Olja, olja, olja!

Olja! Ständigt denna olja! Årets första inlägg handlar om olja.

Efter en ordentlig provtur och lite inspirerad körning på Commandon i det soliga vädret kände jag hur växelpedalen var alldeles hal när jag skulle växla ner. En titt ner avslöjade att högerkängan och nedre delen av skinnbyxan blivit ordentligt oljeimpregnerade för all framtid. Det blev en lugnare färd hem igen.

Trots att jag efterdragit topp-packningen tre gånger hade jag tydligen inte fått den tät. I mitt högmod efter att ha lyckats med uppekringen av bakhjulet underlät jag både att använda packningsklister på packningen och att använda momentnyckeln. Dumt...

De gånger jag bytt topp-packning tidigare har jag inte upplevt några problem men denna gång hade jag antagligen lyckats att både få packningen aningen snett och dessutom dragit för hårt för den ömtåliga kompositpackningen. Nåja, bara att bita ihop, ta tjuren vid hornen och demontera topplocket igen. Och visst tusan hade jag för mig att jag skulle jag ha en gammal hederlig kopparpackning liggande någonstans? Jodå, i en av bra-att-ha-lådorna låg det en homogen men dammig kopparpackning.

En rejäl glödgning och så fick den ligga och svalna på golvet. Somliga doppar omedelbart packningen i vatten för att få bort sotbeläggningen men jag lät min luftsvalna och torkade den sedan med fin putsduk. Sedan är åsikterna legio om hur man skall få den tät. Hylomar, Permatex, det gamla allmoge-tricket med grönsåpa, silikon runt stötstångstunnlarna?

Jag fastnade för ett helt annat knep; silverfärg! Silverfärg? Jo, man sprayar ett tunt skikt med vanlig högtemperatur-silverfärg på båda sidor av packningen. Färgen innehåller aluminiumpulver som letar sig in i alla mikroskopiska repor på anliggningsytorna. Efter att färgskiktet torkat monterade jag toppen igen, svor lite, ställde ventilerna och bad en kort bön till Gud. Denna gång använde jag momentnyckeln inställd på 45 Nm. De tre undre muttrarna kommer jag inte åt med min momentnyckel så här fick jag förlita mig på känslan. Uppstart och varmkörning på gårdsplan, därefter fick hojen vila över natten.

Följande dag efterdrog jag toppen och dubbelkollade ventilspelen innan jag startade och drog ut på en sväng i januarisolen.

Toppen verkade vara tät men när jag kom hem fanns det ändå olja på vevhuset. Va, fan? Ingen olja på flänsarna mellan topp och cylinder men trots det olja på motorn? Jag körde lite på tomgång och det såg ut som om det bubblade ut olja vid cylinderfoten. Jag blev trött vid tanken på att slita av toppen ytterligare en gång och såg istället framför mig en operation där man lyfter cylle och allt ovanför på en gång och smetar på packnings-silikon eller eventuellt fibblar dit en papperspackning som är delad i två bitar. Om man ställer kolvarna i övre dödläge borde det gå att lossa cylinderfotsmuttrarna och lyfta tillräckligt högt för att få dit en ny packning.

Men varför skulle den börja läcka olja där nu? Hmmm... Ofta är det ju så att man genomför mer än en förändring/förbättring när man väl börjar rota. Vad hade jag då mer gjort? Jag har haft ute oljetanken, rengjort den, läcktestat och lackat den. Jag har också dragit nya slangar. Tidigare hade jag en lång slang från oljetanksventilationen som mynnade längst bak på hojen. När jag drog nya slangar satte jag istället en liten catch-bottle för att samla upp eventuell oljedimma. Att dra slangen till luftfiltret ville jag inte. Att suga in oljedimma i förgasarna känns ju onödigt. Nu visade det sig att jag i min önskan att minska oljespillet istället i själva verket hindrat vevhuset att ventilera ordentligt då anslutningen till flaskan var helt tät... Ett steg fram och två bakåt.

Jag satte nu istället ett litet ventilationsfilter i ändan av slangen och provstartade hojen igen. Det regnar idag så jag nöjde mig med att stå och gasa ett tag i garaget. (Jo, portarna var öppna, jag sitter ju här!) Nu verkade den förbannade oljan äntligen hålla sig på insidan av motorn! Ingen olja på flänsarna och inget fuktande kring cylinderfoten. Om vädret tillåter blir det en längre sväng imorgon för att se om inkontinensen är botad. Prognosen är försiktigt optimistisk men man skall inte ropa hej till björnen i bäcken förrän skinnet är skjutet och den feta damen sjungit! Eller vad det nu heter.

Uppstart, provkörning, service

Så har då Commandon startats och rullat några kilometer. Man får passa på när en blek novembersol visar sig mellan regnskurarna som envist drar in från sydväst.

Efter påfyllning av olja och bränsle startade underverket från Midlands efter ett par kickar. Tomgången var lite låg men det var ju lätt åtgärdat. Mindre väntat och mindre önskat var att han svettades en del mellan topp och cylinder. Jag brukar dra toppen lite på känsla men den här gången drogs den tydligen en orkeslös dag. Efter provturen drog jag toppen ytterligare lite och det blev genast mycket bättre.

Efter en liten förgasarjustering ekade gårdsplanen av välbekant Commando-muller igen. Ingen rök syns längre från avgaspiporna och hojen sjönk ner så där härligt i Koni-dämparna när jag drog på lite.

Frambromsen saknade bett så här kostade jag på mig nya belägg. Förra ägaren monterade ju ett Brembo fyrkolvsok på hojen. Visst, det ser kanske aningen anakronistiskt ut på en gammal Commando men bettet är grymt!

Det blev nya gummibussningar i toppfästet och det har uppenbarat sig en irriterande oljeläcka någonstans i regionen under oljetanken. Inte så många droppar men icke desto mindre ett irritationsmoment. Nu önskar man att man hade en mc-lyft så att man slapp åla omkring på golvet som en... tja, som en ål.

Jag funderar på att försöka få till någon form av LED-belysning av instrumenten och bromsvätskan behöver bytas. Oljedroppet skall elimineras och... ja, det finns en del trevligt pyssel att sysselsätta sig med under den skånska regnperioden.

Nu är det hjul igen!

Sådär ja, så var bakhjulet på plats på Commandon igen!

Däckmonteringen lämnade jag bort. Visst, man kunde väl ha krängt på däcket själv men just däckmontering är en sådan där sak som jag gärna betalar 173 riksdaler (inklusive balansering) för att slippa. Varför stå och muttra, svära och klämma sig när ett proffs fixar det på några minuter under tiden som man själv sitter skönt och bläddrar i en hojtidning?

Jag känner mig väldigt nöjd med att ha ekrat upp hjulet själv. Inte alls särskilt svårt och ganska trevligt pyssel.

Täck-kåpan lämnade jag på hyllan.

Dagen bjöd inte på något vidare provkörningsväder; sju grader, regnigt och blåsigt, men det bör väl komma någon dag framöver då man får tillfälle att lufta Commandon.

Hjulekring

Sådär, då tog man äntligen tag i ekringen av Commandons bakhjul som man gått och gruvat sig lite för ett tag. För säkerhets skull tog jag ett antal foton på originalhjulet innan jag började skruva loss de gamla ekrarna. Helt i onödan skulle det visa sig. De nya ekrarna trillade nästan automagiskt på plats mellan trumman och Akrontfälgen. Ingen större affär, således.

Nu är hjulet uppriggat i garagets högteknologiska balanseringsfixtur. Fälgen visade sig vara nästan helt jämn i höjdled. I sidled slår den cirka 4 mm på värsta stället. Vi får se om jag lyckas få rätsida på det. Jag gör ett försök. Allt enligt devisen "det är aldrig försent att ge upp". I värsta fall får man svälja förtreten och ta hjulet till en yrkesman eller eventuellt köpa en ny fälgbana. Men först en kopp Zoégas...

Stulen Commando

Eller, nja. Så farligt är det inte. En stulen bild på Commandon är vad det handlar om, om man skall vara korrekt.

Jag satt och slösurfade härom kvällen då ovanstående dök upp. Jag hamnade på en nederländsk site som kränger diverse hojdelar. Inget suspekt alls om det inte vore för att den där hojen som illustrerar deras peashooter-dämpare kändes bekant. Väldigt bekant, minst sagt. Det är nämligen min Commando på bilden!

Bilden är tagen för mer än tio år sedan på Ring Knutstorp och illustrerar väl hur Commandon såg ut på den tiden. Bilden, komplett med photo-shoppade Lucasskyltar på stängslet, lade jag ut på Brit Bike-forumet där nämnda grosshandlare i hojdelar uppenbarligen funnit den och antagligen tyckte att den kunde duga som illustration för ärtbösse-dämpare.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt upprörd över att någon stulit min bild. Hey, det här är ju internet... Jag kan möjligen tycka att det känns aningen oseriöst att som näringsidkare använda en privat bild man snott på nätet till sin verksamhet. Man kanske skulle kolla om man kunde få lite rabatt på ett par dämpare?

Det kom ett paket...

Det kom ett paket från Andover Norton med lite prylar till Commandon. Bland annat en omgång ekrar.

Jag kostade också på mig en ny bakskärm på vilken original-baklyktan monterades.

Jag har lite blandade känslor för den där konstruktionen. Eller rättare sagt för den monstruösa glasfiberkonstruktionen som håller själva lamphuset. Lucas 679:an i sig gillar jag. Jag har för mig att hållaren kom till för att amerikanska fordonsregler föreskrev att baklyktan skulle gå ut bakom skärmen. Engelsmännen kallar den ibland "gargoyle". Ett svåröversatt ord som väl i detta sammanhang närmast betyder sådana där groteska vattenutkastare som finns högt upp på äldre, större byggnader.

Ganska träffande. Samtidigt är den en omisskännlig komponent i det pussel som ger det typiska Commando-utseendet. Således får denna snart 50 år gamla plastbit från engelska Midlands sitta kvar.

Triumph på skärmkurs

Jag har lackat min Bonnevilletank ungefär som den kunde ha sett ut under åren 1965-66. (Tror jag i alla fall. Som nortonist har man inte järnkoll på Triumph-historiken.)

Nu har det ju blivit fuktigare på vägarna så det var hög tid att få en framskärm på plats. Jag kapade ner den gigantiska originalskärmen ganska rejält och sprayade den sedan enligt samma färgschema som tanken. Man kanske dessutom skall lacka skärmstagen svarta, som de väl var på de gamla riktiga Trajjorna?

Hinckley-Bonnien är ju en ganska snygg hoj även om den naturligtvis inte riktigt kan mäta sig med de gamla Trajjorna. Ur en estetisk synpunkt är det väl, enligt mitt förmenande, främst tre detaljer som sticker i ögonen; de hiskliga rörböjningarna innan ljuddämparna, gaffelskydden och presskanten på undersidan av bränsletanken.

De hemska gaffel-grejorna har jag hackat bort. Att man bara kan montera något så fult på en retro-hoj, eller på vilken sorts motorcykel som helst, är ett mysterium. Designavdelningen befann sig kanske på puben den dagen? När de sedan kom tillbaka och ställdes inför fullbordat faktum var de kanske glada i hatten och bara skrattade åt eländet?

Bränsletanken, då? Tja, går det att klämma dit en gammal Bonnevilletank över rambalken? Jag vet inte.

Att avgaspiporna inte är bytta än beror mest på att jag är snål.

I övrigt skulle jag vilja byta stötdämparna mot ett par klassiska Hagon med svarta hylsor. Limpan skulle jag vilja byta mot en gammal grey-top för att fullända retrofieringen. Anskaffningskostnaderna för dessa detaljer försöker jag motivera för mig själv med att originalstötdämparna inte är särskilt bra och att jag blir lite öm i baken på längre turer av pudan.

Som gammal cyniker förundras man över de skickliga designavdelningarna hos fordonstillverkarna som kan skapa en produkt som är tillräckligt attraktiv för att folk skall köpa den men ändå är såpass ofulländad att kunderna skall spendera lika mycket på eftermarknadsdelar.