Däckad.

Det var hög tid för nytt bakdäck på Commandon. Även om man försöker göra det mesta själv är däckbyte en sådan där trist företeelse som jag gärna betalar ett par hundralappar för att slippa. Jag beställde ett Avon Roadrunner på min lokala däckfirma eftersom jag har ett dylikt på framhjulet. När jag hämtade hjulet satt det dock ett Avon Roadrider monterat istället. Nåja, same, same but different. Man måste antagligen heta Geoff Duke för att märka någon skillnad på vägen.

Oväder på väg.

Igår grenslade jag Dominan och begav mig söderut. Jag hade tänkt mig till tisdagsträffen i Löddeköpinge mest för att ha ett mål på utflykten. När jag lämnade Kullabygden var det strålande solsken men det dröjde inte länge förrän orosmolnen gjorde mig sällskap. Nu talar jag alltså inte om orosmoln i form av diverse motor-relaterade tillkortakommanden. Man kör ju gudbevars Birminghams finest! Utanför Saxtorp öppnade sig skyarna och blixtar och dunder ackompanjerade det engelska fyrtaktsuniversumets pulser. Att sitta på en järnhäst på slätten när vädermakterna skjuter missiler så det visslar kring öronen är ganska spännande! I nordväst såg det dock ut att vara klarare så jag bestämde mig för att vända hemåt och tog sikte på de ljusblå luckorna i molntäcket för att försöka köra ifrån ovädret. Regnet förföljde mig dock ända till Helsingborg, trots inspirerad körning, så jag hann bli tämligen blöt efter fem mil i regn innan jag rullade in på gårdsplanen hemmavid. Särskilt  irriterande var sprutet från det skärmlösa bakhjulet som mycket effektivt lyckades leta sig in i den springa mellan byxa och jacka som ofelbart uppstår när man ligger halvböjd över en caféracer. Jag var tacksam för framskärmen...

En lakonisk kväll i Viken.

"Är det din Inter?"

"Nja, det är en Dominator."

"Nej, det är en Inter!" Mannen stod på sig.

"Dominator. 60:a med 650-motor." sa jag.

"Nej, nej! Jag vet hur en Inter ser ut!"

"Jaha, jag vet hur en Dominator ser ut."

"Det är en Inter!" vidhöll mannen påstridigt.

"Ja, det är faktiskt en Inter." föll mannens kompis in.

"Okej." sa jag lakoniskt.

Tystnad. Mannen harklade sig och sade efter ett tag:

"Jag tänkte att du måste var engelskåkare. Jag menar med den munderingen." Han nickade menande mot min engelska oljerock.

"Jo, så är det nog." sa jag artigt.  "Jaha, jag skall gå vidare och kolla lite på hojarna. Hej, hej!"

"Hej, hej!

Jag slog en lov på hamnkajen och vad stod det där om inte en Norton Inter i strålande skick. En 58:a.

På den månatliga hamnträffen i Viken kan man överraskande nog se en del exotica inklämt mellan veteranbilar och plastmotorcyklar. En Vincent förra månaden och nu en Inter. Om en månad vill jag se en Brough.

Jag tog några bilder och knallade vidare. På kajen stod bland annat en Cheva '49 pickis med en "Hardly"-Davidson på flaket.

När jag kom tillbaka till min hoj efter en knapp kvart stod mannen och hans kompis där.

"Är det din Norton?" sa mannen.

"Jepp!" sa jag.

"Dominator, va?"

"Ja." sa jag. "Det är ingen Inter."

"Ha, ha!" skrattade han.

Jag drog på mig potthjälmen, solglasögonen och handskarna. Kickade igång Dominan som startade på första. Tio minuter senare var jag hemma där frugan väntade med kaffet.

Inåt land.

Idag drog jag inåt land. Omkring fem mil öster om Helsingborg ligger Söderåsen med sina underbart kurviga och backiga vägar. Där ligger också Ring Knutstorp. Jag fick en ingivelse och svängde in mot banan.

Denna måndagsförmiddag pågick det någon form av bankörning med gatreggade hojar. Mest moderna sporthojar.

Även om jag inte är så intresserad av den sortens maskiner var det ändå trevligt att stå och kolla en en stund. Och Duccarna låter gott, tycker jag.

Inspirerad kickade jag igång den röda Dominan och drog upp på Söderåsen. På de små kurviga vägarna kommer hon verkligen till sin rätt! Det är verkligen skitkul att lägga ner ordentligt, dra på och låta vridet dra en ut ur kurvorna. Hon går bra men inte perfekt. Jag har nästan fått till tändningen spot on; det handlar om att vrida statorplattan någon mm fram eller tillbaka bara. Däremot tvekar förgasaren en kort sekund innan den svarar när man drar på fullt på fyran från måttlig fart så där har jag lite att jobba med.

Det blev ungefär 15 mil innan jag var hemma igen. (Jag har ju bara varvräknare på hojen så det är en grov uppskattning.) Själva motorn är fri från inkontinens men jag har ett par andra irriterande oljeläckor. Växellådan skickar ut lite olja genom tryckstångstunneln. Ingen större sak och går väl att åtgärda genom att fräsa ett spår i stången och trä på en o-ring.

Det andra läckaget är riktigt fånigt och onödigt.

Det läcker alltså från oljepåfyllningslocket, särskilt vid lite inspirerad körning. Jag har testat några olika packningar utan synbar förbättring men får kanske skaffa ett nytt lock och se om det gör skillnad. Det är så himla tröttsamt när det kommer fram en Svenne eller en köpehojsåkare när man parkerat och denne för tusende gången klämmer fram sitt käcka "Hö, hö, man ser att det är en engelsk hoj!" Det handlar väl inte om vilket land hojen är tillverkad i. Det handlar om att det är grejor som är 50, 60 år gamla, har haft 10, 12 ägare varav kanske flera var tonåringar som satte skiftnyckeln i motorn så att metallspånen sprutade. En amerikansk gammal H-D läcker också olja. En italiensk gammal Ducati läcker olja. En svensk gammal Husqvarna läcker den också. En japansk Rikuo läcker olja. En ny Triumph läcker inte och den är väl engelsk? Den läcker möjligen om man kör med full fart rakt in i en Volvo V70. Då kan det komma en droppe.

Den uppmärksamme läsaren ser också att jag plockat bort ändkonorna på dämparna. Jag tycker att hojen går bättre utan dem. Men jag vet inte. Det kan ju var ren inbillning som en effekt av att hojen låter dovare. (Och mer!) Ljudet gör mycket för upplevelsen.

Mosten Engelsk Träff.

Jag är väl ingen utpräglad träffmänniska, antar jag. Att ligga drängfull i en glänta i en djup granskog under tiden som ett coverband exekverar låtar man hört tusen gånger förr är inte min kopp Earl Grey. Däremot gillar jag att titta, lyssna och dofta på motorcyklar. Och jag gillar att ha ett någorlunda utstakat mål att färdas mot när man beger sig ut på långtur.

En träff jag gillade är Mostens anglofilträff utanför Grenå på Jylland som jag varit på vid tre tillfällen. Här hände massor hela tiden; TT-lopp, veteran-cross och dragracing. En tre-fyrahundra engelska hojar surrade runt hela tiden och man kunde titta in hos engelsk-handlaren Frode Sörensen i det närbelägna samhället Allingåbro. Vare sig man var i behov av reservdelar eller bara ville dregla över de renoverade hojarna i skyltfönstret.

Bilderna är från våra besök hos Mosten 1996 och 1997. Kvaliteten är väl inte den bästa, inskannade som de är från gamla pappersfoton. Därtill tagna med en enkel kompaktkamera av en fotograf smålullig av den goda jylländska Thor-ölen.

Dominatorn på dansk mark. Huvudgatan i Allingåbro. I bakgrunden Frode Sörensens Nortonaffär.

Norton Commando och omisskännlig BSA.

Gött muller när engelska twinnar och stånkor rullar in i Allingåbro.

Härligt folkvimmel och horder med engelska hojar.

I skogen ute vid klubben.

Commandomotor i Featherbed.

Norton Dominator i skymningen.

BSA Spitfire.

Fina Ariel och Royal Enfieldstånkor.

Mostens klubbhus i bakgrunden. Jag (i grå t-shirt och jeans) har fått korn på en dam...

...men låtsas kika på en hoj. Smooth...

På podiet till höger står den Triumph man lottade ut. När namnet på den lyckliga vinnaren ropades ut under kvällen hördes ett unisont, besviket "neeej".

Schysst BSA-café.

Inne i samhället igen.

Jag på Dommien, en Velocette och en Matchless med Commandomotor.

Inför gemensamma turen i det omgivande landskapet.

Till vänster ser man motorvelodromen där de stenhårda gubbarna iförda vita skjortor körde Indian på träväggarna. Riktigt fränt!

Imponerande line up av uteslutande engelska järn.

Mekstopp på vägen. AJS'en har fått något tillfälligt driftstopp.

Sista gången jag var på Mosten-träffen var 2001. Vi var faktiskt på väg dit för några år sedan också men då fick kompisen punktering på sin K*w*s*k* Z900 när han försökte köra ifatt min Commando. Det var bara att vända hem och trösta sig med folköl i trädgården istället.

Royal Oilfield.

Såg en Blocketannons häromdagen med en snygg Enfield som var till salu. Den är säkert värd sina 35 tusen men det som verkligen kostar är ju nummerplåten! Bara den är ju värd 10 tusen... The Number of the Beast.

Friskt kopplat, hälften brunnet.

Den flygande reportern Mats Olofsson tittade förbi en vinterdag för något år sedan. Det resulterade i ett par rader i Classic Motor. "Gåsapågen", ja, ja...

Den gode Mats har väl inte fått allt hundra rätt i artikeln men som han skriver; initialt hade jag inte tänkt att dra elen själv på Dommien. Efter att ha kollat runt på nätet och startat en tråd på Nortonforumet började jag dock ana att det kanske inte var så himla komplicerat trots allt. Mina erfarenheter av el begränsar sig annars till de trådar man drog på sin gamla modelljärnväg när det begav sig. Ja, och en och annan kulo har man kanske spikat upp också, men that's it! 

Jag valde elektronisk tändning för enkelhetens skull. Jag tycker brytarna sitter bökigt till på 650/Atlas. Såhär blev elschemat sedan jag ritat upp det i mitt avancerade ritprogram.

Som synes minimalt med komponenter och trådar. Allt fungerade direkt efter uppstart och har fortsatt så, till ohöljd glädje för undertecknad eldyslektiker.

Den där episoden på Danmarksfärjan som Mats refererar till i artikeln, minns jag fortfarande. Det hela avlöpte när vi skulle till engelskträffen hos Mosten i Allingåbro utanför Grenå, jag tror det var 1997. Nere på bildäck var det ganska skumt och med solglasögon på sig var sikten inte den allra bästa. Jag flödade Amalen som vanligt tills soppan rann ur flottörhuset. När jag ställde mig på kicken och svingade högerbenet gnistrade det rejält mellan magnethuset och pick-upen. Det tog så klart inte mer än bråkdelen av en sekund innan bensinen fattade eld. Min kompis pekade och gestikulerade och i ögonvrån såg jag hur ett halvdussin danska matroser kom rusande med brandsläckare skrikandes: "HVAD FANDEN SKER DER!?!!!" Det är danskt tungomål och betyder "Ursäkta min herre, kan vi assistera på något vis?" Ungefär.

Som tur var fann jag mig fort, hade handskarna på mig och kunde slå ner den lilla brasan innan jag med skrikande däck drog av färjan. I backspegeln syntes en matros som slog ut med armarna, en annan skakade på huvudet och en tredje hytte med näven. Kompisen låg dubbelvikt över styret på sin AJS när han körde iland.