Söndagsnöje.

Söndagen tillbringades i sadeln. Omkring 25-30 mil blev det innan dagen var till ända. Jag lämnade Kullabygden på förmiddagen och riktade framhjulet mot sydost. Det preliminära målet var Brösarp på Österlen och ett arrangemang hos Skånska Järnvägar kallat "Ljuva 50-tal". Lite tåg, lite bilar och lite hojar.

Efter att ha korsat Skåne på diagonalen kom jag så fram till Brösarp som mötte med strålande solsken.

Jag parkerade hojen vid stationshuset och kollade att min fusklagade alutank hade hållit tätt. Det hade den. Efter att ha kollat oljenivån gick jag för att köpa en korv av den ambulerande korvförsäljaren som högljutt ropade ut sina charkuterier.

På andra sidan stationsbyggnaden stod ett gäng veteranhojar uppställda. Trevligt! Skall man vara lite gnällig kan man ju inflika att alla fula integralhjälmar och skrikiga varselvästar inte var uppfunna på 1950-talet.

Ytterligare några Norton hade hittat till platsen. 

 850 Commando Interstate.

Sidventilare med sidvagn.

Norton Atlas.

Fin stånka. ES2:a, kanske?

Efter att sedan ha tagit ett varv också runt de utställda bilarna och suttit ner en stund i solskenet började det klia i kroppen. På med hjälm och handskar och Dominan startade på första. Antagligen lika ivrig som husse att ge sig ut  på vägarna igen.

Jag svängde in vid Brösarps Backar, njöt av utsikten en sekund, för att sedan styra norrut mot Nävlingeåsen. 

Efter att ha sotat ur motorn på de kurviga vägarna råkade jag hamna i det gudsförgätna Vinslöv. Eftersom klockan hade hunnit långt in på seneftermiddagen började det suga rejält i tarmen. Jag svängde in och tog en kebab på det famösa Perssons Taverna. 

Tavernan hade som synes bytt namn till Trekantens Taverna. Syltan är väl mest känd som spelplats för den kultförklarade filmen "Plötsligt i Vinslöv" Jag gillade filmen när den kom, en underfundig och rolig dokumentär om ett antal udda, lite kantstötta, människor i det lilla samhället. Uppföljaren till filmen kändes väl mest onödig, nästan lite beklämmande. Jag träffade faktiskt en av huvudpersonerna just här för mer än tio år sedan; den saligt insomnade Holger. Jag hade stannat till med Commandon och gick in för att ta en bit när jag ändå befann mig i trakten. Där satt Holger vid sitt stambord och undrade om det var en "Trijummf" jag körde. När jag sa att det var en Norton började han berätta en lång och invecklad historia om en bekant som hade haft en Triumph en gång för längesedan. Det var stort. Hela filmen kan man se helt gratis här. Gör det!

Efter att ha exekverat kebaben riktade jag hojen västerut och anträdde hemfärden. Det strålande solskenet hade bytts mot mer mulet väder och en ganska stark motvind. Jag valde omvägen över Örkelljunga för att slippa den tråkiga väg 21. En bensträckare och pungtömmare i de djupa (nåja) skogarna hanns också med. 

Summa summarum en lyckad söndag. Aluminiumtanken höll och allt övrigt fungerade som det skulle. Oljeförbrukningen är fortsatt lite för hög. Jag hoppas att det sliter till sig vad det lider.

Fusk.

Ivrig som man är att testa sina nyinförskaffade prylar kanske man ibland hemfaller åt att ta en och annan genväg. Denna gång bestod fusket i att jag lagade alutanken med lite kemisk metall. Efter att ha dragit om bränsleslangarna och masserat ett ramrör en aning tog manxtanken plats på ramen. En provtur på några mil ikväll avslöjade i alla fall inget läckage. På söndag planerar jag en längre tur så då får vi se...

Jag beslutade mig för att lämna tanken som den är för tillfället. Oljeburken och batterilådan får behålla sin röda färg. En udda kombo måhända men den fungerar ändå på något vis.

De stora frågorna i livet.

Vilken färg skall tanken på Dominatorn ha? Silver?

Eller röd som den är nu?

Jag har alltså fått tag i en Manxtank i aluminium som en bekant avyttrat till ett mycket facilt pris. Tanken har tyvärr en läcka i en svetsskarv på undersidan, därav det förmånliga priset. Lacken har släppt vid luftningen också.

Jag får strippa färgen och försöka hitta någon som är bra på att svetsa alu. Man bör kanske kapa upp botten och förstärka den?

Att min röda glasfibertank kommer att hamna på finhyllan är nog ställt utom varje tvivel med tanke på vad dagens etanolbemängda bränsle gör med plasten. Alutanken är egentligen till en Widelineram men bensinkranarna verkar turligt nog precis gå fria för det tvärställda ramröret på Slimlinen.

Britanniarally 2015

Årets Britanniarally avhålls nästan på hemmaplan.

Technicolor.

Ibland filmar jag mina irrfärder. Då fastnar både det ena och det andra på rullarna. Amerikanska femtiotalskryssare är ju inte riktigt mitt gebit men visst är det trevligt att känna sig som om man färdades i en gammal Technicolorfilm.

Avradikalisering eller gubbjävel...

Dominatorn har avradikaliserats genom att original-batterilådan kommit på igen, genom att originalstötdämparna har skruvats dit igen, genom att kedjeskyddet funnit sin plats igen och genom att motkonorna på ljuddämparna åter sitter på. Miniregplåten hamnade på garageväggen och jag funderar på att skaffa en riktig framskärm. Man skulle kanske till och med köpa lite ljuddämparull?

Plötsligt ser man radikala café-racers överallt, byggda på allt möjligt; från Viragos och Nipponpipponradfyror till halvgamla tyska svarvar med cylindrarna på fel håll. Eller plötsligt och plötsligt, det har ju pågått några år. När jag skaffade Dominatorn för 20 år sedan var jag redan från början inne på kaffe-stuket. Kunde man dessutom reta någon gammal MHRF-stofil med sitt bygge var det en ren bonus. Nu känns det som att jag själv blivit den gubbe som siffrorna på körkortet antyder att jag faktiskt är på väg att bli. Jag antar att det kändes lite åt det här hållet för de gamla inbitna H-D-gubbarna när marknaden plötsligt svämmades över av japanska customhojar som var mer H-D än H-D själva. Så vad gör man då när den inneboende motvallsgubben höjer sin röst och säger att han inte vill vara som alla andra? Tillbaka till rötterna kanske? Tillbaka till 1950- och 1960-talen när en café-racer var liktydigt med ett brittiskt järn. Eller möjligen en BMW.

Så får det nog bli. Mer tidstrogen café racer så kan gubbjäveln sitta i sin retrospektiva oljestinna bubbla och låtsas att Discovery Channel och färgglada livsstilsmagasin med skäggiga hipsters inte finns. Där trivs han bäst.

Morgonrutin.

Förr tog jag alltid hojen till jobbet på morgonen. Möjligen med undantag för de dagar det ösregnade, var snö eller frost. Sedan kom en period där man istället sömndrucken stapplade ut till bilen. Man kom fram varm men dåsig till arbetet. Men det är ju så besvärligt att rulla ut hojen. Och dra på sig skinnbyxor, jacka, handskar, halsduk och hjälm. Det tar ju minst fem minuter längre tid än att bara gå ut till bilen.

Nej, min själ! Nu får det vara slut på bekvämligheten! Idag rullade jag ut Dominatorn på morgonen. Det var en sådan där lite smådisig majmorgon. Göken gol, koltrasten sjöng på taket och näktergalen smattrade, smackade och tjittrade borta i ett buskage. Strax fick de sällskap av två hoppande kolvar som pumpade ut sin karakteristiska symfoni ur de öppna ljud-"dämparna". Doften från rapsfälten blandades snart med den varma och oljiga doft som bara en gammal förbränningsmotor förmår frambringa.

Snart kunde jag känna den småsvala men uppfriskande morgonluften mot ansiktet. Väl framme kände jag mig osedvanligt pigg och glad. (Nåja, mitt morgonhumör sätter sin egen standard.) Det kändes som om jag upplevt något istället för att bara ha förverkat ett litet stycke tid och avverkat en sträcka.

En bagatell kanske, men på morgonkvisten kan ju de mest banala händelser påverka hur resten av dagen skall komma att gestalta sig. Det räcker att man tappar tandborsten med tandkräm på golvet eller att kaffefiltret viker sig för att det skall sätta agendan. Så se till att få en bra start på dagen!