Första maj. Inget demonstrationståg men ändå lite rött tema, kan man väl säga. Det avhölls nämligen träff för italienska fordon vid Krapperups slott norr om Höganäs.
Ferrari, Lamborghini, Maserati och andra fullblod får ursäkta, men det är tvåhjulingarna som intresserar mig. Det var ganska tunt med hojar när vi traskade runt med varsin cappuccino i näven men så mullrade det plötsligt till på vägen; ett helt gäng med twinnar från Bologna och Mandello del Lario rullade in på träffområdet.
Mullret från Ducce-twinnarna har jag alltid varit svag för och att studera detaljarbetet på de italienska järnen är en njutning för ögat. Skall jag någon gång ha en ny hoj får det gärna vara en Ducati.
De äldre hojarna var få men en Laverda Jota hade i alla fall letat sig hit.
Tiden är en platt cirkel och man är dömd att ständigt upprepa vad man gjort tidigare. Således körde jag i lördags de 13 milen ner till Degeberga och dess marknad, precis som jag brukat göra de senaste tjugo åren. Detta trots att jag ytterst sällan köpt något där.
Commandon gick som en klocka under de nästan 30 milen men jag tyckte att det uppstod en del irriterande vibrationer vid nästan alla varvtal förutom när jag drog på ordentligt. Jag funderade på om det var Isolasticsen som spökade. Vid hemkomst upptäckte jag att min indiska bränsletank låg mot ramen vid vänster bakkant. Tanken verkar inte vara helt symmetrisk men problemet löstes enkelt med lite mer vibrationshämmande gummi. Nu skakar hojen bara på tomgång och är i övrigt len, ungefär som en Commando skall vara.
Marknaden, då? Tja, jag köpte inget denna gång heller. (Om man nu inte räknar den tämligen smaklösa korv jag åt till lunch.)
Veteranerna på besöksparkeringen blir allt färre för varje år. I alla fall om man med detta avser gamla hojar. Förarna tillhör definitivt det äldre gardet men nästan alla kommer tyvärr på moderna hojar. Ett par hojar från förra århundradet kunde i alla fall upptäckas bland allt nytt bling-bling.
Solen strålade från en molnfri himmel och värmde gott så det gick inte att undvika lite omvägar på Österlens kurviga och backiga vägar.
Väl hemma efter en hemfärd i en småjobbig och byig motvind kunde jag konstatera att motorn är tät och att den inte dragit mycket olja trots tidvis ganska hård körning. Jag kunde också konstatera att jag fått en rejäl hjälmbränna efter en hel dag i det intensiva solskenet. Näsan tog mest stryk och lyser nu som ett stoppljus.
Idag var jag inne på bilprovningen och besiktigade Commandon. Blankt papper och inga konstigheter. 440:- riksdaler för en (i och för sig trevlig) pratstund och för att kolla lyset, ramnumret och den lilla runda reflexen jag tejpat fast på bakskärmen... Som vanligt fick jag själv kicka igång monstret och besiktningskillen lyckades nätt och jämnt köra runt lokalen innan han fick tjuvstopp.
Uppgifter gör gällande att Commandon med denna besiktning skall vara besiktningsbefriad för all framtid. Besiktningsmannen vågade dock inte svära på detta.
Jag skruvade i alla fall av min tjusiga besiktningstuta och lade den på hyllan. Vi får se om den behövs fler gånger.
Jag har en samling med lite läsvärd litteratur i mitt garage. Det är viktigt att koppla av i sin lilla fristad. När man tröttnat på sina gamla verkstadshandböcker och Nortonmanualer kan man till exempel djupdyka rakt ner till ett amerikanskt hemmafixar-eldorado i efterkrigsdräkt genom att sätta sig ner en stund med Popular Science och Science and Mechanics.
Allt tycktes vara möjligt under denna tid. Bygg ett hus! Laga din bil! Bygg en jetmotor! Bli ingenjör! Lär dig allt om radio och television! Bli en muskelknutte och få framgång hos damerna! Bli detektiv! Framtidsoptimismen var obegränsad både på det personliga planet och i ett större perspektiv. Idag kan vi kanske småle lite åt den naiva inställningen, ty vi vet vi ju att framtiden ligger bakom oss. Både på det personliga planet och i ett större perspektiv.
Notera förresten omslaget till februarinumret 1951 av Popular Science: "Wilbur Shaw Drives 1951 Plymouth". Shaw var en av mellankrigstidens bästa förare i Indianapolis 500 och vann tävlingen 1937, 1939 och 1940. När han 1951 provkörde den där Plymouthen på omslaget var han ovetande om att han bara hade ytterligare tre år att leva. Shaw dog i en flygolycka 1954.
Många gamla ärevördiga varumärken känns igen; Dupont, Snap-on Tools, Royal Enfield.
Ja, ja okej... Harley-Parkinson också.
Rökning var fashionabelt och hade inte blivit farligt ännu. Det kanske rent av var hälsosamt? Annonsen fastslår ju klart och tydligt att fler doktorer röker Camel än andra märken!
Undrar varför sidvagnsarrangemanget ovan aldrig riktigt slog igenom i de breda lagren? Kanske för att passageraren med en slik anordning faktiskt lika gärna hade kunnat sitta bakom föraren på motorcykeln...
Både annonser och redaktionellt material genomsyras av samma frejdiga gör-det-själv-anda. Själv påverkas jag lite olika, beroende på rådande sinnesstämning, av de glada tillropen. Antingen drar jag entusiastiskt igång något nytt projekt på huset, fixar något på någon av hojarna eller så blir jag bara trött. Då brukar en hojtur pigga upp.
Hmmm, en sådan där dylik "Hollywood Wolf Whistle" för 4 dollar hade kanske varit roligt att ha?
Jag satt häromdagen och spontansurfade på YouTube och fastnade av någon anledning i en dokumentär om den amerikanska staden Centralia i Pennsylvanias rostbälte. Centralias väg till berömmelse är av det mindre vanliga slaget. Under staden ligger enorma fyndigheter av antracit-kol. Dessa rika fyndigheter är själva existensgrunden för Centralia och många andra städer i det amerikanska rost-bältet. Nu ville det sig inte bättre än att stadens myndigheter en dag 1962 beslöt sig för att elda upp en del avfall på en av stadens soptippar. Det hade man gjort flera gånger förr men denna gång gick något fel. De fem brandmännen från frivilliga brandkåren lyckades antända en kolflöts som gick i dagen och släckningsansträngningarna var förgäves.
Ett antal år senare, 1979, skulle en bensinmacksägare i staden kolla nivån i mackens tankar och noterade att det var osedvanligt varmt där nere. Han uppmätte med viss oro, får man förmoda, nästan 80 grader i de nedgrävda bränsletankarna.
Något år senare, 1981, ramlade en tolvårig pojke ner i ett rykande slukhål som plötsligt öppnade sig i en trädgård. Han lyckades hålla sig kvar på kanten och räddades av sin kusin som kom till undsättning. Hålet visade sig vara 46 meter djupt och det strömmade ut dödliga nivåer av kolmonoxid. Dessa händelser drog till sig myndigheternas intresse och undersökningar visade att det brann i alla gruvgångar under staden. Enorma mängder antracit-kol hade antänts och elden spred sig till synes ostoppbart där nere i underjorden. Giftiga gaser sipprade in i bostäder och alla släckningsförsök var fruktlösa. Följden blev att man slutligen exproprierade, utrymde och rev nästan hela Centralia. En handfull personer vägrade flytta och klamrade sig länge envist kvar i spökstaden.
Det var alltså en dokumentär om dessa fascinerade händelser jag satt och tittade på när mitt miljöskadade motorcykelöga fångade något intressant! På bilden ovan ser man en hoj-shop, The Speed Spot, och i skyltfönstret skymtar man några intressanta hojar. Men vad kan det vara för cyklar? Någon slags off-roadcyklar uppenbarligen men knappast engelska, väl? Kanske spanska? Bultaco?
När jag sett färdigt filmen var jag ju bara tvungen att undersöka om det fanns något mer om den där hojaffären. Det visade sig att shopen låg i ett av de hus som stod kvar längst i Centralia. Så här såg det ut 2001. Notera att den coola skylten sitter kvar. Den hade jag gärna haft på mitt garage!
Historien slutar inte med detta. Det visade sig att fastighetsägaren bedrev illegal gruvverksamhet med nedgång från husets källare. Hyresgäster hade klagat på ihållande huvudvärk i flera år och huset brann sedermera ned under mystiska omständigheter.
Om man tittar på Google Street View ser man att det knappast finns något alls kvar på platsen. Naturen håller sakta men säkert på att återta hela området där det tidigare fanns en hel stad.
Hela historien om Centralia är fascinerande och skrämmande. Kollagren under den forna staden brinner fortfarande och alla släckningsförsök har hittills varit fruktlösa. Platser som varit generationers hem och uppväxtmiljö håller obevekligt på att återgå till Moder Jord. Jämförelsebilden nedan talar sitt tydliga språk.
Centralia är en sådan där plats jag gärna hade besökt om jag hade haft möjlighet. Tyvärr finns inte mycket mer än en sprickande, rykande vägstump kvar. Inte mycket att se egentligen, antar jag.
Kung Bore drog ner även över Kullabygden med både snö och minusgrader i flera dagar. Det kom säkert fyra-fem millimeter kornsnö häromdagen och kontaminerade barmarken så att alla provturer på två hjul temporärt fick ställas in. På skuggiga partier kan man fortfarande se lite av det obehagliga vita. Vad skulle det vara bra för?
Nåja, idag blev det i alla fall solsken och ett par plusgrader så Commandon rullades ut. Det var bara två-tre grader varmt så några längre exkursioner blev det i ärlighetens namn inte frågan om. Jag kunde i alla fall dra på ordentligt några gånger och kunde nöjt och lite överraskad konstatera att det nu inte fanns en droppe olja utanpå motorn!
Vikten av en ordentligt fungerande vevhusventilation skall uppenbarligen inte negligeras. Nu undrar jag bara i mitt stilla sinne om det möjligen var så att att topp-packningen rentav var tät första gången och att jag bara utgick ifrån att läckaget kom därifrån eftersom jag haft av toppen? Det kan ju vara lite lurigt att lokalisera var smörjan kommer ifrån när fartvinden spridit den över halva hojen.
Nåväl, det får vi aldrig veta och nu verkar allt i alla fall fungera som det skall. I övrigt kunde jag konstatera att frambromsen biter bra och att jag upplevde att hojen skakar lite mer än jag tycker mig minnas att den gjorde tidigare. Dags att ta en liten titt på Isolasticsen således.
