Årets sista färd

Årets sista hojtur på årets näst sista dag. Sex plusgrader och strålande sol. Jag kunde inte motstå att rulla ut Commandon och ta en sväng. En del andra hojar syntes också ute på vägarna. Under en omkörning på väg mot den lokala metropolen Jonstorp flög plötsligt tanklocket upp på min indiska Roadster-tank och lite av den dyra 98-oktaniga vätskan skvätte också ut.

Den lilla kromade plåtbit som utgör låsmekanism hade bestämt sig för att kliva av och bosätta sig någonstans i diket längs landsvägen. Det fick bli en fusklagning med en bit bockad plåt så länge.

Överhuvudtaget är väl kvaliteten på tanken rätt så indisk, om man säger så. Tanklocket sitter snett och passformen på tanken återspeglas i det låga inköpspriset. Vad värre är att jag har börjat irritera mig på tankens form. Jag har inte riktigt kunnat peka på vad det är som är galet med tanken men insåg för ett tag sedan att den lite lådlika formen beror på att tanken inte sluttar ner mot sadeln som på en "äkta" Roadster-tank. Den saknar originalets flyt. Kanske börjar jag irritera mig till den grad att jag helt enkelt måste köpa en ny tank. Suck, ibland är det dyrt att handla billigt.

Summering 2018

Jag var ute en liten sväng på Commandon häromdagen och började summera hojåret för mig själv. Plusgraderna var lätträknade denna decemberdag men det värmde att tänka på den gångna säsongen. 2018 kommer antagligen att gå till historien som året med ihållande rekordvärme och torka från april till oktober.

Med nyihopsatt Commando började säsongen dock redan i januari. Efter vissa initiala problem med oljeläckage mellan den renoverade toppen och cyllen fick jag till slut rätsida på det hela och hojen har därefter gått som en klocka hela året. Det har blivit många mil, såväl längre turer som kortare till lokala näringsetablissemang eller till svalkande dopp i havet.

2018 blev också året då jag kröp till korset och lade solglasögonen på hyllan. Jag har alltid kört med öppen hjälm. Dels av estetiska skäl, det ser mer tidstypiskt ut när man kör gamla hojar, men också för att jag faktiskt gillar att känna fartvinden i ansiktet. De senaste åren har jag dock börjat känna av något slags drag i ögonen som obönhörligt resulterat i huvudvärk i samband med hojåkning. Jag har testat en massa olika glasögon och goggles men inget har hjälpt. Skulle jag verkligen behöva resignera och skaffa mig en telefonkiosk att trä över skallen? En dag tidigt i maj knallade jag in på den lokala mc-butiken och slog till på ett visir som man knäpper fast på jet-hjälmen. Aaah, allt drag försvann helt! Och sikten blev bättre än med solglasögon! 300:- spänn för en kinesiskt plastbit som det står "Bell" på är såklart något av ett rån men har ändå varit värt varenda krona. Att man sedan ser ut som en alien kan jag bjuda på då det fungerat långt över mina (förvisso lågt ställda) förväntningar.

I övrigt kan jag konstatera att Commandon mer och mer har blivit en original-stukad Roadster.

Så planen är alltså att låta Commandon bli mer stock medan Dominatorn mer och mer blir en räser. Eller plan och plan, det är så det har utkristalliserat sig under året. Senaste tillskottet på Dominan är Dunstallkåpan. Jag har också satt på ett par längre Hagondämpare och höjt bakändan lite. Dels för stuket men kanske främst för att få en bättre körställning. Det här är ju små hojar dimensionerade för engelska sextiotalsmänniskor och inte för nutida normalskåningar.

Ibland drömmer man om mer pulver. Visst, 650SS-motorn är pigg men jag skulle ändå vilja ha mer kräm och mer bottendrag. En av mina favorit-specialare är Norley eller Harton, eller Sporton. Alltså en Harley Sportster-motor i Norton-chassi. En Sportster går ju hyfsat enkelt att trimma till bra effektsiffror och bottendrag råder det ingen brist på i V-twinnen.

Det lär inte inträffa imorgon men ett frö är sått. Här är ett, i mitt tycke, lyckat bygge:  https://www.youtube.com/watch?v=dn-VGHidxzs

Vintern har jag bland annat tänkt ägna åt att försöka göra en transkåpa i glasfiber och elen behöver snyggas till lite efter kåpinstallationen och några slangar skall också bytas. Jag skulle vilja lacka om ramen men jag är inte säker på att det blir denna vinter.

Bonnevillen har inte rullat mycket detta år. Så blir det väl när man har två körklara Norton i garaget och är en person som föredrar real före retro. Sidovagnen är såld då jag aldrig kom överens med den. Faktum är att det trehjuliga ekipaget kunde ha dödat körglädjen för mig. Nåja, det ämnet har jag avhandlat tidigare och kan bara torrt konstatera att sidvagn inte var något för mig.

Vad minns jag bäst från året? Antagligen sensommarens minisemester upp i Småland och Halland. Det stärker mig i min tro att jag bara måste bege mig ut på längre turer på nya vägar. Dags att sluta drömma, snart kan det vara försent!

Testing, testing

Så blev det dags för en helt kort testrunda på Dominatorn. Kåpan verkar sitta stabilt. Vissa justeringar behövs, bland annat behöver jag en sådan där snitsig gaswire som är vinklad 90 grader inåt styret för att den inte skall skava i kåpan.

När jag nu med kåpan ditsatt ändå är inne och nosar på något som vagt erinrar om komfort kanske jag skulle ordna lite stoppning i den plankhårda sadeln? Eller i alla fall lägga lite vibrationshämmande gummi under den. Jag tror också jag skall testa att gå upp ytterligare en kugg på växellådsdrevet. Utvecklingsarbetet fortsätter...

The Devil is in the Detail

Djävulen bor i detaljerna. Fick till ett par fästen till kåpvingarna som inte ser ut som grovt bondsmide. Nu känns det som om kåpan sitter tillräckligt stabilt. Det lär dock krävas lite seriös högfartstouring för att utröna den saken.

Kåpa på Dominan

Jag vet inte om det är åldern som gör sig påmind eller om det är för att jag kört allt mer och längre de senaste åren, men... nu blir det i alla fall en kåpa på Dominatorn. En läsare och tillika medlem i Nortonklubben kunde tänka sig att avyttra sin gamla Dunstall halvkåpa till ett facilt pris. (Tack, Lasse!)

Häromdagen anlände så de emotsedda grejorna ner till Skåne. Jag torrmonterade raskt kåpan på Dominatorn för att se hur det tog sig ut.

Det kändes lite ovant med kåpa på hojen som alltid varit naken som synden men det skall nog fungera, trots allt.

Lite spackling och slipning erfordras. Kåpan har tydligen varit röd i ett tidigare liv.

Fästen behövs såklart. I styrstammen fanns märkligt nog två hål med UNF-gänga så de utnyttjade jag till att försöka få till ett fäste. Mina svetsfogar tål inte närmare studium men de kommer knappt att synas när kåpan väl är på plats.

När jag provsatt hojen insåg jag att mina ben är alldeles för långa för gamla diminutiva race-hojar. Knäna slog i vingarna på kåpan. För att få till en knävinkel som fungerade hade jag behövt ha fotpinnarna någonstans i nivå med bakaxeln. Att böja ut den gamla spröda glasfibern i akt att klämma in knäna innanför vingarna kändes riskabelt. Efter moget övervägande tog jag fram Dremeln och kortade helt sonika vingarna en decimeter eller så.

Nu hänger den nymålade kåpan på tork.

Min gamla aluminiumkrona kom återigen till heders.

Den integrerade instrumentpanelen tar form. Jag fick också plocka fram amperemätaren igen.

Mycket återstår. Lyktfästen och fästen till kåpans nedre regioner skall tillverkas. El skall dras och jag räknar med tämligen många justeringar innan allt lirar ihop. Ganska kul, faktiskt.

Sidovagn åt sidan

Då var sidovagnen såld! Jag köpte ju den en gång för att kunna ta med hunden Norton på hojturerna. Det blev dock inte så många turer med den gamla Bendern och den samlade mest damm i garaget. Hunden var inte heller överförtjust av att åka i holken och undertecknad kom aldrig riktigt överens med de minst sagt säregna köregenskaperna. Bättre då att avyttra den till någon som har mer glädje av den.

Skulle jag lista plus och minus med att ha sidovagn, enligt mina erfarenheter, skulle det kunna se ut så här:

Plus:

• Ser coolt ut.
• Man kan lasta massor.
• Folk blir glada när de ser ekipaget.
• Om passageraren blir uttråkad kan hon läsa en bok.

Minus:

• Köregenskaperna. Högerkurvor är livsfarligt! Jobbigt att köra fort.
• Man fastnar i bilköer.
• Tar plats. Man får parkera som en bil.
• Drar mycket soppa.
• Man kan inte luta i kurvorna. Inte i högerkurvor i alla fall.

Long Live Loctite!

Som tidigare nämnts hade jag på den senaste Commando-turen en tomgång som vandrade mellan 1 och evigheten. Det föreföll som om det var något med den högra förgasaren som inte var riktigt som det skulle.

Mycket riktigt. När jag tog bort luftfiltret märkte jag att hela förgasaren satt löst! Muttrarna hade begärt skilsmässa och var på väg att lämna skeppet. Motorn hade fri tillgång till tjuvluft och det var ett under att hojen gick så bra som den faktiskt gjorde.

Amal-förgasarna är ju som bekant tillverkade av gamla nedsmälta engelska tekittlar och det är lätt att deformera dem om man drar fast dem för hårt. För en gångs skull hade jag tydligen varit försiktig i överkant. Nu är förgasaren på sin rätta position igen och muttrarna är fastskruvade med en droppe gänglåsning.

Brittsommar

Brittsommar i år igen, då måste man naturligtvis ut med sin brittiska hoj! Commandon fick en rejäl luftning uppe på Bjärehalvön i den 20-gradiga höstvärmen. Klorofyllet har bytt till färgsprakande höstskrud även om jag tycker att det ser ut som om grönskan är lite glesare denna höst. Den extremtorra och varma sommaren har antagligen krävt sin tribut.

Det blev en underbar och livgivande tur. Framfarten besvärades dock av en något vandrande tomgång. Från att ena stunden vara väldigt hög till att nästa stund nästan bara gå på vänstra sidan. Jag tycker mig alltså ha lokaliserat problemet till högra förgasaren. Gången var också lite småryckig på låga varv. Ungefär som vid osynkade förgasare. Åtgärden blev såklart att gasa mer!

Nu skall jag kika närmare på den där förknasaren. Kanske är huvudmunstycket löst, eller nålen eller... Skönt i alla fall att man kan stå ute på gården och meka i kortärmat med en pilsner inom räckhåll.

Norton Commando 50 år.

I år är det halvsekel-jubileum för Norton Commando. 1968 var året då ikonen rullade ut på vägarna.

Här är en lite ovanlig bild från just 1968. Bilden är antagligen tagen inne i AMC-fabriken i Plumstead i södra London där de första Commandona sattes ihop. Hojarna är såklart av Fastback-modell. (Som de alla var till en början. Fast de hette initialt bara Commando. Fastback kallades de retroaktivt när de andra varianterna dök upp.)

Cyklarna skall antagligen exporteras västerut då de har US-styre. Gubbarna har tvingat ut den snygga tösen som jobbar i receptionen och lurat i henne att man kickstartar en Norton med bromspedalen.

Ändringar, igen...

Ett utdraget släktbesök gjorde att undertecknad nödsakades att fly ut till verkstaden för att få lite lugn och egentid. Blickarna föll återigen på Dominatorn. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt tycker det är allra snyggast med två instrument, symmetrisk placerade ovanför styrkronan. Egentligen behövs ju inga instrument överhuvudtaget: man känner ju hur fort man kör och man hör ju när motorn vill att man skall växla. Men det var ju det här med estetiken...

Sagt och gjort. Jag tog fram en bit alu-plåt och satte igång att fila till en ny instrumentpanel med plats för mätarna, tändningslås och ljusomkopplare.

Med tvenne instrument på plats behövde jag placera panelen lite längre bak för att kunna få lite lutning på Manx-fly-screenen. Jag ville inte borra för fästen i aluminium-kronan så efter en stunds övervägande letade jag upp den kromade original-kronan och använde dess styrinfästning som fäste för instrumentpanelen.

Innan några belackare vädrar morgonluft; sprickorna i hastighetsmätarglaset är inte frukten av vibrationer. Det skylls helt på undertecknad som vid ett tillfälle råkade tappa mätaren. Förutom ren klantighet kan jag bara skylla på att händerna var ganska oljiga vid tillfället. Får väl beställa ett nytt glas så småningom. Faktum är att 650:an inte skakar särskilt mycket. Jag vill nog påstå att den faktiskt vibrerar mindre än Hickley-Bonnevillen trots att den senare är utrustad med balansaxlar.

Jag funderade ett tag på att göra någon slags nummerskylt fram och ha en nästan helt dold belysning med hjälp av projektorljus. Efter att ha funderat ett tag, och bild-googlat en massa hojar kom jag fram till att det skulle kännas alldeles för high-tech för min gamla artefakt till hoj. Jag provade med en liten Bates-replica men det kändes inte heller rätt. Nu satte jag istället dit en svart 5 3/4 " lykta.

Mer då? Ja, som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan; jag skulle vilja ha dit ett par svarta plåtgaffelhylsor med Roadholder-märken, svart ram, en effektivare frambroms vore också trevligt. Manx-oljetank kanske? Jag skulle också kunna tänka mig att testa en toppkåpa om jag skulle trilla över en billigt. Typ Dunstall eller liknade den som satt på Commando produktions-racern.

Minisemester

Hur utnyttjar man bäst ett par dagar i september då meteorologerna utlovat fint väder med temperaturer på mellan 20 och 25 grader? Ett av mina intressen är musik men det kan man ju utöva utan att det behöver vara grant väder för att det skall vara trevligt. Några andra intressen är motorcyklar, friluftsliv och gamla kåkar. Särskilt hojar och friluftsliv blir ju betydligt angenämare när vädergudarna är på ens sida. Så...

Jag lastade Commandon och efter lunch och kaffe begav jag mig lite planlöst norrut mot okända mål i sommarvärmen.

Efter att ha korsat skyddsvallen hamnade jag i Simlångsdalen där jag tankade. Tyvärr bara 95 oktan. Annars försöker jag hitta 98 till de gamle.

Jag körde runt i gränstrakterna mellan Halland och Kronoberg och bara njöt av tillvaron. Kurviga vägar med minimal trafik, bara en och annan timmerbil. Granskogarna öppnade sig då och då med sjöar eller små byar med prydliga och välskötta hus.

När kvällningen närmade sig slog jag läger i en glänta vid en liten sjö. Efter tältresning satt det gott med gulasch-soppa, en (förvisso ljummen men ändå god) tjeckisk pilsner och efterföljande kaffe.

Jag sover sällan särskilt gott i tält men morgonritualerna ute i det gröna gör det ändå värt besväret. När man vaknar till dimma, lite råkall luft och försiktig fågelsång och köttsoppan puttrar på spritköket känner jag mig levande. Dagen låg vidöppen så jag gjorde mig ingen brådska. Commandon startade på andra kicken och jag begav mig söderut igen, lite på måfå.

Commandon fungerar riktigt bra som touringhoj; bekväm och utan störande vibrationer. Roadster-tanken är kanske i minsta laget nu när mackarna inte ligger lika tätt som fordom. Och så skulle jag kanske ha ett något högre och bredare styre. Är det gubben i en som gör sig påmind?

Visst drömmer man ibland om att köra längs Amalfi-kusten eller korsa USA men man kan ha ganska trevligt ett par dagar i området där Skåne, Halland och Småland möts också. Jag gillar verkligen det småskurna landskapet med skog, sjöar, bergknallar och små samhällen där tiden tycks ha stått still sedan 50-talet.

Fast det är rätt skönt när man kommer ut ur de djupa skogarna och närmar sig kusten och ljuset också.

Engelskt väder

Efter den hetaste och torraste sommaren i mannaminne har det nu övergått till att bli mer traditionellt sommarväder. Lite mer engelskt skulle man kunna säga.

Idag hade jag tänkt mig att köra ner till veteranmarknaden i Degeberga men av någon anledning, oklart vilken, ändrade jag mig och vek norrut vid Perstorp istället för att fortsätta österut. Ett ganska dåligt val skulle det visa sig.

Uppe i trakterna kring Hallandsåsen härjade ett lågintensivt regnväder. Den där typen av regn där man inte tycker att det regnar särskilt mycket men likväl blir man både blöt och kall. På den halländska sidan av åsen var det inte bättre väder så längtan efter torra kläder och en stor kopp kaffe blev överväldigande. Med solvisir blev sikten dålig i vätan och medvetandet om att bakdäcket sjunger på sista versen bidrog också till att nöjet av utflykten begränsades något.

Jag hamnade sedan mitt i något slags rally för gamla lastbilar så diesel-avgaserna låg tätt i luften. Vägarna kantades av åskådare med fikakorg och kameror. Förhoppningsvis blev det bra bilder när en flygande Dominator med hemlängtan drog på uppför Hallandsåsen.

Efter ombyte, mat och kaffe vidtog vård av utrustning. Skönt att ha en hobby...

Små ändringar

Det är ganska kul att hålla på med lite småjusteringar när andan faller på. På Dominatorn gjorde jag nya sadelfästen som höjde bakändan några centimeter. Ingen stor grej men jag fick ändå en betydligt skönare vinkel för mina ganska långa ben. Dessutom blev ju hojen som bonus en liiiten aning mer lik en Manx.

Jag har inte varit helt nöjd med den framskjutna placeringen av fly screenen så jag pillade dit en liten Bates-strålkastare istället för 7-tums-lyktan. Detta gjorde att kåpan kunde placeras betydligt närmare styret. Jag beslöt mig också för att ta bort hastighetsmätaren. Är det en kaffe-räser eller touring-hoj, eller vad?

Vad behöver jag mer göra för att hojen skall bli mer Manx-lik? Tja, kanske ta bort gaffelbälgarna och sätta dit svarta hylsor med Roadholder-skyltar istället? Och en ny oljetank? Jag funderar på om jag skall lacka om ramen i svart som den ju skall vara? Den är dessutom lite sliten i lacken på sina ställen så det kunde ju vara skönt att snygga till efter mer än 20 år i min ägo.

En bättre frambroms hade varit roligt; det finns ju nytillverkade repliker på feta  Grimeca-, Fontana- och Manx-trummor ett par klick bort. Problemet är bara att de kostar mer än hela övriga hojen...

Ja, och så skall det ju egentligen vara en Wideline-ram, förstås.

Sidovagnscirkus

Provade att göra några ändringar på sidovagnsinställningarna men förändringarna av de mediokra vägegenskaperna blev högst marginella. Jag tog i alla fall ekipaget till ett gig häromkvällen. Kul att kunna få med ståfelan trots att man kör hoj. Att cirkusfaktorn är hög och att man blir något av kvällens clou får man bjuda på...

Sidovagnsbrottning

Solen sjunker ner i Öresund efter ännu en dag med temperaturer på över 30 grader. Nu har det gått nästan tre månader då termometern visat mellan 25 och 34 grader och jag tror det har regnat en gång under perioden. Landskapet går i brunt och gult men hojarna rullar på.

Häromdagen skulle jag ner en bit (8 mil) i Skåne för att jobba på ett gammalt hus. Jag tänkte att jag skulle hänga på sidovagnen på Trajjan för att få med mig erforderliga verktyg då det slog mig att jag faktiskt inte kört Bonnevillen en enda gång i år trots att mer än halva året gått. Vådan av att ha två körklara Norton i skjulet är uppenbar.

Sagt och gjort: holken häktades på och verktygen lastades ner i sittbrunnen. Jackan åkte ner i bagageutrymmet då det var 25 grader varmt redan på morgonen då jag begav mig av. Jag hade nästan förträngt hur jobbigt det är att framföra det här ekipaget. Herrejösses vilken fribrottning! Man får ta i för kung och fosterland för att överhuvudtaget kunna svänga och högersvängar är ett rent helsicke! Kommer man in för fort i en högersväng på en normal hoj är det bara att luta mer men med en stor plåttunna hängande på högersidan faller ju det alternativet bort. Instinkten säger istället åt en att bromsa men då drar hela ekipaget kraftfullt åt vänster. Puh! Skall den här combon gå att framföra utan att det känns som ett hälsovådligt gympass krävs nog bättre bakfjädring, bredare styre och ändrat gaffelförsprång.

Min lösning blev att köra fortare. Runt 120 går det hyfsat att svänga men då fick jag välja rakare, tråkigare vägar. Efter 16 mils fribrottning i sadeln med en bångstyrig sidovagn under en stekande sol kändes som om man gått 100 matcher mot Alexandr Karelin. Svettig och mör kändes det skönt vid hemkomst att grensla den smidiga och rappa Dominatorn för en tur till stranden och ett svalkande dopp. Bara att peka framhjulet dit du vill och den stabila Featherbeden tar dig dit utan dramatik.

Sidovagn är nog inte min grej.