Britanniarally 2015

Årets Britanniarally avhålls nästan på hemmaplan.

Technicolor.

Ibland filmar jag mina irrfärder. Då fastnar både det ena och det andra på rullarna. Amerikanska femtiotalskryssare är ju inte riktigt mitt gebit men visst är det trevligt att känna sig som om man färdades i en gammal Technicolorfilm.

Avradikalisering eller gubbjävel...

Dominatorn har avradikaliserats genom att original-batterilådan kommit på igen, genom att originalstötdämparna har skruvats dit igen, genom att kedjeskyddet funnit sin plats igen och genom att motkonorna på ljuddämparna åter sitter på. Miniregplåten hamnade på garageväggen och jag funderar på att skaffa en riktig framskärm. Man skulle kanske till och med köpa lite ljuddämparull?

Plötsligt ser man radikala café-racers överallt, byggda på allt möjligt; från Viragos och Nipponpipponradfyror till halvgamla tyska svarvar med cylindrarna på fel håll. Eller plötsligt och plötsligt, det har ju pågått några år. När jag skaffade Dominatorn för 20 år sedan var jag redan från början inne på kaffe-stuket. Kunde man dessutom reta någon gammal MHRF-stofil med sitt bygge var det en ren bonus. Nu känns det som att jag själv blivit den gubbe som siffrorna på körkortet antyder att jag faktiskt är på väg att bli. Jag antar att det kändes lite åt det här hållet för de gamla inbitna H-D-gubbarna när marknaden plötsligt svämmades över av japanska customhojar som var mer H-D än H-D själva. Så vad gör man då när den inneboende motvallsgubben höjer sin röst och säger att han inte vill vara som alla andra? Tillbaka till rötterna kanske? Tillbaka till 1950- och 1960-talen när en café-racer var liktydigt med ett brittiskt järn. Eller möjligen en BMW.

Så får det nog bli. Mer tidstrogen café racer så kan gubbjäveln sitta i sin retrospektiva oljestinna bubbla och låtsas att Discovery Channel och färgglada livsstilsmagasin med skäggiga hipsters inte finns. Där trivs han bäst.

Morgonrutin.

Förr tog jag alltid hojen till jobbet på morgonen. Möjligen med undantag för de dagar det ösregnade, var snö eller frost. Sedan kom en period där man istället sömndrucken stapplade ut till bilen. Man kom fram varm men dåsig till arbetet. Men det är ju så besvärligt att rulla ut hojen. Och dra på sig skinnbyxor, jacka, handskar, halsduk och hjälm. Det tar ju minst fem minuter längre tid än att bara gå ut till bilen.

Nej, min själ! Nu får det vara slut på bekvämligheten! Idag rullade jag ut Dominatorn på morgonen. Det var en sådan där lite smådisig majmorgon. Göken gol, koltrasten sjöng på taket och näktergalen smattrade, smackade och tjittrade borta i ett buskage. Strax fick de sällskap av två hoppande kolvar som pumpade ut sin karakteristiska symfoni ur de öppna ljud-"dämparna". Doften från rapsfälten blandades snart med den varma och oljiga doft som bara en gammal förbränningsmotor förmår frambringa.

Snart kunde jag känna den småsvala men uppfriskande morgonluften mot ansiktet. Väl framme kände jag mig osedvanligt pigg och glad. (Nåja, mitt morgonhumör sätter sin egen standard.) Det kändes som om jag upplevt något istället för att bara ha förverkat ett litet stycke tid och avverkat en sträcka.

En bagatell kanske, men på morgonkvisten kan ju de mest banala händelser påverka hur resten av dagen skall komma att gestalta sig. Det räcker att man tappar tandborsten med tandkräm på golvet eller att kaffefiltret viker sig för att det skall sätta agendan. Så se till att få en bra start på dagen!

Irrfärder.

Idag hade jag egentligen tänkt att bege mig ner till Degeberga och veteranmarknaden därstädes. Trajjan och tillhörande Bender rullades ut i det fina vårvädret och så drog vi iväg mot sydöst.

På något märkligt vis lyckades jag krångla mig ut på en massa krokiga småvägar som jag faktiskt inte kört förut. Resan är ju målet och veteranmarknaden som destination var inte ristad i sten på något vis. Det var dessutom många år sedan man kunde fynda på marknaderna så inga ledsna miner för den sakens skull.

Jag passerade några av Skånes många slott på min irrfärd. Här är Trolleholm.

Jag rundade Ringsjön och vände norrut igen efter att ha stannat för att åtgärda vätskebalansen. (Min egen alltså, Bonnevillen behöver aldrig justeras.)

Triumphen sökte sig ut mot allt mindre vägar som slutligen utmynnade i en mils kurvig grusvägskörning. Fina möjligheter att öva kurvtagning med sidvagnen således. Gruset sprätte och förutom närkontakt med några potthål hade jag jäkligt kul.

Hemma igen smakade det med varmt kaffe. 18 mil stod trippmätaren på.

Laddad men ändå urladdad.

Strålande solsken och 18 grader varmt kräver nästan en sväng på hoj. Efter vissa startsvårigheter kom jag slutligen iväg. Jag har ett sånt där underhållsfritt, billigt batteri från Biltema. Man är väl inte helt samvetsgrann med att underhållsladda sina batterier alla gånger men någon månad eller så skall de väl ändå överleva utan kontakt med elnätet? Det har i alla fall mina gamla batterier klarat av. Visst, ibland har man fått  rädda dem genom att chock-ladda dem, ladda ur, ladda igen. Det här batteriet var dock stendött och vägrade att ta emot någon ström överhuvudtaget så det var bara att kapitulera och stoppa in ett nytt batteri innan det bar iväg.

Vinterleda.

Då var vi inne i den värsta månaden. Till och med Skåne är inbäddat i ett flera meter tjockt snötäcke och temperaturen ligger på 50 minusgrader. Minst. Solen går aldrig upp och är det inte snöstorm och permafrost så är det dimma tjock som ärtsoppa eller piskande regn på tvären.

Jag tröstar mig med gott rött vin framför brasan och genom att sitta och glo på den gångna sommarens filmklipp. I ett skrymsle av hårddisken fann jag några sekvenser som jag inte använt tidigare. Jag roade mig med att klippa ihop dem till 1 minut och 38 sekunders 60-talspsycho.