.

Felsatsning.

Varken Dominatorn eller Commandon inbjuder till skjuts på de minimala Manx-dynorna så när frugan uttryckte vissa önskemål om att hänga med ut och åka hoj vägde jag lite olika alternativ. Att bygga om mina engelska café racers till touringliknande skapelser fanns inte på kartan och plånboken tillät då (2008) inte heller inköp av någon fin orginalengelsman som skjutshoj.

Men... det fanns ju gott om japshojar från 80-talet för en billig peng. 100-hästars cyklar med pålitlig oförstörbar teknik från den uppgående solens rike, det hade man ju hört till leda. Sagt och gjort: en GSX 1100 från 1981 inhandlades. Ful som stryk var den med knallgula plastpaneler och cuts, fyrkantig strålkastare och blinkers som kunde ha kommit från en lastbil. Instrumenten var fyrkantiga och stora som tv-apparater. Störst, kantigast och färggladast var mantrat för dagen. 1980-talet när det var som allra värst, alltså. Men det skulle man väl kunna råda bot på med ganska enkla medel. Till dess fördel talade att den var luftkyld och att motorn lutade snyggt framåt lite som på en Commando.

En sadel av okänt ursprung från 60-talet fanns i gömmorna, lyktan byttes ut mot en Lucas, miniblinkers och en fly-screen monterades och allmän amputation av onödiga delar genomfördes. Några aluplåtar och lite mattsvart sprayfärg fullbordade café-råttan. Maskinellt räknade jag inte med några större problem. Den var besiktigad, hade en acceptabel servicehistorik och så var den ju japansk.

Visst, den gick grant, mjukt och fint och frugan var nöjd. I alla fall tills startmotorn gick på lunch och hon var tvungen att springa igång skrotet varje gång vi skulle iväg. Var fan fanns kicken? Sedan kom jag aldrig ifrån känslan av att känna mig som något av en byfåne på hojen. Detta var helt enkelt inte jag. Jag gillar inte radfyror, så är det bara. Alldeles för mycket bilmotor för min smak. Rent objektivt kan man säkert med fog hävda att en japanskt radfyra från 80-talet är mycket bättre än en engelsk parallelltwin från 1960-talet; den har mer än dubbla effekten, den vibrerar inte, den är oljetät, (Ganska tät i alla fall. GSX;en svettades en del från toppen.) och de går ju aldrig sönder, sägs det. Och så stooor och tung den var trots att jag strippat den på allt onödigt gods. På kurviga vägar där jag enkelt seglat igenom med mina Norton fick jag tvärnita med GSX:en och brotta ner hojen.

Nu handlar ju det här med motorcyklar inte om objektivitet och vad som är bäst eller sämst. Inte för mig i alla fall. Det handlar om subjektivitet och känslor. Hade man varit förnuftig och rationell hade man köpt en sprillans ny oförstörbar BMW konstruerad av samvetsgranna tyska ingenjörer. Hade man varit riktigt förnuftig skulle man ju inte kört motorcykel överhuvudtaget...

Efter att startmotorn rasat började det ena elfelet efter det andra att uppenbara sig. Lyfte man på tanken och sadeln såg man en myriad kablar och reläer. Att försöka felsöka i härvan där ett otal tidigare ägare dragit egna kablar kändes som att dragga efter svärmor i fel sjö. Tacka vet jag gamla hederliga Lucas! Slutligen dog den helt och hamnade på en undanskymd plats under en buske i trädgården. Lyktan skruvade jag loss och räddade undan förgängelsen.

Såvitt jag vet står den sju år senare fortfarande där under busken och rostar. Sist jag tittade hade en familj gnagare byggt bo i sadeln. Ett passande slut för en råtta.