton Dominator i skymningen.

BSA Spitfire.

Fina Ariel och Royal Enfieldstånkor.

Mostens klubbhus i bakgrunden. Jag (i grå t-shirt och jeans) har fått korn på en dam...

...men låtsas kika på en hoj. Smooth...

På podiet till höger står den Triumph man lottade ut. När namnet på den lyckliga vinnaren ropades ut under kvällen hördes ett unisont, besviket "neeej".

Schysst BSA-café.

Inne i samhället igen.

Jag på Dommien, en Velocette och en Matchless med Commandomotor.

Inför gemensamma turen i det omgivande landskapet.

Till vänster ser man motorvelodromen där de stenhårda gubbarna iförda vita skjortor körde Indian på träväggarna. Riktigt fränt!

Imponerande line up av uteslutande engelska järn.

Mekstopp på vägen. AJS'en har fått något tillfälligt driftstopp.

Sista gången jag var på Mosten-träffen var 2001. Vi var faktiskt på väg dit för några år sedan också men då fick kompisen punktering på sin K*w*s*k* Z900 när han försökte köra ifatt min Commando. Det var bara att vända hem och trösta sig med folköl i trädgården istället.

Royal Oilfield.

Såg en Blocketannons häromdagen med en snygg Enfield som var till salu. Den är säkert värd sina 35 tusen men det som verkligen kostar är ju nummerplåten! Bara den är ju värd 10 tusen... The Number of the Beast.

Friskt kopplat, hälften brunnet.

Den flygande reportern Mats Olofsson tittade förbi en vinterdag för något år sedan. Det resulterade i ett par rader i Classic Motor. "Gåsapågen", ja, ja...

Den gode Mats har väl inte fått allt hundra rätt i artikeln men som han skriver; initialt hade jag inte tänkt att dra elen själv på Dommien. Efter att ha kollat runt på nätet och startat en tråd på Nortonforumet började jag dock ana att det kanske inte var så himla komplicerat trots allt. Mina erfarenheter av el begränsar sig annars till de trådar man drog på sin gamla modelljärnväg när det begav sig. Ja, och en och annan kulo har man kanske spikat upp också, men that's it! 

Jag valde elektronisk tändning för enkelhetens skull. Jag tycker brytarna sitter bökigt till på 650/Atlas. Såhär blev elschemat sedan jag ritat upp det i mitt avancerade ritprogram.

Som synes minimalt med komponenter och trådar. Allt fungerade direkt efter uppstart och har fortsatt så, till ohöljd glädje för undertecknad eldyslektiker.

Den där episoden på Danmarksfärjan som Mats refererar till i artikeln, minns jag fortfarande. Det hela avlöpte när vi skulle till engelskträffen hos Mosten i Allingåbro utanför Grenå, jag tror det var 1997. Nere på bildäck var det ganska skumt och med solglasögon på sig var sikten inte den allra bästa. Jag flödade Amalen som vanligt tills soppan rann ur flottörhuset. När jag ställde mig på kicken och svingade högerbenet gnistrade det rejält mellan magnethuset och pick-upen. Det tog så klart inte mer än bråkdelen av en sekund innan bensinen fattade eld. Min kompis pekade och gestikulerade och i ögonvrån såg jag hur ett halvdussin danska matroser kom rusande med brandsläckare skrikandes: "HVAD FANDEN SKER DER!?!!!" Det är danskt tungomål och betyder "Ursäkta min herre, kan vi assistera på något vis?" Ungefär.

Som tur var fann jag mig fort, hade handskarna på mig och kunde slå ner den lilla brasan innan jag med skrikande däck drog av färjan. I backspegeln syntes en matros som slog ut med armarna, en annan skakade på huvudet och en tredje hytte med näven. Kompisen låg dubbelvikt över styret på sin AJS när han körde iland.

Rockers vs mods.

I lördags begav jag mig till Malmö för att för andra gången deltaga i ett litet event kallat Rockers vs mods. Själv kallar jag mig väl kanske inte rocker. Man är väl snarare en reinkarnerad svensk femtiotalsknutte född 30 år försent. Varför gå över ån efter vatten när svenska skinnknuttar var mycket hårdare än engelska rockers?

Jag rullade i alla fall ut Dominatorn, i fjor mesade jag och körde Bonnevillen. Hojen är fortfarande under utsortering efter renoveringen så det var inte helt utan en viss oro jag rullade iväg söderut. Jag har ju själv som glad amatör satt ihop bågen. Det medför att jag ännu inte kan tillåta mig lyxen att slappna av helt utan sitter och lyssnar efter eventuella missljud.

Strax utanför Malmö stannade jag till för att lätta på trycket och sträcka ut ryggen efter sju mil bakom ett lågt clip on-styre och en låååång Manxtank. Att sadeln är hård och tunn som en planka har däremot aldrig bekymrat mig.

Jag noterade att baklyset hade slutat fungera. Ja, ja, glödlampor brukar ju vibrera sönder och jag började fundera på någon form av dioder istället. Vid en närmare titt visade sig glödlampan faktiskt vara hel. Istället var det lödningen av kabeln inne i lamphållaren som hade gått på lunch. Armaturen är en sådan där ny Lucas-replik. Antagligen tillverkad i någon asiatisk svett-shop. Sådana här tramsfel hände aldrig på riktiga orginal-Lucas. Jag klippte bort kabeln för att undvika kortslutning, kickade igång hojen och drog in mot Davidshallstorg.

Inne på torget hade det samlats omkring 50 hojar av olika ursprung; en Norton med 920-kubiks Commandomotor i Widelineram, en handfull BSA, några schyssta Guzzis, en hel drös nya Bonnevilles och Thruxtons, någon H-D(!) någon Bumse samt en hel hög med förklädda japsare som försökte se ut som gamla engelska café-racers.

Jag hann knappt stänga av motorn och fälla ut sidostödet innan man välkomnades och sedvanligt hojsnack tog vid.

BSA Road Rocket. En hoj jag helt klart skulle kunna tänka mig i garaget.

Moto-Guzzi café. Guzzis blir riktigt feta café-racrar i rätt händer men jag har inte riktigt förlikat mig med kardandriften. Än.

BSA A65 Thunderbolt.

Birmingham Small Arms. Jo, en gång skall jag ha en Beeza igen!

Trevlig stämning på torget. Jag gillar det här med en träff mitt i en stad. Traditionellt sett har de träffar man varit på i allmänhet oftast exekverats i en kohage långt ute i skogen någonstans. En annan sak jag gillar är att träffen startar på ett rimligt klockslag. (14:00) Nästan alla veteranträffar och anglofila arrangemang skall av någon outgrundlig anledning alltid starta så tidigt på morgonen att man måste gå upp i svinottan för hinna fram i tid. Varför?

Road Rocket igen.

Efter ett tag var det dags att äntra hojarna och snurra runt i centrala Malmö för att göra upp med mopedfolket i Ben Sherman-skjortor och parkas på Stortorget. (Tror jag det var, har inte helkoll på Malmös geografi.)

Hojen fungerade ganska bra trots allt vad det innebär med kortegekörning med ideliga start, stopp, tokgasningar och inbromsningar. Dessutom med luftkyld motor i en relativt varm innerstad. Solfjäderkopplingen är en dröm och frambromsen är faktiskt helt okej. Däremot blev jag lite orolig över att motorn spikade lite under belastning.

När vi lämnat Malmö för en tur på fem, sex mil på vackra landsvägar mellan Malmö och Lund märkte jag ett irriterande ljud som lät "fvrrrrrr". Ungefär som ett hårt spänt spännband i fartvind. Det visade sig vara bränsletanken som vibrerade högfrekvent. När vi kom fram till Lund visade sig ett bränslerelaterat problem till; soppan rann rakt igenom förgasaren och ut genom dräneringsslangen. Det har man ju inte råd med, med tanke på dagens bränslepriser. Nåja, baksidan av växellådshuset blev ju i alla fall ordentligt rengjort. En del olja hade också kladdat ner vänstersidan av cykeln. Jag blev först lite orolig att motorn tryckte ur sig oljan vid cylinderfoten men det visade sig bara vara något så banalt som returoljeslangen som blivit mjuk i värmen. Enkelt kurerat genom att dra åt slangklämman.

I Lund grillades det viltkorv och det var skönt att skölja ner avgassmaken i munnen med lite kall vätska. Man kunde också passa på att kika lite närmare på hojarna igen.

För de som var hågade vankades det fest i Malmö. Eder legitimerade förtidsstofil och tråkmåns anträdde dock färden hemåt då jag lovat frugan att komma hem innan kvällen blev alltför sen. Hojen gick bra hela vägen med undantag av att soppan fortfarande rann ur förgasaren, tanken vibrerade och motorn spikade lite vid acceleration.

Väl hemma rullade jag trött men nöjd in hojen i garaget för att deala med de petitesserna under morgondagen. Ungefär 25 mil blev testturen med Dominatorn och jag upplevde inga som helst krämpor i vare sig rygg eller handleder trots körställningen.

På söndagen tog jag itu med hojen. Sladden till baklyset löddes fast ordentligt. Tanken fick nya gummikuddar. Jag tog loss förgasaren och blåste rent med tryckluft. Ett bränslefilter satte jag också dit. (Sent skall syndaren vakna.) Jag ändrade tändningen till 34 grader och spikningarna försvann nästan helt. Jag skall testa med högre värmetal på stiften innan jag justerar tändningen ytterligare. Jag passade också på att efterdra toppen när tanken ändå var av.

På det hela taget är jag riktigt nöjd. Både med träffen och med hojen. Sådana här lite längre turer säger så oerhört mycket mer om statusen på maskinen än att bara köra runt kvarteret.

Om jag finge önska mig något så vore det att tanken var lite kortare så att man kom några cm längre fram och att styret var bara ett par cm högre. Tanken är i glasfiber och dagens skitbensin kan ha förödande effekter på plastmaterialet. Rätt som det är rinner hela tanken ner i förgasaren. Dags att börja spara till en short circuit aluminiumtank. Det är den här hojen värd!

Engelskt väder.

Imorgon tänkte jag bege mig ner till Malmö för att kolla om det blir fler engelska hojar i år än på fjorårets Rockers v Mods. Väderleksrapporterna prognostiserar möjliga regnskurar under dagen. Det gäller alltså att förbereda sig. En dag som denna med 26, 27 graders värme är som gjord för att fetta in kletstället. Vaxet smälter som, tja... vax i värmen och blir lätt att applicera.

Jag har hört att det finns bättre material nuförtiden. Gore-tex, Cordura, asbest och allt vad de heter. Själv är jag svag för gamla klassiska varumärken och försöker gärna hålla fanan högt för ärevördiga men kanske något obsoleta produkter.

Asbest, det låter ju förresten livsfarligt.

Att tillbringa de sju milen ner till Malmö i sprutet från det skärmlösa framhjulet känns inte som ett angenämt prospekt. I gömmorna fanns en gammal glasfiberskärm som jag kapat ner och lackat med sprayburk. Lite raggartape får dölja de värsta mistorna.

Rena rama touring-maskinen. Jag är beredd.

Klockan 14:00 börjar arrangemanget på Davidshallstorg.

Hamnträff.

Under sommarhalvåret ordnas det ju diverse mer eller mindre organiserade motorträffar överallt i vårt land. En onsdagskväll i månaden träffas motorfolk på hamnkajen i Viken mellan Höganäs och Helsingborg. Det händer inte särskilt mycket; man strosar runt i solskenet, glor på bilar och hojar, hälsar på några bekanta och tar det allmänt lugnt. Ikväll var det dags för hamnträff i Viken och då dagen bjöd på högsommarvärme grenslade jag Dominatorn och hamnade också där, så att säga. Det brukar mest vara bilar där men ett par intressanta hojar kan man oftast skönja sedan man kryssat fram mellan den myriad av nya och ointressanta glidare som av någon märklig anledning alltid skall stå i vägen på alla veteranträffar. Möjligtvis har förarna av dessa nya glänsande sänken missuppfattat själva begreppet "veteranträff". Det är alltså hojen som bör vara gammal, inte föraren.

Nåiallafall, som Lindeman brukade säga, direkt när jag svängde ner mot hamnen i Viken för att parkera moppen stod där en hoj som gjorde mödan värd; det är inte varje dag man ser en Vincent. Dessutom en som förefaller användas istället för att stå bakom ett rep i något musealt sammanhang.

Jag gillar verkligen den biffiga Vincent-motorn. Och tanken. Och det tidiga innovativa tänket med fjädringen och motorn som bärande del. Men... bakdelen på en Vincent ser dessvärre ut som om en rörmokare på ett oljeraffinaderi har gått bärsärk.

Jag slog en lov på kajen och det fina vädret hade lockat fram ett par gamla Trajjor också. Bland annat en Bonneville stofferad i British Racing Green café-kläder.

Nedan en 68:a tror jag.

Lite längre bort stod en BSA A65:a som lämnade Small Heath 1965. Schysst café-stuk med clip-on, bakåtflytt, oljekylare och Dunstall-liknande dämpare.

En Panther-stånka hade också tagit sig till Viken denna kväll. Sidovagnen föreföll dock ha ramlat av någonstans på vägen. För visst finns det väl någon gammal engelsk medeltidslag som säger att man måste ha vagn på dessa långslagiga stånkor?

Mitt bilintresse är ganska måttligt. Jag är dock lite svag för den bulliga formgivningen på amerikanska 1940- och tidiga 1950-talsbilar. Blyslädar, pickisar och bussiness-kupeér. Och hot rods förstås. Eller ännu hellre rat rods. Träffens mest attitydfyllda bil stod lite undanskymd bakom glasskiosken.

På sådana här tillställningar blir jag oftast lite frustrerad, eller kanske inspirerad, och längtar ut på vägarna trots att det är trevligt att strosa runt. Dommien startade på första. Det har den faktiskt gjort ända sedan renoveringen. Varm som kall.