.

Press.

Hojintresset går upp och ner. Orsakerna till att man en gång skaffade hoj kan vara diffusa och höljda i dunkel. En del inspiration kan man ha fått från fackpressen. Ibland kan man peka ut specifika ögonblick som varit avgörande för ens val. Jag minns i alla fall ett par milstolpar som varit avgörande för mina val.

Jag började min hojkarriär 1991 på en liten 350-kubiks parallelltwin tillverkad i ett örike. Dock ej i ett europeiskt sådant. Nej då, denna lilla båge rullade av bandet i ett avlägset asiatiskt örike. Det var vad pengarna räckte till då 1991. Tre, eller fyra tusen tror jag att jag gav. Egentligen drömde man om en femtiotalare av något slag; en H-D eller något engelskt kanske. Något som man kunde köra med värdighet på till spelningarna med rockabillybandet. Drömmarna kändes dock avlägsna för en halvamatörmusiker. 350:an sprayades i alla fall mattsvart med sprayfärg från macken och skärmarna kapades ner. Jag hittade ett gammalt tombstone-baklyse som glatt skruvades dit.

En vacker dag dog hojen och eftersom varken pengar eller kunskaper fanns i större utsträckning bar vi upp den i lägenheten på tredje våningen. Där stod den några år på sin plats i vardagsrummet mellan tv:n och flipperspelet innan jag sålde den till en arbetskamrat.

Så en dag 1994 när jag åkte i en kompis gamla Volvo Duett stannade vi till vid en kiosk. Ända sedan början av 1990-talet brukade jag köpa strönummer av MCM. Nu stod ett nummer på hyllan som verkade lockande. Omslaget lovade gamla bobbers, Vincent-historik och en Triumph Metisse.

Men när jag satt där i Duetten och bläddrade i blaskan var det ett uppslag som omedelbart fångade mig; artikeln om de finska rockarna i Oilers MC och deras maskiner. Jag minns särskilt de båda Norton café-racercyklarna som figurerar på bilderna.

I samma veva hade ett par kompisar skaffat sig en BSA respektive en gammal Ariel. När jag sedan såg en Dominator med widelineram och Manxtank stå parkerad i de södra delarna av Helsingborg var det kört. Ett år senare hade jag gnetat ihop pengar till en Norton Dominator 99. Den hojen har jag fortfarande kvar.

En annan MCM-artikel jag minns är från 1995. Det är en feature om caféracerns dag i Holland. På den tiden var en café-racer liktydigt med en engelsk, eller möjligen italiensk hoj från 50- 60- eller 70-talen. Att kalla en klunsig radfyra med kort sadel och avgasbandage för café-racer föresvävade väl ingen vettig människa.

Det är ju inte många bilder men vilka avtryck de bilderna gjorde! Detta var ju innan gemene man hade internet så man sög ju i sig det som fanns. Bildgooglar man cafe racer idag kan man ju sitta i timmar och glo på bilder.

Förutom MCM brukade jag köpa engelska Classic Bike ibland. En hoj därifrån har också etsat sig fast i medvetandet; en Norton Atlas i Manx-kläder. Tycker att den hojen är själva sinnebilden för en caféracer. Vore den min skulle jag faktiskt inte ändra på någonting.

Nuförtiden är det sällan jag köper mc-tidningar. Dels gick mitt hoj-intresse i sig ner ett tag och andra intressen odlades, dels tyckte jag MCM mer och mer mest innehöll alldeles för mycket kreditkorts-Harleys och bisarra utställningshojar. "Ser ut som en våt dröm hos Salvador Dali med färger från My Little Pony" tror jag mig minnas att Joakim Lindengren mycket träffande uttryckte sig om dylika hojar i en krönika.

Svenska Classic Bike köpte jag de första numren av men jag kom aldrig riktigt överens med den blaskan. Den kändes så BMW på något sätt; lite förnumstig och ordentlig. Visst var där några artiklar om engelska hojar men de kändes så pliktskyldiga. Jag fick aldrig känslan att de var skrivna med något vidare patos.

Nu finns ju allt man vill ha på nätet.