Nortonträff i Skåne

Jag har varit medlem i Nortonklubben i ganska många år men faktiskt aldrig varit på någon träff arrangerad av klubben. Dels för att jag inte är någon utpräglad träffmänniska (halvasocial enstöring som man är) men kanske framförallt för att träffarna hittills har legat närmare polcirkeln än Europa.

Nu var det dock dags då klubben skulle hålla träff i Hörby, mitt i Skåne. Träffen pågick tydligen hela helgen men jag beslöt mig för att vika lördagen åt den då jag hade ett socialt åtagande på fredagen som jag svårligen kunde krångla mig ur.

Väderprognosen lovade uppehåll men bara blygsamma temperaturer så jag stofferade mig i både underställ och fodrade handskar innan den tio mil långa färden mot sydost anträddes.

I de raggartäta områdena kring Klippan-Kvidinge var vägarna fyllda av gamla amerikanska plåtschabrak som gungade fram i maklig takt. Tydligen pågick något slags event för dylika fordon i trakten.

De tio milen tog en timme att avverka på Dominatorn så även en gammal humanist som jag, utan fallenhet för aritmetik, kunde lätt räkna ut att jag haft en snitthastighet på 100 km/t. På sträckan mellan Höör och Hörby fotograferade myndigheterna framfarten. Två gånger dessutom för att vara på den säkra sidan.

Träffplatsen i sig var inte über-charmig. Inte brutalt som ett gammalt öst-tyskt dopningsinstitut men lite som "söndags-sömnigt industriområde möter övergiven bondgård" ungefär.

Välkomnandet var däremot varmt. Träffgeneralen mötte upp och det bjöds på frukost och en mycket efterlängtad kopp hett kaffe. Kul också att träffa medlemmar som man bara lärt känna virtuellt, så att säga.

Snart formerade sig ekipagen för en runda på uppskattningsvis 12-15 mil. Färden gick över Linderödsåsen, mot östkusten. Den vanligtvis fina utsikten över Hanöbukten vid Degeberga kunde anas i det mulna vädret. Kortegen leddes av en Norton-Wankel (enda exemplaret i Sverige!) som troligtvis hade köpt egna utsläppsrättigheter. Efter en härlig färd på små kurviga vägar och ett prostata-stopp i skogen stannade vi till nere i ett tämligen kylslaget Kivik.

Nästa anhalt var hos legendariska Norton-gurun Acke i Alesta. Acke hade rullat ut sin gamla trogna Atlas och bjöd på grillad korv och efterföljande kaffe. Jag passade på att köpa lite småpryttlar till Commandon. Acke tyckte att jag kunde köpa hela lagret. Det kunde förvisso vara ett spännande prospekt att kränga Norton-delar men jag avböjde trots allt erbjudandet.

En italiensk och en japansk hoj hade också letat sig in i skaran, likt sparvar i tranedansen. Ironiskt nog strejkade det japanska ekipaget i en backe på grund av ett elfel, under tiden som alla engelska hojar dundrade vidare.

Efter ytterligare körning i ett moln av ofullständigt förbrända avgaser kom vi så tillbaka till träffplatsen där lite sedvanligt hojsnack vidtog och lekar exekverades.

Solen bröt igenom molntäcket och jag började förbereda mig så smått på hemfärd. Det kom att bli en riktigt fin kväll. Färden mot Kullahalvön gick över Röstånga där kvällssolen silades ner genom bokskogens illgröna lövtak. Dominatorn spann som en katt och solen spred sitt guld över Söderåsens sluttningar. Ren njutning!

Jag hade en mycket fin lördag med cirka 35 mil i sadeln men led samtidigt lite med de som kört till träffen i fredagens regn och hem i söndagens dito.

Frisk luft!

Alla behöver frisk luft! Såväl människa som maskin är i behov av att andas frisk och syrebemängd luft.

Jag har inte kört Bonnevillen särskilt mycket den senaste tiden. Det är vådan av att ha två körklara Norton i garaget. Häromdagen fick jag dock ett litet ryck och fick för mig att jag skulle locka fram det stall av hästar som tydligen finns gömda och står overksamma till ingen nytta någonstans i Hinckley-Trajjans inre. Jag har sett bromsbänksgrafer där man ser att effekten har ökat från Bonniens originaleffekt på 55 bakhjulshästar till 70 pållar på bakhjulet med hjälp av bortplockad luftbox, friflödande luftfilter, öppna ljuddämpare och större munstycken.

Initialt hade jag bara tänkt mig att plocka bort luftsnorkeln och den restriktorplastgrej som sitter ovanpå Bonniens stora luftfilter. Det slutade med att jag tog bort hela luftboxen. Det blev en ganska ansenlig hög med svart plast som försvann från hojen. Jag hittade två gamla koniska luftfilter i garaget som turligt nog passade perfekt på förgasarna.

Det är ganska mycket prylar som sitter fästa på den gigantiska luftboxen; bromsvätskebehållare, säkringsbox och ett antal reläer. Det blev till att tillverka fästen till alla attiraljer som sedan döljs av de snygga sidokåporna. 

Insugningsljudet gick från en ohörbar viskning till ett vrål på höga varv. Som väntat törstade hojen nu rejält efter bensin och gick endast att köra genom att försiktigt mjölka gashandtaget och ha choken lite utdragen så nu skall det beställas större munstycken till förgasarna.

I väntan på detta kände husse också behov av frisk luft. Commandon rullades ut, packväska hängdes på och kaffe och lyxmackor stoppades ned. Färden gick genom slättens knallgula rapsfält upp till Rössjön på Hallandsåsen där fika avnjöts till vågskvalp, fågelkvitter och en tickande, svalnande Norton.

Efter en kort siesta körde jag över Åsen, in i Halland där jag fortsatte längs nordsidan i riktning mot Båstad. På Bjärehalvön sotade jag ur motorn på de kurviga och backiga vägarna med doften av både söt raps och salt hav i näsan.

Bjärehalvön är fantastiskt fin. Kurviga vägar, backiga fält och kullar. Havet är ständigt närvarande och rätt som det är öppnar sig en blänkande vy mot Kattegatt eller Skälderviken. På vardagarna är det inte särskilt mycket trafik heller; en och annan traktor och husbil kanske. Undviker man tennisveckorna då vägarna korkas igen av knähöga Ferrari och Porsche har man halvön för sig själv.