Tur att vi inte har någon öken i närheten. (Och tur att jag inte har någon grussprättare) Man skulle bara bryta nyckelbenen stup i kvarten. Det närmaste jag kommer är väl att köra fast med Commandon i sanddynerna vid stranden hemmavid. Grus i dojan, grus i munnen. Bäst att hålla sig på asfalten...
Idag var det dags för den årliga höstplöjningen i Farstorp ett antal mil inåt land. Gamla hojar som sprätter runt på fälten är ju aldrig fel. Frugan ville också åka hoj så det blev Bonnevillen som fick ta oss från kustbandet till de djupa skogarna.
Efter en härlig tur på mindre vägar kom vi så fram till gläntan i skogen där nämnda evenemang avhålles. Ett antal gamla engelska hojar hade glädjande nog också hittat hit.
Jag kunde som vanligt inte avhålla mig från att filma lite. Dogmafilmen ses här nedan.
Efter att ha avnjutit välljudet från fyrtakts-stånkor med öppna pipor och insupit doften av varm r-olja äntrade vi Trajjan och begav oss västerut igen. Langos på en uteservering i Ljungbyhed fick utgöra färdkost. På hemvägen funderade jag på, som jag gör varje år, om inte en gammal stånka med knottriga däck, upplagd pipa och lite längre fjädringsväg skulle göra sig i garaget.
