.

Hamnträff.

Under sommarhalvåret ordnas det ju diverse mer eller mindre organiserade motorträffar överallt i vårt land. En onsdagskväll i månaden träffas motorfolk på hamnkajen i Viken mellan Höganäs och Helsingborg. Det händer inte särskilt mycket; man strosar runt i solskenet, glor på bilar och hojar, hälsar på några bekanta och tar det allmänt lugnt. Ikväll var det dags för hamnträff i Viken och då dagen bjöd på högsommarvärme grenslade jag Dominatorn och hamnade också där, så att säga. Det brukar mest vara bilar där men ett par intressanta hojar kan man oftast skönja sedan man kryssat fram mellan den myriad av nya och ointressanta glidare som av någon märklig anledning alltid skall stå i vägen på alla veteranträffar. Möjligtvis har förarna av dessa nya glänsande sänken missuppfattat själva begreppet "veteranträff". Det är alltså hojen som bör vara gammal, inte föraren.

Nåiallafall, som Lindeman brukade säga, direkt när jag svängde ner mot hamnen i Viken för att parkera moppen stod där en hoj som gjorde mödan värd; det är inte varje dag man ser en Vincent. Dessutom en som förefaller användas istället för att stå bakom ett rep i något musealt sammanhang.

Jag gillar verkligen den biffiga Vincent-motorn. Och tanken. Och det tidiga innovativa tänket med fjädringen och motorn som bärande del. Men... bakdelen på en Vincent ser dessvärre ut som om en rörmokare på ett oljeraffinaderi har gått bärsärk.

Jag slog en lov på kajen och det fina vädret hade lockat fram ett par gamla Trajjor också. Bland annat en Bonneville stofferad i British Racing Green café-kläder.

Nedan en 68:a tror jag.

Lite längre bort stod en BSA A65:a som lämnade Small Heath 1965. Schysst café-stuk med clip-on, bakåtflytt, oljekylare och Dunstall-liknande dämpare.

En Panther-stånka hade också tagit sig till Viken denna kväll. Sidovagnen föreföll dock ha ramlat av någonstans på vägen. För visst finns det väl någon gammal engelsk medeltidslag som säger att man måste ha vagn på dessa långslagiga stånkor?

Mitt bilintresse är ganska måttligt. Jag är dock lite svag för den bulliga formgivningen på amerikanska 1940- och tidiga 1950-talsbilar. Blyslädar, pickisar och bussiness-kupeér. Och hot rods förstås. Eller ännu hellre rat rods. Träffens mest attitydfyllda bil stod lite undanskymd bakom glasskiosken.

På sådana här tillställningar blir jag oftast lite frustrerad, eller kanske inspirerad, och längtar ut på vägarna trots att det är trevligt att strosa runt. Dommien startade på första. Det har den faktiskt gjort ända sedan renoveringen. Varm som kall.