Rockers vs mods.

I lördags begav jag mig till Malmö för att för andra gången deltaga i ett litet event kallat Rockers vs mods. Själv kallar jag mig väl kanske inte rocker. Man är väl snarare en reinkarnerad svensk femtiotalsknutte född 30 år försent. Varför gå över ån efter vatten när svenska skinnknuttar var mycket hårdare än engelska rockers?

Jag rullade i alla fall ut Dominatorn, i fjor mesade jag och körde Bonnevillen. Hojen är fortfarande under utsortering efter renoveringen så det var inte helt utan en viss oro jag rullade iväg söderut. Jag har ju själv som glad amatör satt ihop bågen. Det medför att jag ännu inte kan tillåta mig lyxen att slappna av helt utan sitter och lyssnar efter eventuella missljud.

Strax utanför Malmö stannade jag till för att lätta på trycket och sträcka ut ryggen efter sju mil bakom ett lågt clip on-styre och en låååång Manxtank. Att sadeln är hård och tunn som en planka har däremot aldrig bekymrat mig.

Jag noterade att baklyset hade slutat fungera. Ja, ja, glödlampor brukar ju vibrera sönder och jag började fundera på någon form av dioder istället. Vid en närmare titt visade sig glödlampan faktiskt vara hel. Istället var det lödningen av kabeln inne i lamphållaren som hade gått på lunch. Armaturen är en sådan där ny Lucas-replik. Antagligen tillverkad i någon asiatisk svett-shop. Sådana här tramsfel hände aldrig på riktiga orginal-Lucas. Jag klippte bort kabeln för att undvika kortslutning, kickade igång hojen och drog in mot Davidshallstorg.

Inne på torget hade det samlats omkring 50 hojar av olika ursprung; en Norton med 920-kubiks Commandomotor i Widelineram, en handfull BSA, några schyssta Guzzis, en hel drös nya Bonnevilles och Thruxtons, någon H-D(!) någon Bumse samt en hel hög med förklädda japsare som försökte se ut som gamla engelska café-racers.

Jag hann knappt stänga av motorn och fälla ut sidostödet innan man välkomnades och sedvanligt hojsnack tog vid.

BSA Road Rocket. En hoj jag helt klart skulle kunna tänka mig i garaget.

Moto-Guzzi café. Guzzis blir riktigt feta café-racrar i rätt händer men jag har inte riktigt förlikat mig med kardandriften. Än.

BSA A65 Thunderbolt.

Birmingham Small Arms. Jo, en gång skall jag ha en Beeza igen!

Trevlig stämning på torget. Jag gillar det här med en träff mitt i en stad. Traditionellt sett har de träffar man varit på i allmänhet oftast exekverats i en kohage långt ute i skogen någonstans. En annan sak jag gillar är att träffen startar på ett rimligt klockslag. (14:00) Nästan alla veteranträffar och anglofila arrangemang skall av någon outgrundlig anledning alltid starta så tidigt på morgonen att man måste gå upp i svinottan för hinna fram i tid. Varför?

Road Rocket igen.

Efter ett tag var det dags att äntra hojarna och snurra runt i centrala Malmö för att göra upp med mopedfolket i Ben Sherman-skjortor och parkas på Stortorget. (Tror jag det var, har inte helkoll på Malmös geografi.)

Hojen fungerade ganska bra trots allt vad det innebär med kortegekörning med ideliga start, stopp, tokgasningar och inbromsningar. Dessutom med luftkyld motor i en relativt varm innerstad. Solfjäderkopplingen är en dröm och frambromsen är faktiskt helt okej. Däremot blev jag lite orolig över att motorn spikade lite under belastning.

När vi lämnat Malmö för en tur på fem, sex mil på vackra landsvägar mellan Malmö och Lund märkte jag ett irriterande ljud som lät "fvrrrrrr". Ungefär som ett hårt spänt spännband i fartvind. Det visade sig vara bränsletanken som vibrerade högfrekvent. När vi kom fram till Lund visade sig ett bränslerelaterat problem till; soppan rann rakt igenom förgasaren och ut genom dräneringsslangen. Det har man ju inte råd med, med tanke på dagens bränslepriser. Nåja, baksidan av växellådshuset blev ju i alla fall ordentligt rengjort. En del olja hade också kladdat ner vänstersidan av cykeln. Jag blev först lite orolig att motorn tryckte ur sig oljan vid cylinderfoten men det visade sig bara vara något så banalt som returoljeslangen som blivit mjuk i värmen. Enkelt kurerat genom att dra åt slangklämman.

I Lund grillades det viltkorv och det var skönt att skölja ner avgassmaken i munnen med lite kall vätska. Man kunde också passa på att kika lite närmare på hojarna igen.

För de som var hågade vankades det fest i Malmö. Eder legitimerade förtidsstofil och tråkmåns anträdde dock färden hemåt då jag lovat frugan att komma hem innan kvällen blev alltför sen. Hojen gick bra hela vägen med undantag av att soppan fortfarande rann ur förgasaren, tanken vibrerade och motorn spikade lite vid acceleration.

Väl hemma rullade jag trött men nöjd in hojen i garaget för att deala med de petitesserna under morgondagen. Ungefär 25 mil blev testturen med Dominatorn och jag upplevde inga som helst krämpor i vare sig rygg eller handleder trots körställningen.

På söndagen tog jag itu med hojen. Sladden till baklyset löddes fast ordentligt. Tanken fick nya gummikuddar. Jag tog loss förgasaren och blåste rent med tryckluft. Ett bränslefilter satte jag också dit. (Sent skall syndaren vakna.) Jag ändrade tändningen till 34 grader och spikningarna försvann nästan helt. Jag skall testa med högre värmetal på stiften innan jag justerar tändningen ytterligare. Jag passade också på att efterdra toppen när tanken ändå var av.

På det hela taget är jag riktigt nöjd. Både med träffen och med hojen. Sådana här lite längre turer säger så oerhört mycket mer om statusen på maskinen än att bara köra runt kvarteret.

Om jag finge önska mig något så vore det att tanken var lite kortare så att man kom några cm längre fram och att styret var bara ett par cm högre. Tanken är i glasfiber och dagens skitbensin kan ha förödande effekter på plastmaterialet. Rätt som det är rinner hela tanken ner i förgasaren. Dags att börja spara till en short circuit aluminiumtank. Det är den här hojen värd!

Engelskt väder.

Imorgon tänkte jag bege mig ner till Malmö för att kolla om det blir fler engelska hojar i år än på fjorårets Rockers v Mods. Väderleksrapporterna prognostiserar möjliga regnskurar under dagen. Det gäller alltså att förbereda sig. En dag som denna med 26, 27 graders värme är som gjord för att fetta in kletstället. Vaxet smälter som, tja... vax i värmen och blir lätt att applicera.

Jag har hört att det finns bättre material nuförtiden. Gore-tex, Cordura, asbest och allt vad de heter. Själv är jag svag för gamla klassiska varumärken och försöker gärna hålla fanan högt för ärevördiga men kanske något obsoleta produkter.

Asbest, det låter ju förresten livsfarligt.

Att tillbringa de sju milen ner till Malmö i sprutet från det skärmlösa framhjulet känns inte som ett angenämt prospekt. I gömmorna fanns en gammal glasfiberskärm som jag kapat ner och lackat med sprayburk. Lite raggartape får dölja de värsta mistorna.

Rena rama touring-maskinen. Jag är beredd.

Klockan 14:00 börjar arrangemanget på Davidshallstorg.

Hamnträff.

Under sommarhalvåret ordnas det ju diverse mer eller mindre organiserade motorträffar överallt i vårt land. En onsdagskväll i månaden träffas motorfolk på hamnkajen i Viken mellan Höganäs och Helsingborg. Det händer inte särskilt mycket; man strosar runt i solskenet, glor på bilar och hojar, hälsar på några bekanta och tar det allmänt lugnt. Ikväll var det dags för hamnträff i Viken och då dagen bjöd på högsommarvärme grenslade jag Dominatorn och hamnade också där, så att säga. Det brukar mest vara bilar där men ett par intressanta hojar kan man oftast skönja sedan man kryssat fram mellan den myriad av nya och ointressanta glidare som av någon märklig anledning alltid skall stå i vägen på alla veteranträffar. Möjligtvis har förarna av dessa nya glänsande sänken missuppfattat själva begreppet "veteranträff". Det är alltså hojen som bör vara gammal, inte föraren.

Nåiallafall, som Lindeman brukade säga, direkt när jag svängde ner mot hamnen i Viken för att parkera moppen stod där en hoj som gjorde mödan värd; det är inte varje dag man ser en Vincent. Dessutom en som förefaller användas istället för att stå bakom ett rep i något musealt sammanhang.

Jag gillar verkligen den biffiga Vincent-motorn. Och tanken. Och det tidiga innovativa tänket med fjädringen och motorn som bärande del. Men... bakdelen på en Vincent ser dessvärre ut som om en rörmokare på ett oljeraffinaderi har gått bärsärk.

Jag slog en lov på kajen och det fina vädret hade lockat fram ett par gamla Trajjor också. Bland annat en Bonneville stofferad i British Racing Green café-kläder.

Nedan en 68:a tror jag.

Lite längre bort stod en BSA A65:a som lämnade Small Heath 1965. Schysst café-stuk med clip-on, bakåtflytt, oljekylare och Dunstall-liknande dämpare.

En Panther-stånka hade också tagit sig till Viken denna kväll. Sidovagnen föreföll dock ha ramlat av någonstans på vägen. För visst finns det väl någon gammal engelsk medeltidslag som säger att man måste ha vagn på dessa långslagiga stånkor?

Mitt bilintresse är ganska måttligt. Jag är dock lite svag för den bulliga formgivningen på amerikanska 1940- och tidiga 1950-talsbilar. Blyslädar, pickisar och bussiness-kupeér. Och hot rods förstås. Eller ännu hellre rat rods. Träffens mest attitydfyllda bil stod lite undanskymd bakom glasskiosken.

På sådana här tillställningar blir jag oftast lite frustrerad, eller kanske inspirerad, och längtar ut på vägarna trots att det är trevligt att strosa runt. Dommien startade på första. Det har den faktiskt gjort ända sedan renoveringen. Varm som kall.

Solskenstouring.

Ibland känner man sig frustrerad och svårbeskrivbara olustkänslor sprider sig i kroppen utan alldeles uppenbara förklaringar. Några mil på hoj brukar ha en viss uppfriskande och terapeutisk verkan. Om man sedan dessutom tvingas till fysisk brottning med en sidovagns gyroskopiska krafter kan ju kroppen också få sitt som en synergieffekt.

Efter sistlidna veckas ymniga regnande lovade dagen solsken och hyfsad temperatur. Jag rullade ut sidovagnsekipaget och bryggde en termos med starkt Zoégaskaffe.

Jag tänkte mig att köra upp till Bjärehalvön. Här finns det många kurviga och backiga vägar och trafiken brukar dessutom vara ganska gles.

Förmiddagssolen börjar redan kännas varm mot oljerocken när jag rullar iväg mot Ängelholm som snart passeras. Här är jag på väg upp mot toppen av bergsryggen som utgör Bjärelandet. Kameran är riktad söderut och man ser Skälderviken och där bortom i diset anas Kullahalvön.

Det är inte så lång körning innan det går neråt igen vid Nötte Backar. På bilden kan man ana Laholmsbukten där bortom grönskan.

Vägen slingrar sig ner mot Båstad. Man passerar, den snart obsoleta, järnvägen via en plankorsning. Kommer att tänka på Ines Uusmanns bevingade ord: "Om man kan åka till månen fram och tillbaka, så kan man också tycka att det är rimligt att tycka att man ska kunna bygga den här tunneln och andra stora tunnlar miljösäkert." Nåja, denna dag ser jag varken döda fiskar eller Rhoca-Gil-skadade kossor och nämnda politiker försäkrade ju en gång att "Vi planerar inte att förbjuda motorcyklism - i dagsläget." Känns ju betryggande...

Jag rullar in i Båstad och passar på att tanka. Så här innan sommaren slipper man trängas med horder av Range Rovers och knähöga sportcabbar. Jag ser varken några brats med rosa skjortor och kotlett-frillor eller överklassbrudar med Botoxsprängda läppar. Det är ju ett tag till tennisveckorna och champagnevaskningen på Pepes Bodega.

Jag lämnar Båstad bakom mig och tar vägen västerut som slingrar sig mellan berget och havet. Norrvikens trädgårdar passeras och efter ett tag har jag kommit fram till det lilla fiskeläget Kattvik.

Notera flakmoppen nere på hamnkajen. Inget fiskeläge är komplett utan den obligatoriska gubben med flakmoppe. Skönt att se att det fortfarande finns äkta kulturbärare i vårt likformiga medelklass-samhälle.

Nu kan det vara dags för en kopp kaffe! Under tiden pysslar flakmoppegubben fortfarande med sitt där nere.

Efter kaffepausen drar jag uppåt via en liten väg som slingrar sig mellan rapsfält och små skogsdungar. I backspegeln ser man Laholmsbukten och framåt ser man samtidigt havet vid Torekov.

Så här är den då. Utsikten som stockholmare och ankdammens kändisar betalar mellan 10 och 20 miljoner för att se några veckor i juli. Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: "En dåre och hans pengar är snart åtskilda." En Hinckley-Traja framför fönstret som skymmer utsikten mot Hallands Väderö sänker kanske taxeringsvärdet något?

Vänder man blicken lite åt vänster kan man se hem till Kullahalvön. Postcode envy ligger inte för mig men jag sätter mig ner en stund och suger i mig utsikt till ett värde av några tusenlappar utan att betala innan jag grenslar hojen igen.

Jag lämnar Torekov och kör i strålande solsken på små vägar längs halvöns sydsida. Det börjar gå ganska hyfsat med sidovagnen men man får inte vara lat. Det går inte att sitta still i sadeln utan man får burka rätt så bra om man vill hålla lite fart. Särskilt i högersvängar som fortfarande är ett gissel med tom vagn. Känner mig lite löjlig när man hänger ut som en roadracing-åkare trots den minst sagt moderata farten. Tankarna vandrar och jag tänker att Trajjan egentligen är lite för snabb för att ha en sidovagn på. Visst, hon är ju ingen racer men hastigheter över 100 km/t med vagnen känns vådligt på små och okända vägar. Man kanske skulle satsa på en gammal stånka med plunger eller stenben som dragare i stället? En BSA B33:a kunde kanske vara lagom att puttra runt på? De är ju små, snygga och brukar inte vara så dyra. Lättmekade och gott om delar finns det också.

När jag kommer hem till ranchen igen har solen passerat zenit och det kurrar i magen. Drygt tio mil blev det idag.

Press.

Hojintresset går upp och ner. Orsakerna till att man en gång skaffade hoj kan vara diffusa och höljda i dunkel. En del inspiration kan man ha fått från fackpressen. Ibland kan man peka ut specifika ögonblick som varit avgörande för ens val. Jag minns i alla fall ett par milstolpar som varit avgörande för mina val.

Jag började min hojkarriär 1991 på en liten 350-kubiks parallelltwin tillverkad i ett örike. Dock ej i ett europeiskt sådant. Nej då, denna lilla båge rullade av bandet i ett avlägset asiatiskt örike. Det var vad pengarna räckte till då 1991. Tre, eller fyra tusen tror jag att jag gav. Egentligen drömde man om en femtiotalare av något slag; en H-D eller något engelskt kanske. Något som man kunde köra med värdighet på till spelningarna med rockabillybandet. Drömmarna kändes dock avlägsna för en halvamatörmusiker. 350:an sprayades i alla fall mattsvart med sprayfärg från macken och skärmarna kapades ner. Jag hittade ett gammalt tombstone-baklyse som glatt skruvades dit.

En vacker dag dog hojen och eftersom varken pengar eller kunskaper fanns i större utsträckning bar vi upp den i lägenheten på tredje våningen. Där stod den några år på sin plats i vardagsrummet mellan tv:n och flipperspelet innan jag sålde den till en arbetskamrat.

Så en dag 1994 när jag åkte i en kompis gamla Volvo Duett stannade vi till vid en kiosk. Ända sedan början av 1990-talet brukade jag köpa strönummer av MCM. Nu stod ett nummer på hyllan som verkade lockande. Omslaget lovade gamla bobbers, Vincent-historik och en Triumph Metisse.

Men när jag satt där i Duetten och bläddrade i blaskan var det ett uppslag som omedelbart fångade mig; artikeln om de finska rockarna i Oilers MC och deras maskiner. Jag minns särskilt de båda Norton café-racercyklarna som figurerar på bilderna.

I samma veva hade ett par kompisar skaffat sig en BSA respektive en gammal Ariel. När jag sedan såg en Dominator med widelineram och Manxtank stå parkerad i de södra delarna av Helsingborg var det kört. Ett år senare hade jag gnetat ihop pengar till en Norton Dominator 99. Den hojen har jag fortfarande kvar.

En annan MCM-artikel jag minns är från 1995. Det är en feature om caféracerns dag i Holland. På den tiden var en café-racer liktydigt med en engelsk, eller möjligen italiensk hoj från 50- 60- eller 70-talen. Att kalla en klunsig radfyra med kort sadel och avgasbandage för café-racer föresvävade väl ingen vettig människa.

Det är ju inte många bilder men vilka avtryck de bilderna gjorde! Detta var ju innan gemene man hade internet så man sög ju i sig det som fanns. Bildgooglar man cafe racer idag kan man ju sitta i timmar och glo på bilder.

Förutom MCM brukade jag köpa engelska Classic Bike ibland. En hoj därifrån har också etsat sig fast i medvetandet; en Norton Atlas i Manx-kläder. Tycker att den hojen är själva sinnebilden för en caféracer. Vore den min skulle jag faktiskt inte ändra på någonting.

Nuförtiden är det sällan jag köper mc-tidningar. Dels gick mitt hoj-intresse i sig ner ett tag och andra intressen odlades, dels tyckte jag MCM mer och mer mest innehöll alldeles för mycket kreditkorts-Harleys och bisarra utställningshojar. "Ser ut som en våt dröm hos Salvador Dali med färger från My Little Pony" tror jag mig minnas att Joakim Lindengren mycket träffande uttryckte sig om dylika hojar i en krönika.

Svenska Classic Bike köpte jag de första numren av men jag kom aldrig riktigt överens med den blaskan. Den kändes så BMW på något sätt; lite förnumstig och ordentlig. Visst var där några artiklar om engelska hojar men de kändes så pliktskyldiga. Jag fick aldrig känslan att de var skrivna med något vidare patos.

Nu finns ju allt man vill ha på nätet.

Street View.

Idag regnar det. Om man nu inte känner för att vara ute och skita ner sig på hojen eller vara i garaget och skita ner sig kan man ju alltid ägna dagen åt lite slösurfande. Google Street view till exempel, låter en ju färdas över hela världen utan att man blir vare sig blöt eller oljig.

Vi börjar väl på den mest legendariska av legendariska adresser; Bracebridge Street i Birmingham. Här låg Nortonfabriken fram till 1962 då den stängdes. (Fast Norton startade verksamheten på Bradford Street i samma stad.) Härifrån lastades min Dominator ut en dag 1960 med lite blybemängd bensin och Castrol-olja i tankarna och komprimerad Black Country-luft i ringarna. Ihopsatt och provkörd av tvättäkta Brummies.

Idag finns huvudbyggnaden på Bracebridge Street faktiskt kvar även om det känns något beklämmande att se byggnaden. Så här ser det ut på platsen.

1962 var det som sagt slut med Bracebridge Street-eran. Norton köptes av AMC redan 1953 och 1962 gick flyttlasset till AMC´s fabrik i Plumstead i sydöstra London. Här tillverkades de båda systermärkena AJS och Matchless och här tillverkades även min 650SS-motor som över fyrtio år senare i ett korsvirkeshus i Skåne skulle komma att förenas med Featherbedramen från Birmingham.

Området är idag tydligen helt sanerat och inga spår finns kvar av AMC-fabriken om jag uppfattat saken rätt. Området ser ganska trist ut och skärmdumpen nedan från Plumstead motsäger knappast den uppfattningen.

1966 var det AMC´s tur att hamna på obestånd. Man ombildades som Norton-Villiers och blev en del av Manganese-Bronze Holdings Ltd. 1968 kom så den första Norton Commandon ut på marknaden. Commando-ramen tillverkades i Manchester, motorn gjordes i Wolverhampton och hela härligheten monterades, till en början, ihop i Plumstead. 1969 flyttades hela monteringen så upp till Wolverhampton. Om jag inte fått allt om bakfoten var det i dessa lokaler på Marston Road det skedde.

Som mest monterade man 80 hojar i veckan. Så här såg det ut inne i fabriken:

En (antagligen regnig) dag 1971 lastade man även ut min 750 Commando Roadster från tegelbyggnaden på Marston Road. Byggnaden finns fortfarande kvar och ser ut så här.

Uppenbarligen säljer man nu golv och mattor i lokalerna. Suck.

Norton var bara ett av många offer för den strukturomvandling som skedde i Storbritannien under 1960, 70- och 80-talen. Vårdar och utvecklar man inte sitt varumärke finns man, i bästa fall, bara kvar som ett kollektivt minne. I värsta fall säljs varumärket och återanvänds till något banalt ändamål utan koppling till ursprunget. Gamla loggor har uppenbarligen ett inte ringa marknadsvärde även sedan fräsarna och svarvarna smälts ner och tegelväggarna raserats. Fast skall man se det i ett längre historiskt perspektiv är ju strukturomvandling egentligen bara ett påhittat begrepp för något som pågått sedan urminnes tider.

På våra kära engelska maskiner sköttes (nåja) ljus och tändning av Joseph Lucas. Lucas byggde på 1930-talet dessa imposanta byggnader för sin tillverkning på Great King Street i Birmingham.

De revs så sent som på 1990-talet. Det gör alltid ont i mig att se rivningar av byggnader med inbyggda hantverkskvaliteter som vi inte överhuvudtaget inte kan lösa idag. Ofta ersätts de rivna husen inte av någonting alls eller så uppför man billiga kåkar med kalkylerat kort livslängd.

Jag har inte lokalkännedom och har inte brytt mig om att lägga någon energi på att hitta den exakta positionen för Lucas fabriker men såhär ser det i alla fall ut på Great King Street i Birmingham idag. Tja, vad säger man?

Birmingham Small Arms, BSA, var ett tag världens största motorcykeltillverkare. I fabriken i Small Heath tillverkades också den vackra och välljudande vibrator, kallad BSA 650 Lightning, som jag ägde ett tag.

Idag återstår endast en liten del av fabriken på Armoury Road.

Det förefaller som om man fortfarande tillverkar BSA-gevär, eller i varje fall delar till dem, i en del av byggnaden. BSA började ju som en sammanslutning av vapentillverkare i Birmingham redan 1861.

Här kan du se en intressant film om BSA´s och den brittiska motorcykelindustrins försvinnande. Bland annat visas bilder inifrån Nortonfabriken på Bracebridge Street när de sista hojarna byggs innan flytten från Midlands ner till London och AMC.