COMMANDO!

Bara ett helt kort inlägg idag. Jag har varit ute och rastat Commandon rejält. Fan vad den är rolig att köra! Punkt.

Småpyssel.

Jag slog ihjäl några timmar häromdagen med att fila till ett nytt kedjeskydd av en bit aluminium. Jag gillar sådant här handarbete där man kan sitta och låta tankarna vandra iväg. Rätt som det är har det gått några timmar och man har förhoppningsvis åstadkommit något användbart. Allra helst jobbar jag i trä men nu är ju motorcyklar huvudsakligen gjorda av metall och skall väl så förbli, tycker jag. Det hela började egentligen när jag gick och strosade på ett Bauhaus-varuhus. I en av gångarna fanns det en massa plåtar och profiler i olika metaller. Hur det nu kom sig fick jag med mig en bit alu-plåt och en två meters remsa i samma material. Tankarna gick åt kedjeskyddet på Dominatorn. Det är väl inget direkt fel på det kromade originalskyddet förutom att det är onödigt tungt. Däremot är dess inkapslande design kanske inte riktigt race-mässig, om man säger. Tillsammans med originaldämparna ser bakdelen lite överviktig ut och det vill man ju inte.

Efter en stunds pyssel med sticksåg, bågfil och fil blev det såhär istället:

Den uppmärksamme noterar också att jag hängt dit Hagon-studsarna igen och att jag skruvat på ett par klassiska Mcm-dämpare. Jag har haft dem liggande i skrotsamlingarna i åratal. Jag gillar uppåtvinklingen och ljudet men kan inte komma ifrån att jag tycker att de kanske egentligen passar allra bäst på Traja-bobbers och liknande hojar. Jag tyckte också att jag fick lite mer vibrationer på hojen. Dämparna, och kanske främst fästena är ju längre än de jag hade tidigare och förstärker möjligen vibrationerna. Efter 20 år på samma hoj känner man varandra ganska väl och märker minsta förändring.

Jag fick, som synes, ändra dragstången till bakbromsen till att löpa under hjulaxeln istället för över densamma och av någon märklig anledning blev bromsverkan något bättre. Överhuvudtaget är trumbromsarna känsliga för justeringar; bara att centrera trumman noggrant innan man spänner hjulmuttrarna kan göra stor skillnad. Från helkass till bara halvkass bromsverkan ungefär. Man lär sig att planera sin körning...

Av den där aluminiumremsan från Bauhaus blev det en ny tankspännaranordning, eller vad det nu heter, istället för det byggmontageband i rostfritt som tjänstgjort sedan 1997.

Bara att bege sig ut på sommarvägarna och provköra, alltså. Det gjorde jag och det blev således en liten tiomila-provkörning i det skånska landskapet idag. Jag råkade bland annat helt oförhappandes passera det ställe där jag blåste ut i en åker med mina första hoj; en liten Honda CB350. Det gick ganska bra den där gången trots att man var ung och ivrig. Jag klarade mig undan med några blåmärken och en stukad växelspak. Då gör det mer ont att konstatera att incidenten inträffade för 23 år sedan. Fan vad tiden går!

Felsatsning.

Varken Dominatorn eller Commandon inbjuder till skjuts på de minimala Manx-dynorna så när frugan uttryckte vissa önskemål om att hänga med ut och åka hoj vägde jag lite olika alternativ. Att bygga om mina engelska café racers till touringliknande skapelser fanns inte på kartan och plånboken tillät då (2008) inte heller inköp av någon fin orginalengelsman som skjutshoj.

Men... det fanns ju gott om japshojar från 80-talet för en billig peng. 100-hästars cyklar med pålitlig oförstörbar teknik från den uppgående solens rike, det hade man ju hört till leda. Sagt och gjort: en GSX 1100 från 1981 inhandlades. Ful som stryk var den med knallgula plastpaneler och cuts, fyrkantig strålkastare och blinkers som kunde ha kommit från en lastbil. Instrumenten var fyrkantiga och stora som tv-apparater. Störst, kantigast och färggladast var mantrat för dagen. 1980-talet när det var som allra värst, alltså. Men det skulle man väl kunna råda bot på med ganska enkla medel. Till dess fördel talade att den var luftkyld och att motorn lutade snyggt framåt lite som på en Commando.

En sadel av okänt ursprung från 60-talet fanns i gömmorna, lyktan byttes ut mot en Lucas, miniblinkers och en fly-screen monterades och allmän amputation av onödiga delar genomfördes. Några aluplåtar och lite mattsvart sprayfärg fullbordade café-råttan. Maskinellt räknade jag inte med några större problem. Den var besiktigad, hade en acceptabel servicehistorik och så var den ju japansk.

Visst, den gick grant, mjukt och fint och frugan var nöjd. I alla fall tills startmotorn gick på lunch och hon var tvungen att springa igång skrotet varje gång vi skulle iväg. Var fan fanns kicken? Sedan kom jag aldrig ifrån känslan av att känna mig som något av en byfåne på hojen. Detta var helt enkelt inte jag. Jag gillar inte radfyror, så är det bara. Alldeles för mycket bilmotor för min smak. Rent objektivt kan man säkert med fog hävda att en japanskt radfyra från 80-talet är mycket bättre än en engelsk parallelltwin från 1960-talet; den har mer än dubbla effekten, den vibrerar inte, den är oljetät, (Ganska tät i alla fall. GSX;en svettades en del från toppen.) och de går ju aldrig sönder, sägs det. Och så stooor och tung den var trots att jag strippat den på allt onödigt gods. På kurviga vägar där jag enkelt seglat igenom med mina Norton fick jag tvärnita med GSX:en och brotta ner hojen.

Nu handlar ju det här med motorcyklar inte om objektivitet och vad som är bäst eller sämst. Inte för mig i alla fall. Det handlar om subjektivitet och känslor. Hade man varit förnuftig och rationell hade man köpt en sprillans ny oförstörbar BMW konstruerad av samvetsgranna tyska ingenjörer. Hade man varit riktigt förnuftig skulle man ju inte kört motorcykel överhuvudtaget...

Efter att startmotorn rasat började det ena elfelet efter det andra att uppenbara sig. Lyfte man på tanken och sadeln såg man en myriad kablar och reläer. Att försöka felsöka i härvan där ett otal tidigare ägare dragit egna kablar kändes som att dragga efter svärmor i fel sjö. Tacka vet jag gamla hederliga Lucas! Slutligen dog den helt och hamnade på en undanskymd plats under en buske i trädgården. Lyktan skruvade jag loss och räddade undan förgängelsen.

Såvitt jag vet står den sju år senare fortfarande där under busken och rostar. Sist jag tittade hade en familj gnagare byggt bo i sadeln. Ett passande slut för en råtta.

Thulinträffen.

I Landskrona anordnar man årligen en motorträff kallad Thulinträffen. Namnet är väl en hommage till flygpionjären Enoch Thulin, antar jag. Då lördagen bjöd på strålande sommarväder och jag inte varit på träffen tidigare och temat dessutom var brittiska fordon kunde det ju vara intressant. Frugan och hunden Norton var också intresserade av en dagsutflykt så Bonnevillen rullades ut och de embarkerade glatt Bender-sidovagnen. Dominatorn fick stå kvar på gårdsplanen hemmavid.

En del engelska järn fanns på plats, mest Trajjor, vid området kring Citadellet i Landskrona.

Tveklöst hårdaste hojen var denna BSA sidventilare.

Annars var det mest bilar på plats; Jaggor, Triumpher, MG:s, Anglior, Morrisar och så vidare, you name it! Engelska rockers måste ha darrat av skräck när de fick se en sådan här i backspegeln:

Mitt bilintresse är väl något begränsat men det är ändå riktigt angenämt att slå ihjäl en dag i gott sällskap i trevlig miljö. Som vanligt blir man sugen på att ge sig ut på vägarna igen efter att ha sett sig mätt på träffområdet. Med sina två mest avhållna guldklimpar sittande i plåtburken sidan om hojen får man dock lägga band på sig och ta det så varligt ute i den aggressiva trafikmiljön. Jag har noterat att riskmedvetandet ökar drastiskt när man har sina nära och kära ombord.

Nåväl, vi kom i alla fall hem denna gång också och i Helsingborg mötte vi både en gammal Triumph och en BSA Lightning. Helt ok!

Gamla järn i Höganäs.

En sylta någonstans djupt nere i den amerikanska södern? Det skulle man kanske kunna förledas att tro men bilden är tagen idag i den svenska södern vid Garage Bar i Höganäs. I en del av Höganäsbolagets gamla ruffiga lokaler har man de senaste åren lyckats skapa en ganska häftig miljö och etablerat bland annat restauranger, saluhall och mikrobryggeri. Denna vackra lördag hade ett mc-rally för hojar före 1945 förlagt start och mål till saluhallsområdet. Jag grenslade Dominatorn och mötte upp fruga och hund i Höganäs för att äta en bit och kika lite på gamla hojar. Två trevliga sysslor!

Jag parkerade hojen vid bryggeriet där provsmakning pågick. Där stod också en tämligen radikal Honda CX och en caféstukad BSA Lightning.

Lite längre bort stod en Lightning till.

Ytterligare en bit bort på området stod en H-D sidventilare och sken ikapp med solen.

Vi slog oss ned i solskenet på uteserveringen vid Garage och klippte varsin vällagad burgare under tiden som de gamla hojarna rullade in på området en efter en.

Triumph Tiger, en hoj jag alltid varit svag för. Mycket vacker!

Norton flattank, en 26:a uppenbarligen.

När vi smält maten promenerade vi runt bland veteranentusiaster och alla turister som är talrika i trakten så här års, kikade på hojar och hälsade på bekanta och obekanta. Kaffet tog vi sedan hemma i trädgården; där smakar det bäst!

Commando-semester.

Vad gör man en regnig, ledig dag utan särskilda planer? Tja, jag tillbringade i alla fall dagen med att sitta i garaget, lyssna på musik, dricka kaffe och tillverka en ny framskärm till Commandon. Den blev varken vackrast eller bäst men jag gjorde den i alla fall själv. Och det kan ju kanske ha någon form av egenvärde.

Vad gör man då följande dag som visade sig vara en ledig, solig men väldigt blåsig dag utan särskilda planer. Jag tyckte att det kunde passa att ta skärmen på en provtur. Jag hamnade bland annat på playan som var folktom med undantag av några vindsurfare eller kitesurfare eller vad det heter nuförtiden, som passade på att utnyttja den hårda blåsten till något roligt.

Det var faktiskt första turen med Commandon för i år, tro det eller ej. Han ryker fortfarande på högersidan och har således inte lagat sig själv den sistlidna vintern heller. Det är svårt att få tiden att räcka till för allt som pockar på uppmärksamhet men nu måste jag bara ta mig i kragen och lyfta toppen och fixa de där ventilstyrningarna! Commandon är ju så jäkla kul att köra!