.

Solskenstouring.

Ibland känner man sig frustrerad och svårbeskrivbara olustkänslor sprider sig i kroppen utan alldeles uppenbara förklaringar. Några mil på hoj brukar ha en viss uppfriskande och terapeutisk verkan. Om man sedan dessutom tvingas till fysisk brottning med en sidovagns gyroskopiska krafter kan ju kroppen också få sitt som en synergieffekt.

Efter sistlidna veckas ymniga regnande lovade dagen solsken och hyfsad temperatur. Jag rullade ut sidovagnsekipaget och bryggde en termos med starkt Zoégaskaffe.

Jag tänkte mig att köra upp till Bjärehalvön. Här finns det många kurviga och backiga vägar och trafiken brukar dessutom vara ganska gles.

Förmiddagssolen börjar redan kännas varm mot oljerocken när jag rullar iväg mot Ängelholm som snart passeras. Här är jag på väg upp mot toppen av bergsryggen som utgör Bjärelandet. Kameran är riktad söderut och man ser Skälderviken och där bortom i diset anas Kullahalvön.

Det är inte så lång körning innan det går neråt igen vid Nötte Backar. På bilden kan man ana Laholmsbukten där bortom grönskan.

Vägen slingrar sig ner mot Båstad. Man passerar, den snart obsoleta, järnvägen via en plankorsning. Kommer att tänka på Ines Uusmanns bevingade ord: "Om man kan åka till månen fram och tillbaka, så kan man också tycka att det är rimligt att tycka att man ska kunna bygga den här tunneln och andra stora tunnlar miljösäkert." Nåja, denna dag ser jag varken döda fiskar eller Rhoca-Gil-skadade kossor och nämnda politiker försäkrade ju en gång att "Vi planerar inte att förbjuda motorcyklism - i dagsläget." Känns ju betryggande...

Jag rullar in i Båstad och passar på att tanka. Så här innan sommaren slipper man trängas med horder av Range Rovers och knähöga sportcabbar. Jag ser varken några brats med rosa skjortor och kotlett-frillor eller överklassbrudar med Botoxsprängda läppar. Det är ju ett tag till tennisveckorna och champagnevaskningen på Pepes Bodega.

Jag lämnar Båstad bakom mig och tar vägen västerut som slingrar sig mellan berget och havet. Norrvikens trädgårdar passeras och efter ett tag har jag kommit fram till det lilla fiskeläget Kattvik.

Notera flakmoppen nere på hamnkajen. Inget fiskeläge är komplett utan den obligatoriska gubben med flakmoppe. Skönt att se att det fortfarande finns äkta kulturbärare i vårt likformiga medelklass-samhälle.

Nu kan det vara dags för en kopp kaffe! Under tiden pysslar flakmoppegubben fortfarande med sitt där nere.

Efter kaffepausen drar jag uppåt via en liten väg som slingrar sig mellan rapsfält och små skogsdungar. I backspegeln ser man Laholmsbukten och framåt ser man samtidigt havet vid Torekov.

Så här är den då. Utsikten som stockholmare och ankdammens kändisar betalar mellan 10 och 20 miljoner för att se några veckor i juli. Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: "En dåre och hans pengar är snart åtskilda." En Hinckley-Traja framför fönstret som skymmer utsikten mot Hallands Väderö sänker kanske taxeringsvärdet något?

Vänder man blicken lite åt vänster kan man se hem till Kullahalvön. Postcode envy ligger inte för mig men jag sätter mig ner en stund och suger i mig utsikt till ett värde av några tusenlappar utan att betala innan jag grenslar hojen igen.

Jag lämnar Torekov och kör i strålande solsken på små vägar längs halvöns sydsida. Det börjar gå ganska hyfsat med sidovagnen men man får inte vara lat. Det går inte att sitta still i sadeln utan man får burka rätt så bra om man vill hålla lite fart. Särskilt i högersvängar som fortfarande är ett gissel med tom vagn. Känner mig lite löjlig när man hänger ut som en roadracing-åkare trots den minst sagt moderata farten. Tankarna vandrar och jag tänker att Trajjan egentligen är lite för snabb för att ha en sidovagn på. Visst, hon är ju ingen racer men hastigheter över 100 km/t med vagnen känns vådligt på små och okända vägar. Man kanske skulle satsa på en gammal stånka med plunger eller stenben som dragare i stället? En BSA B33:a kunde kanske vara lagom att puttra runt på? De är ju små, snygga och brukar inte vara så dyra. Lättmekade och gott om delar finns det också.