Sveriges Grand Prix

I lördags korsade jag Skåne igen. Det förefaller som om lejonparten av alla arrangemang man vill bevista går av stapeln på den östra sidan. Men det är ju bra; då får man en bit att köra och förhoppningsvis en trevlig utflykt!

Målet var GP-museet i Råbelöv utanför Kristianstad.

Museet högtidlighöll 60-års jubileet av Sveriges Grand Prix för motorcyklar 1959. En tävling som ingick i världsmästerskapen. Man hade bland andra, bjudit in legendaren Varg-Olle, snart 90 år, till eventet. Varg-Olle deltog i det första Skåneloppet 1952 och även i VM-deltävlingen 1959 där han tog en sjätteplats i 500-klassen i kamp med legendarer som Mike Hailwood, Jim Redman och Bob Brown.

Jag kom upp i rimlig tid denna varma lördag och styrde österut på Commandon. Jag undviker gärna väg 21 om jag kan. Den vägen är jag ganska trött på då jag kört den oräkneliga gånger. Detta medförde att jag hamnade i Vinslöv. Vinslöv måste vara ett av Skånes tradigaste samhällen, i konkurrens med Bjuv och ett par andra gudsförgätna hålor.

Vinslöv ligger, likt många andra stationssamhällen, utslängt på slätten. Man kan avläsa forna storhetstider i bebyggelsen. Idag är småindustrierna förfallna eller rivna. De små gatuhusen längs genomfartsvägarna är oftast rejält förvanskade och i behov av en aning kärlek. Man ser det i många skånska stationssamhällen i inlandet, Kvidinge, Östra Ljungby, Lövestad, Vollsjö för att nämna några.

Strukturomvandling är bara en term för något som alltid pågått. Nu går det bara så mycket fortare än på stenåldern att det är lätt att inse att man befinner sig mitt i det hela. Globalisering och storproduktion tog kål på småindustrierna och småsamhällena blev pendlingsorter. Massbilismen dödade servicenäringarna, bara pizzeriorna blev kvar. Turligt nog för en motorburen turist i tillvaron som gärna stannar till för en kebab...

Nu befinner vi ju oss i Skåne och det är aldrig långt till närmaste stad. De här samhällena dör ju inte, möjligen byter de karaktär demografiskt. Det är ett landskap med diversifierade näringar så omvandlingarna får inte samma oerhörda konsekvenser som man ser i Pennsylvanias rostbälte eller i bilindustrins Detroit där mil efter mil med bostadskvarter står tomma innan de rasar och återgår till naturen. Skalan är så oerhört mycket mindre här, men i grunden är det nog en diminutiv version av samma fenomen vi skådar.

Överhuvudtaget är ödehusen ganska få i Skåne. I de allra sämsta lägena, alldeles intill någon hårt trafikerad landsväg, ser man ibland någon övergiven kåk som sjunger på sista versen.

Jag gillar vacker natur. Det är en av anledningarna till att man ger sig ut på alla dessa hojturer. Men jag kan inte heller låta bli att fascineras av de här samhällena och viker gärna av från huvudleden för att köra in i någon av alla dessa hålor. Jag upplever dem som så oerhört mycket mer lockande än exempelvis förorternas vidsträckta villamattor med rader av nybyggda papphus.

Även om stationssamhällena oftast ligger ganska trist utslängda på slätten har de ofta vacker natur i sin omedelbara närhet. Vid Bjuv finns den underbara Söderåsen och vid Vinslöv finns Nävlingeåsen. Det småbrutna landskapet norr om orten är också fint. När man kommer ut ur samhällena ser man också med vilken pietet många pysslar om sina fastigheter.

Det var alltså dessa funderingar som upptog mig när jag närmade mig Råbelövs gods och GP-museet. Det var en hel del fina hojar parkerade på gräsmattan; en Commando, en Gold Star ett antal gamla Trajjor, en Indian, någon Guzzi, för att nämna några.

Bland TT-hojarna syntes bland annat ett par Manxar, en AJS 7R, och en Seeley G50.

Lite trist var det kanske att man smög runt med cyklarna på en grusbana. Jag hade nog hoppats på lite mer fart. Annars var det inte svårt att slå ihjäl någon timme i värmen: det var gott om hojar att kika på och museet var trevligt. Rekommenderas!  http://kristianstad-gp.se/

Efter att ha sett, och hört, mig mätt på gamla hojar kände jag att det behövdes en svalkande fartvind så jag startade Commandon och begav mig återigen västerut. Denna gång tog jag en nordligare rutt genom norra Skånes skogslandskap.

Väl hemma, någon timme senare, kunde jag summera ännu en trevlig dag på vägarna. Just när jag rullade in hojen i garaget kom det ett litet värmeåskväder. Jag brukar ha tumme med vädergudarna!

Jag filmade lite också så här har man möjlighet att lyssna på cyklarna:

PS. Tavernan i Vinslöv, känd från filmen "Plötsligt i Vinslöv" finns fortfarande kvar. Jag stannade dock inte till där denna gång.

The Bluegrass Commando II

Det blev faktiskt lite rörliga bilder också från förra helgens Bluegrass festival.

Som synes på filmen lever instrumenten på Commandon sitt eget liv. Hastighetsmätaren visar säkert 30 km för mycket och varvräknarnålen dansar runt som en epileptiker kring 8000 varv. Det stör mig dock inte nämnvärt. Jag betraktar de där gamla Smiths-instrumenten mest som en slags dekoration. Jag känner ju om det går för fort och motorn talar om när jag skall växla.

The Bluegrass Commando

Jag packade alltså Commandon och begav mig norrut. Målet var Nääsville Bluegrass Festival i Ätran. Lite levande, autentisk, akustisk musik i pittoresk miljö är inte fel i denna överdigitaliserade och infantila värld vi kallar vår samtid. Duktiga musiker med hantverksmässigt tillverkade instrument och total avsaknad av effektpedaler och autotune känns angelägnare än massproducerat och ytligt skval.

Jag startade i strålande solsken men det mulnade alltmer ju längre jag trängde in i de djupa skogarna i gränslandet mellan Halland och Småland. Väl framme i Ätran hann jag precis sätta upp tältet innan ett lätt regn började falla. Nåja, tältresar-ölen avnjöts i tältet som fick plats alldeles vid strandkanten och regnet slutade snart.

En flaska rött och lite grillat slank ner under kvällen som faktiskt var helt myggfri trots läget vid en sjö i inlandet. Allt ackompanjerat av amerikansk rotmusik natten igenom.

Den fina gamla 1940-tals rotundan i all ära, allra trevligast är nog ändå att höra banden när de lirar på campingen eller på nattens jam.

Efter en natt i tält känner man sig som vanligt som en kratta. Eller en hoprostad fällkniv. Eller som en urlakad wettexduk. Att värma köttsoppa och därefter kaffe på spritköket får livsandarna att långsamt vakna till liv igen.

Dagen efter dagen före tar alla uppstartsprocedurer sin lilla tid och jag gjorde mig ingen brådska att komma iväg. Commandon var också förvånansvärt trögstartad och jag hann bara komma några hundra meter när hojen snedtände och sedan dog. Jag rullade in på det lilla torget vid den lokala affären och fann skugga under ett träd intill fontänen.

Jag provade att kicka några gånger men det gav ingen reaktion. Lamporna lyste bra så säkringen hade inte gått och det verkade vara bra kräm i batteriet. Av med stiften då. Jag hävde mig på kicken men det fanns inte den minsta lilla gnista på något av stiften. Nu börjar man genast måla upp värsta scenariot och tänker att den gamla Boyer-tändningen har packat ihop. Man är svettig i skinnmunderingen och 20 mil hemifrån. Suck...

Jag började i alla fall att kolla kabelanslutningar; vid likriktaren, vid resistorn och vid Boyer-plattan. Uppe vid tändspolarna blev det bingo! Jag fick en lös kabel i handen. En kabelsko hade gått av och med hjälp av klassikerna ståltråd och eltejp kunde felet avhjälpas temporärt.

Jag surrade fast packningen igen, kickade igång besten, som svarade på första och begav mig söderut. Svettig men lättad.

Vägarna slingrade sig mellan sjöar och bergsknallar. Då och då öppnar sig de mörka skogarna och välskötta röda stugor ligger naturskönt belägna i de ljusa lyckorna. Ibland kör man förbi något litet sågverk där det luktar gott av nysågat virke. Inte är det någon nämnvärd trafik heller. Kontrasten är stor mot västra Skånes motorvägar, lastbilskonvojer, stressade galningar som tittar mer på mobilen än vägen, trafikolyckor och igenkorkade vägar.

När jag så småningom snirklat mig igenom skogarna och närmade mig Hallandsåsen tog jag omvägen om Båstad. Tennisveckorna pågår och trafikinfarkten genom samhället var nära. Långa köer med Ferraris, Range Rovers och Porschar gjorde framfarten långsam. Jag stannade till, tog en kebab och betraktade spektaklet. Likt en turist i tillvaron satt jag och såg miljonbilarna sakta, sakta rulla förbi.

När hungern väl var stillad och Commandon startad rullade jag en stund senare, mycket nöjd med helgen, in på gårdsplan hemmavid. Nästa lördag kör jag nog till Råbelöv utanför Kristianstad. Det utlovas gamla TT-maskiner har jag hört.

Tankad, packad och klar!

Let's go!

Lokala aktiviteter, Billesholm, Magnarp, Viken

Så här års är det träffar av olika slag mest varje dag och det går inte att hinna med allt. (ens om man kör kriminellt fort)

En torsdag i månaden är det veteranfordonsträff i folkparken i Billesholm, några mil öster om Helsingborg. En väldigt gemytligt lokation som brukar locka en hel del gamla hojar. Så även denna torsdag då jag grenslade Dominatorn och körde dit. Det dök bland annat upp en mycket nära släkting till min Dominator.

Cykeln är en 60:a precis som min och har samma 600-motor som jag hade innan jag uppgraderade till nuvarande 650ss-rova. Bränsletanken är likadan som min men alu-oljetanken väcker viss avund.

På söndagen valde jag Commandon och körde norrut till det lilla fiskeläget Magnarpsstrand på Bjärehalvön. Den här träffen är inte så stor men det vackra läget med utsikt mot Kullahalvön och Bjäres kurviga vägar inom räckhåll gör det ändå till en trevlig utflykt.

Några Trajjor, bland andra en fin TR5, och en Norton Inter kunde i alla fall skådas vid hamnen.

AC:n på denna Hudson behövde inte gå på högvarv denna måttligt varma sommardag.

En onsdag i månaden är det hamnträff i Viken, alldeles nästgårds från mina bopålar. Senaste onsdagen kunde man bland annat skåda ett par vackra spaghetti-racers. Jag är väldigt svagt för de gamla Duccarna. Tyvärr verkar väldigt många andra också dela min faiblesse med följd att de blivit ohemult dyra.

För att i någon mån tillfredsställa Italien-vurmen avnjöt jag en pizza på en av restaurangerna i hamnen.

Och lådan på Commandon är för övrigt len som mjukglass...

Fjädrar också!

Igår var jag ute och cruisade  i lugn och ro på Commandon och skulle till att växla ner när jag märkte att det inte gick att byta växel. Kopplingen? Nej, den frikopplade som den skulle. Något med lådan, alltså. "Ajdå!" tänkte jag.

Med lite slir på kopplingen och Commandons rejäla vrid gick det ändå ganska hyfsat att ta sig hem enbart med tillgång till fyrans växel.

Väl hemma kollade jag runt lite på Access Norton-forumet och kom fram till att det borde vara växelväljarfjädern som gett upp. Eller "Gearchange Rachet Spring" med artikelnummer 04.0038 på Nortonspråk.

Bort med fotpinne, kick, växelpedal och lådgavel. Visst, där låg halva fjädern och gottade sig i oljan medan andra halvan satt kvar på sin plats. Alltid skönt när arbetshypoteserna visar sig vara korrekta!

Idag ringde jag ner till Acke för att kolla om han hade en dylik fjäder på lager och det hade han naturligtvis. Jag rullade ut Bonnevillen och begav mig de tolv milen ner till Sjöbo. Tyvärr hade den 30-gradiga värmen nu förbytts till halv storm, 15 grader och lokala regnskurar. Det blev en timmeslång, lite kylslagen brottningsmatch i de kraftiga vindbyarna för att hämta den där fjädern.

Jag kan konstatera att Bonnien spruttar på rätt bra nu med borttagen luftburk, öppna dämpare och större munstycken. Det blev trots allt en fin dagsutflykt och när jag närmade mig Kullabygden uppenbarade sig solen igen. Det blåste dock rejält hemma på halvön.

Efter en kopp kaffe och en stunds pyssel i garaget satt fjädern och övriga delar innanför kåpan monterade igen. En provtur gav vid handen att alla växlar, inklusive neutralen, gick i lätt och fint. Snick, snick, snick bara! En redan fin låda blev nu ännu skönare. Nu räknar jag med att den här fjädern också håller i 50 år...